Egentligen en tidigare resa än Bali

Nästa dag (2016-11-09) är en otursdag som börjar med att Donald Trump uppenbarligen valts till president i USA. ”Grab´em by the Pussy” verkar vara hans valspråk – snacka om grabbighet! Hur fan ska detta avlöpa? Och, som om inte detta skulle räcka, så börjar vår resa som en mardröm, först med att Lisas nya dyra dykarmask håller på att inte komma i tid trots att man lovat en leveranstid på högst tio dygn – efter aggressiv telefonkontakt dyker den upp (omedveten vits) på morgonen för avresan, dock utan de utlovade speciallinserna som hon behöver för att se bra. Dessa visar sig tillverkas i Kungsbacka och inte i Stockholm, varför vi kunde ha hämtat dem med bil på en timmas tur och returresa, om vi fått reda på fakta. Så de hinner inte med posten i tid, varför cyklopet blir ganska värdelöst, såna kan man hyra på platsen. Till sist spelar det ingen roll, eftersom våra stora väskor med bland annat dykarutrustning, trevlig litteratur, alla underkläder och badkläder och större delen av Lisas garderob samt hennes mediciner aldrig kommer med flyget. Detta eftersom man hävdar att vi kommer försent till bagageinlämningen – vet faktiskt inte, vi kom iväg obekvämt sent med tanke på bilköer och kan ha varit max 2 minuter sena, men då fanns inte ett spår av personal vid Turkish Airlines disk och automaten var stängd i samma ögonblick. Eftersom jag checkat in allt på nätet kom vi själva med, inklusive det vi fick bära med oss, men 3 dygn senare har vi inte fått något realistiskt förslag hur vi ska få hit våra grejor.

Men nu är det ju ändå så skönt att vara i tropikerna, så besvären krymper till infinitesimal storlek och själv slappnar man bara av och umgås. Först Mauritius, där vi fick förstöra en, gudskelov regnig, dag med kompletterande shopping. Shoppingglädjen måste vara kopplad till x-kromosomen! Som tur var för mig själv fick jag tag på nya shorts, ett par nya badbyxor och några T-shirts samt ett par riktigt snygga, svarta läderskor som kan passa till smoking – ska kanske helst vara lackskor men får duga. Det paradoxala är att jag nu är utrustad med tropikklädsel för badstrandsbruk och smoking med både svart och vit smokingkavaj men knappt något däremellan. Min skrynkligt bekväma linnekostym får duga för de flesta kvällsändamål ombord på kryssningsfartyget ”Costa Neoromantica”. Är glad att den kortvuxne kaptenen Orazio d´Aita, som vi fotograferats tillsammans med, inte heter Macchiarini eller är släkt till den famöse ”Kapten Ynkrygg”, som var chef för ett annat av vårt rederis fartyg. Det åsyftade fartyget, ”Costa Concordia”, ligger väl fortfarande på havets botten?

Kryssningslivet är speciellt på många sätt och jag tror inte riktigt att det passar mig till alla delar – eller också är det italiensk organisation som inte är kongruent med mitt nordiska sätt att tänka. Det börjar vid ombordstigningen med att vi återigen fyller i en fruktansvärd massa blanketter med samma gamla uppgifter i ett sorts partytält på den blåsiga kajen och fotograferas samt får lämna ifrån oss våra pass för hela resan i utbyte mot en mikroskopisk grön lapp som nästan omedelbart förkommer, när vi röntgar igenom vårt bagage. Parallellt pågår ett budskap i högtalare som på fyra språk förefaller anmoda oss att omedelbart bege oss till våra hytter och hämta våra räddningsvästar samt kanske samlas för en säkerhetsgenomgång. Väl inne på rummet möts vi av en dånande TV som sänder samma säkerhetsinformation non-stop på omväxlande minst fyra språk, samt en uppslagen broschyr med budskapet att vi missat genomgången 17.00 och därför kallas till en ny sådan klockan 20.30 samma kväll.

