8 d. Barn e åxå animalier

Barn

Ett tandtroll enligt lille J

Visst e dom?

 

Tandtroll, vithaj och Snapshanar.

Om lek med barn och barnbarn.

Och om Lisas menageri.

Om Familj och Annat

En familj av annat slag

Om Bröllopsbesvär

Bröllopsdagen

Dagen efter strul med vigselbeviset kunde således vigselakten äga rum med en vacker brud som såg mycket lättad och inte alls gravid ut och en nästan lika lättad brudgum samt alla våra barn, inkluderande lillebror i magen. Endast de närmaste vännerna och min mor och syster var med då. Vi åt med våra bröllopsvittnen och barn en god sjö- eller bergtunga på restaurangen vid havet som väl då, liksom återigen numera, hette ”Sju skepp” (alternativt ”Jungman Jansson”) vid Önnereds brygga och på kvällen skulle det bli en något större fest hemma hos oss. Morgonen hade varit kall och det låg lite lätt pudersnö som dekoration kring kyrka och hamn, men solen sken och värmde både kropp och själ.

Om det var en smittsam magsjukdom eller om det var något med maten får vi nog aldrig reda på, men bröllopsvittnena, brudparet och de flesta barnen insjuknade slag i slag under eftermiddagen och kvällen. Champagnen sprutade i takt med kaskad-kräkningarna och bruden och brudgummen knäböjde ännu en gång, fast runt toalettstolen, vilket den humoristiske brudgummen orkade kommentera, ehuru något blek. Liksom att det var tur att vi tagit ut bröllopsnatten i förskott.

De flesta kvällsgästerna höll sig emellertid friska och lät sig maten (tjälknöl med Pommes duchesse – fy fan för duchessen än i dag!) väl smaka. Långt in på morgonsidan kom någon in i vårt sovrum och frågade efter hårt bröd, sill och snaps. Barnen, som efterhand frisknade till, kom och frågade om de kunde ta ut skidor och kälkar, eftersom det hade börjat snöa. Brudparet nickade blekt bifall till allt.

Brudparet var matta men lyckliga i soluppgången och hade förlorat den mest pistaschgröna nyansen i hyn, när brudens bror anlände med godsaker från Småland och förmodade att det bleka paret ifråga hade firat ordentligt.

(Och på bröllopsfotot finns vi alla med, till och med lille J, ehuru inuti Lisa. Och nu är han själv förälder, liksom nästan alla de övriga barnen. På detta foto finns också hälften av bröllopsgästerna, i form av vännerna Ewa och Hans med son. Den andra hälften kom från Malmö direkt till kyrkan, möjligen medförande den skildrade pesten.)

Och plötsligt har det gått 30 för det mesta lyckliga år!

Som utlovat - alla lite suddiga.

Om Jular

 

Julfiranden jag minns

Den första julafton jag riktigt minns kan faktiskt ha varit i vårt eget hem på Kapellgatan i Malmö, när min närmast yngre kände kusin på fädernet (Claes-Göran) gallskrek då tomten dök upp. Detta blev ett återkommande tema flera år framöver. Redan året efter hade han peppats inför det årliga traumat och uttryckte på hyfsad svenska sin avsikt att dra tomten i skägget. Detta hjälpte föga när det skäggiga hotet uppenbarade sig – kanske blev det värre vid tanken på vad han hade sagt. Alltnog, Claes tjöt som en ångvissla och kunde inte lugnas förrän tomten tackat för sig och han själv öppnat sin första julklapp.