Våra vänner Anita och Per, som uppfattat det första budskapet om omedelbar inställelse, infinner sig alltså på angiven plats med sina västar i famnen, trots att klockan då är 18.30, lokal tid. De erhåller därför en engelskspråkig information men vet fortfarande inte vilken livbåtsstation de skall uppsöka, om båten måste överges. Vi, å andra sidan, måste sticka från mitt i middagen för att hämta upp våra räddningsvästar och försöka hitta fram mellan de 14 olika däcken för att till sist nå övningen tio minuter försenade. Där sitter vi med ett antal andra idioter och får den vanliga räddningsstuvningen på minst fyra språk på en stor televisionsskärm. Några passagerare snarkar högt, andra konverserar, ytterligare andra bläddrar på sina mobiler. Till sist kommer olika besättningsmän av båda könen (och några av mera obestämt kön) och indelar oss i olika grupper för att gå till räddningsstationerna. Det finns ingen engelskspråkig grupp (den gick nämligen klockan 17 som egentligen var 18.30 – är ni med?) och vi förvägras deltagande i tysk eller fransk grupp.

Morgonen efter nås vi av ett budskap från kapten d´Aita via en lapp som stuckits in under vår dörr. Han förefaller besviken över att vi inte kommit till säkerhetsövningen dagen före och erbjuder i sin mildhet en extra sådan alldeles nyss, det vill säga för en halvtimme sedan. Då ger vi upp – jag vägrar rusa omkring som en skottspole mitt i alla måltider med min flytväst under armen. Vi anger i upplysningsdisken att vi är beredda att tentera i ämnet räddnings-kunskap, enkannerligen på just detta stolta fartyg, bara någon jävel upplyser oss om var vi hittar räddningsstation C, som visar sig väl kamouflerad inne i rökrummet på babords sida. Jag gör till och med något så förbjudet som att gå ut genom denna nödutgång (uscita emergenzia, emergency exit, rettningsausgang, sortie catastrophal?) för att fylla min utbildningslucka. Intressant nog noterar jag därvid, att det ingenstans ute på däck finns angivet att detta är räddningsstation ”C”, utan bara ”A”.

Detta angående italiensk effektivitet och säkerhet, i synnerhet till sjöss. Italien är ju ändå en urgammal sjöfararnation med stolta anor. Tänk Amerigo Vespucci född i Florens, tänk Christoffer Columbus (Christobal Colon), född i Genua död i Katalonien. Å andra sidan är det ”Andrea Doria” och ”Costa Concordia” som ligger på hundra famnars djup och inte m/s ”Stockholm” eller ”Kungsholm”. Vi får hoppas att det löser sig i en verklig situation, så kallat skarpt läge!

Ja, och vännerna Anita och Per ska också till station C vid ett eventuellt katastrofläge, om läsarna till äventyrs skulle undra. Hang on och I skolen finna!

Nu rundar vi av!

Min djävla smokingpåse innehållande både vit och svart smokingkavaj har ju redan omnämnts. Praktiskt nog kan den vikas och knäppas ihop, men det är också dess förbannelse eftersom den därigenom liknar en sportbag med ovanlig reklamtext, vilket gör att jag inte känner igen dem som min ägodel. Därför glömmer jag den ideligen under den långa hemresan och får gå tillbaka och hämta den, först vid busshållplatsen utanför Mauritius International Airport och sedan på olika ställen i den vidsträckta Istanbul Attatürk International Airport. När vi sent omsider får borda vårt plan mot Göteborg är uppropet lite dunkelt – vi som ej har prioritet ska vänta på att fållan betecknad med ”A” öppnas. Det gör den aldrig och tydligen sade man något snabbt på engelska och mycket längre på turkiska som skulle slussa in oss enligt placering, vilket vi sent fattar, när relativt få passagerare är kvar. Alltså är vi bland de 10–15 sista att gå ombord och har svårigheter att fördela våra medgivna kabinbagageprylar mellan olika nästan helt fyllda bagagehyllor. Två stewarder hjälper mig med detta – åtminstone är det så jag uppfattar det då jag äntligen kan sjunka ner på min plats bredvid Lisa, stänga av telefonen och fästa säkerhetsbältet.

Vi är rätt utmattade vid det laget och förstår inte riktigt någon form av uppståndelse som utspelar sig långt framför oss och möjligen även ännu längre bak i den stora maskinen. Efter kanske sju eller åtta minuter beklagar man att vi inte kan lyfta, förrän ett bagage som ingen verkar äga har identifierats. Man anmodar alla passagerare att identifiera sina persedlar igen, men stewarderna kommer inte fram till alla och assisterar i identifikationen. Åter reser jag mig och kommer med möda åt att hitta de flesta av våra prylar som ligger i facken närmast oss. Lisa säger då samma sak som jag börjat misstänka: Kan det vara min smokingbag som kommit på avvägar igen? Så jag tränger mig fram i gången och ropar till chefsstewarden att jag verkar sakna ett kolli, och…jodå! Känns pinsamt men jag kan försäkra honom att jag aldrig fått se den förut och inte hört någon beskrivning som verkat likna den olycksaliga påsen. Han verkar sur och betonar allvaret i händelsen, vilket jag kan förstå men knappast lastas för, eftersom någon annan tagit hand om min bag bakom min rygg, utan att jag förstått vart den tog vägen. Vi lyfter cirka 15–20 minuter försenade, möjligen på grund av detta men är i god tid när vi landar något före tidtabell på Landvetter kring lunchtid. Jag får med mig alla kollin ombord på bussen som kör oss de knappt femtio metrarna till den påbyggda och möjligen provisoriska passkontrollen.

Men, kära läsare, det är tyvärr inte över ännu. Vissa dagar och vissa händelser tycks det gå troll i. Tala om Tycho Brahedagar, tala om självuppfyllande profetior av det negativa slaget, tala om Murphys lag (heter den väl, den skämtsamt formulerade lag som stipulerar att om någonting kan gå åt helvete så kommer det att göra det – förr eller i lyckliga fall senare).

Jag kan knappast fatta att det är sant, men tydligen rutschar olycksbagen in under ett av de överfyllda sätena under transporten, så när vi står i kön kommer busschauffören in och viftar med ett bortglömt kolli – ja ni fattar vilket vid det här laget, eller hur? Vad gör man? Skäms gör jag redan och inte mindre nu, hur kan det hända mig en gång till? Det är helt djävla otroligt, eftersom jag normalt inte är en oansvarig natur, inte heller senil eller särskilt glömsk och absolut inte nonchalerar de problem jag orsakar andra. Så, jag gör en uppgiven gest och säger något i stil med ”Sorry, jag fattar det inte, men nu hände det igen!”

Och det är nu det där andra händer. Alla (utom en eller två) börjar skratta liksom jag själv, fast jag rodnar en smula. Då hör jag den arga rösten alldeles intill mig som säger: ”Din jävla idiot, er do foll eller?” Rösten tillhör en gubbe, kanske i min egen ålder, kanske något äldre eller rentav (gud förbjude!) yngre. Han har ett rött svenskt EU-pass i ena näven och är antagligen född i Turkiet, Syrien, Irak eller Libanon. Hans fru är försedd med det som i Sverige fordom kallades huckle (korrekta termen idag är väl hijab) och de har minst tre jättestora väskor att släpa på. Kanske har han kurdiskt påbrå, men liknar ingen av mina kurdiska vänner. Han är klädd i en mörkgrå blazer och en randig yllepullover under denna, byxorna är bruna eller brungrå. Han har ett brunbränt och väderbitet ansikte och tjockt gråvitt hår. Med andra ord ser han ut som de mysiga gubbar man kan se parkerade på alla kaféer från Balkan till Mellanöstern och kanske ända bort till Georgien, Afghanistan och Iran, dit jag inte hunnit bege mig ännu. Men den här gubben är inte alls mysig, han har små elaka ögon som glöder av hat och just nu är det mig han hatar. Kanske har han varit med om förskräckliga saker, kanske lider han av posttraumatiskt stressyndrom och är fruktansvärt och fullständigt förståeligt livrädd för bomber. Trodde han ett slag att mitt förlorade kolli innehöll en bomb? Har han suttit där på flyget och ältat min förra fadäs i nästan fyra timmar och nu får jag alltihop? Eller också är han bara en vanlig sur gubbjävel.

Mannen är så hätskt aggressiv att jag nästan väntar mig att han ska flyga på mig, trots att han är betydligt mindre än jag. Tänker han sparkas och bitas eller dra kniv? Och han fortsätter att kalla mig idiot och fråga om jag är berusad. Jag har ju tidigare berättat om min idiosynkrasi beträffande elaka gubbjävlar och nu får jag verkligen behärska mig. Jag förnekar tämligen ilsket att jag skulle vara berusad, varvid han genmäler att jag orsakat tjugo minuters försening. Detta tycker jag knappast är hans sak utan flygbolagets och att vi ändå landat i tid. Men den sortens individer ger sig inte, så han fortsätter att kalla mig idiot. ”Sluta nu”, säger jag, men han fortsätter sitt malande. ”Håll käften!” säger jag till sist med hög röst och går där ifrån.

Han blir inte precis lugnare av det och slutar inte gapa, förrän en kvinnlig polis inskrider. Och så är vi hemma i vardagen igen och har massor av blandade minnen att sortera. Och visst var det härligt!