De flesta barndomsjularna förknippar jag dock med farmor och farfars våning på Zenithgatan i Malmö, respektive Villa Solhäll hos mormor Karin i Höör. Ofta försökte vi dela upp oss på båda. Endast Malmöjularna pågick dock ända upp i mina tonår, eftersom mormor flyttade till ett mindre hem och sedan dog 1963. Annars minns jag just från Höör innerfönster med bomull emellan, frostblommorna på ytterfönstren, kylan i den tillstängda verandan och levande, livsfarliga ljus och tomtebloss i granen, julotta i kyla och slädar med facklor som passerade oss på vägen. Frusna domherrar kring kärven eller på matborden i träden. En gång mätte vi faktiskt upp -27 grader i Höör och snön låg oftast där på vintern, vilket den sällan gjorde i Malmö. Ibland åkte vi spark eller skidor. Jag minns hur jag kröp ner i sängen enligt ritualen med tårna först för att inte rubba det hårt spända lakanet och filtarna. Och i hög grad växevärken i sängen där jag gned benen mot varandra för att somna om och försökte undvika att gå upp och kissa i pottan i kylan, tills jag hörde mormor skyffla in kol i pannan i källarvåningen, kanske var det ljudet som hade väckt mig, och så småningom kände värmen återkomma och somnade om.

Men mest var det trots allt de Fanny och Alexanderartade jularna hos farmor och farfar på Zenithgatan i Malmö jag minns, oavsett snötäcke. Jag när tyvärr en hatkärlek till julen, beroende på min mammas benägenhet att utveckla depressiva skov just vid den tiden av året. Det fanns alltid en laddning, en inneboende konflikt i frågan om vi skulle fira jul med mormor i Höör eller med farmor och farfar, vilket även innebar kusiner och andra släktingar och storstadens möjligheter, eller alternativt (sedan vi flyttat norrut) stanna hemma och fira jul bara med familjen. Det senare alternativet blev total katastrof minst tre–fyra gånger, eftersom mamma hamnade på ”psyket” hela julen.

Ett klassiskt julfirande i Malmö började med att vi anlände (som regel med bil) från Borås, eller senare Göteborg, några dagar före julafton med eller utan mamma. En jul (rimligen 1955) kom jag själv ned med tåg och en i slagsmål bruten högerarm, innan pappa kom ned med Lena och mamma nog inte kom alls, eftersom hon var inlagd på psykiatrisk klinik. Min far brukade i allmänhet vid besök i sitt gamla föräldrahem regrediera till tonårsstadiet och låg mestadels på gästsoffan under pendylen i matsalen och läste aktuella romaner och Läkartidningen mellan slumrarna, medan damerna: farmor, faster Gunvor, kallad Uvva och, i förekommande fall, mamma Doris, hjälptes åt med köksbestyren och farfar läste högt för Lena och mig, tills vi läste mest själva eller aktivt fantiserade ihop med honom.

Julaftons förmiddag kom farbror Ingmar och faster Rut med sina på den tiden tre barn, våra tidigare eller senare nämnda kusiner, Claes-Göran, Jan-Åke och Rut-Marie – Mikael var ännu inte född. I regel passerade även denna förmiddag andra släktingar för att överlämna julgåvor. Siv och Kalle kom regelbundet med sina många barn, varav de äldsta tvillingarna var äldre än jag. Längre upp i åren kom barnen själva. De lämnade julklappar för utbyte med Ingmars barn men inte med oss. Det konstiga var att Siv och Kalles barn och mina kusiner kallade varandra för kusiner på etiketterna, när dessa lästes upp några timmar senare, då Siv- och Kallefamiljen gått hem.

Vi åt en himla massa skånsk julmat med risgrynsgröt, risengröd på skånska, sill, som jag då inte lärt mig äta, skinka, köttbullar, farmors hemgjorda grova leverpastej, leverkorv och prinskorv. Till detta serverades farmors hemgjorda skånska senap, där senapskornen krossats i farmors knä i en mortel med en kanonkula, vilket jag tyckte var häftigt (fast det inte hette så på den tiden), samt rödkål och brunkål. Till detta dracks i detta nyktra hem svagdricka, Ramlösa, sockerdricka och mjölk. Sedan blev det kaffe, kakor som klenäter, kallade klenor, eller mandelmusslor med vispgrädde och sylt eller bär, eventuellt föregångna av Ris à la Malta med saftsås.

Sedan var man rejält mätt för flera timmar framåt. Kanske hann man lyssna lite på religiös musik på radiogrammofonen med solister som Einar Ekberg, Jan Sparring, Göte Strandsjö med flera, innan någon av de vuxna gick och köpte tidningen och inte hann hem förrän tomten uppenbarade sig och nästan skrämde ihjäl Claes-Göran. Många presenter blev det oftast: till mig ofta böcker som jag smygläste halva natten. Rätt sent gick Ingmar med familj hem till sig och vi gick till sängs. Sedan vi flyttat från Malmö fick vi som gäster sova i farmors och farfars sovrum med eget badrum och om man inte hade för ont i magen av efterkvällens blandade godis med nötter och fikon eller dadlar somnade man som en stock – om man inte lyckades smygläsa under täcket.

Dagen efter skulle man sova länge – vår hårt arbetande pappa skulle få sova ut – så man försökte somna om och vara tyst. Oftast började man höra livstecken från resten av lägenheten mellan åtta och nio, och då kunde man få lov att smyga ut och sitta i köket med farmor och farfar (och eventuellt Uvva) och doppa franskbrödskivor med mycket smör i kaffe som en första frukost. Ibland fick man göra té genom att röra med en trollkula, en dubbel sked i vilken teet låsts in med en liten hasp, runt och upp och ned i nykokt vatten – MAGISKT! Få saker har någonsin smakat så gott. Ofta fick vi titta i den gamla familjebibeln med Gustave Dorés illustrationer. De var jättehäftiga, som man inte sade på den tiden, om än något kusliga. Mest minns jag Syndafloden, Flykten ur Egypten genom det delade Röda Havet, Babels torn, och David och Goliat, förstås – den historien kunde man höra till tjatighet. När övriga vuxna vaknat fick man riktig frukost med gröt, ägg, sill, för de vuxna, och kanske omelett med prinskorv och köttbullar. De närmaste dagarna defilerade släkt och vänner från Elimförsamlingen förbi för att hedra mina farföräldrar. Ibland åkte vi vidare till Höör och mormor efter de första helgdagarna, om vi inte börjat firandet där, ibland åkte vi hem till nyår – några gånger stannade vi i Malmö och umgicks med jämnåriga släktingar och vänner, särskilt när jag kommit i tonåren och fann Höör mer än lovligt trist. Jag fick till och med spela mina julklappsvinylplattor med jazzmusik och Povel Ramel och faktiskt även rockmusik på Uvvas Luxor för mina kompisar mellan spisningarna av Jan Sparring. Firandet i Höör måste ha upphört senast 1963, då Mormor dog. Och jag tror att detsamma kanske gällde Malmö – någonstans mellan 1963 och 1966 måste traditionen ha upphört och vi firade jul hemma i Göteborg, delvis på grund av att jag fick flickvän som senare blev min fru.

Vill ni veta mera, bland annat om katastrofjulen 1959 eller kanske snarare 1960, får ni vackert läsa mina böcker eller åtminstone ”Underlivstankar 1 – Tankar Under Livet”, där sådana hemligheter avslöjas.

Who´s Who?

Tomteupplevelser genom och under Livet - 1

 

Första Upplevelsen

Om vi utesluter kusin Claes traumatiska tidiga tomteupplevelser, så har jag flera mera positiva minnen för egen del, trots det tråkiga med min mors återkommande juldepressioner. Att få och senare även ge bort julklappar var ju alltid nöjsamt, men mycket gick som barn ut på att försöka avslöja tomten.

Jag kan inte erinra mig med säkerhet, när jag började betvivla tomtens existens, fast jag fortfarande trodde på Gud. På storken, annat än som en stor och rödnäbbad bobyggande fågel i framför allt Skåne och Danmark i mitt närområde, har jag aldrig trott – fast jag inte riktigt hade kläm på det där med befruktning och sådant vid den tiden (det har jag överkompenserat i rikligt mått senare i livet). Alltså kunde jag inte ens säga som killen i en populär anekdot att han misstänkte att Farsan även var Gud Fader, eftersom han visste att tomten och storken definitivt var farsan.

Men åter till verkligheten, så förmodar jag att jag var cirka fem år och fortfarande bodde i Malmö när jag misstänkte att tomtar var inhyrda personer från någon sorts tomteförmedling och därför sannolikt började spana efter eventuella resårband i nacken på 1950 års jultomte. Kanske hade jag sett en tomtemask i något skyltfönster och därvid förlorat oskulden på samma sätt som när jag första gången (nej, nej, hur tänkte ni där - jag var ju bara fem!) såg Farmors tänder i ett glas vatten en morgon.

Det var väl något senare jag, kanske efter diskussion med äldre och jämnåriga kompisar, började förmoda att någon av de närstående vuxna, troligen Pappa eller farbror Ingmar eller kanske Farfar var årets tomte. Redan tidigt gissade man ju att den som plötsligt skulle gå ut och köpa tidningen var den skyldige, särskilt om han regelbundet återkom för sent för att delta i julklappsutdelningen och beklagades högljutt för detta. Vederbörande fick ju sent omsider sina julklappar men inte ur Tomtens hand och de mindre och därför mindre upplysta barnen blev mycket besvärade, när Tomtefar med sträng röst ropade upp deras fars namn. Man kunde gissa att Mr T rynkade pannan eller höjde på ögonbrynen, men det kan inte ha synts under masken. Och jag tyckte mig skymta gummibandet i nacken.

De vuxna vidtog därför allt mer sofistikerade motåtgärder för att bevara Den Stora Hemligheten. Man bytte till en tomtemask utan resårband som bara hölls på plats av luvan och ett eventuellt undertryck inuti näsan (på masken, alltså, eller båda), eller kanske rättare mellan innernäsan och ytternäsan. Ibland gick min far ut och köpte tidningen sådär irriterande i sista minuten och kom tillbaka innan tomten avtågat. Detta var ju nästan som Schrödingers katt. Om man då spejade efter Ingmar och farfar Emil kom nästa chock: de satt båda i rummet och mottog klappar från Mr. T. Eventuellt var T kort i rocken och misstänkt fyllig i barmen, varvid man insåg att en känslig könsgräns passerats och att det måste vara en Mrs. eller Miss eller Ms. T som ryckt in, troligen faster Gunvor, kallad Uvva. Någon gång saknades ingen, varför någon mera avlägsen släkting eller vän – kanske tidigare grannen Agne, en gammal vän till Ingmar spelade den viktiga rollen.

Den enda gång under alla dessa år som vi firade julafton själva i Borås, troligen julen 1952 (med reservation för 1951, fast nä...) mötte lillasyster Lena och jag en helt okänd tomte, dock högst densamme som vi mött några dagar tidigare på familjejulfesten för ordens-sällskapet ”Round Table” i Borås, där vår far var medlem. Det var ju en gåta för en sjuåring, som nästan återgav denne unge man tron på en mera universell Tomte, änskönt denne talade omisskännlig, ehuru vårdad boråsdialekt. I efterhand har jag dock identifierat denne rödlätte tomte som ”farbror Ture”, förmögen men barnälskande ungkarl, tillika arvtagare till en bilfirma i Borås (som ni hör borde han ju inte ha förblivit ungkarl). Inte för jag visste att han var en ordensbroder till far min, men det förklarar varför vi köpte en jättestor (Standard) Vanguard av honom och hans far Sigfrid. Man får vara glad att det inte blev en Ferguson-traktor, som också ingick i sortimentet.

Mina huvudindicier för TT 52 (Ture-tomten -52) är att vi den gången, men aldrig förr eller senare, fick julklappar från Ture och Sigfrid med fru och uttalet av bokstaven ”u” när tomten sa: ”Till Lasse från farbror Tuure” och räckte mig ett paket, innehållande en gråfärgad Fergusontraktor i trä med tillhörande redskap (harv, plog och någon sorts flakkärra med små mjölkkannor). Den kunde styras med ratten och man kunde öppna motorhuven. På Annandagen åkte vi, trots allt, ner till Malmö som vanligt. Jag tror mig minnas att min far bekräftade misstankarna angående Tures roll, men nu kan jag ju inte fråga honom igen...

Därefter var Lena och jag såpass vuxna att tomten liksom kom bort i hanteringen. Vederbörande blev egentligen först riktigt intressant när man småningom själv fick barn och drog igång den bedrägliga tomteverksamheten. Kanske är det det som kallas arvsynden? Will be back!

It is all about the sleigh.

Tomteupplevelser genom och Under Livet - 2

Tomteupplevelser -forts.

Ja, kanske hade det varit kul redan tidigare, om min syster Lena och jag nu hade firat julafton tillsammans med våra betydligt yngre syskon från pappas nya äktenskap, men det gjorde vi aldrig utan sågs först kring annandag jul. För det var alltid lika kul att berätta ruskiga historier för dem och därefter skrämma dem.

Så detta fick anstå till omkring 1974 och framåt, då jag och de flesta av mina kompisar fick (eller nyligen fått) första kullen av ungar. Det gällde även mig och min första fru och hennes syskon och även min syster Lena något år senare. Då blev det alltmera fart på tomtebedrägerierna Såväl i vårt första radhusområde på Hammarkullen som i vår svärfamilj ute i Torslanda turades man om lite med tomtandet och en viktig detalj i det hela var alltid lite rundsnack om tomtemor och alla nissarna, bostaden nära nordpolen liksom om renarna och släden och var man parkerat. Det gällde att improvisera, särskilt när barnen blivit lite större. En annan detalj vid denna tid var all glögg och snaps som tomten behövde som bränsle, vilket satte gränsen för hur många besök man orkade avlägga på julafton, om man inte var jour på jobbet, för då var antalet oftast noll. Men tomtebyten gjorde ju det möjligt att lura barnen ganska länge, eftersom man kunde vara på plats igen vid julklappsutdelningen i hemmet.

Sannolikt var det julen 1990, vilket var den sista vi i vår nya bonusfamilj firade i det gamla huset på Tynneredsvägen, som vi, det vill säga jag, gjorde ett raffinerat tomtebyte med Fiskarbrödernas yngste son, tillika vår granne Göran med samma efternamn som jag. Denna fiskarfamilj N firade hos anfadern två villakvarter bort, så när det var dags för tomteriet ådrog jag mig en gammal ulster ovanpå tomtedräkten till skydd mot den stränga kyla som rådde den vintern och likaså pjäxor och raggsockor och trampade ut i den knarrande vita skarsnön. Och det bar sig inte bättre vid den tiden att det var en kall och stjärnklar natt och närmast fullmåne och att denne tomte på sin väg mötte en student från Ghana som var på väg till vårt längst in på en skafttomt belägna, upplysta chateau i syfte att sälja sina egenhändigt producerade konstverk. Jag var stor och uppstoppad med kuddar och mycket vitskäggig och han var mörk, närmast blåsvart i hyn. Vi passerade varandra på knappt två meters avstånd på nerfarten (fast jag uppför), gick en bit och sedan måste vi samtidigt ha anfäktats av tvivel över våra ögons vittnesbörd, och exakt samtidigt vände vi på huvudet och såg på varandra – en typisk Santa Claus av Coca Colatypen och en filmneger, typ blackface med rullande ögonvitor – ursäkta N-ordet, men det var ännu icke haram, lika lite som T-ordet! Och sedan gingo vi, var och en till sitt värv – och jag önskar att Maria hade varit där och begrundat och gömt och nedladdat allt i sin I-phone, men sådana funnos icke vid den tiden.

Våren efter flyttade vi till vårt nya hus och lyckades få en gammal kollega och barnläkare med stor erfarenhet, fin tomtedräkt och låga tomtpriser att i många år exekvera tomte. Han var sagolik med äkta, långt vitt skägg, skinnrock, riktiga trätofflor i ett stycke med träbottnar och en stor stallykta. Han brukade vandra runt på berget utanför och runt huset, tills något barn fick syn på honom och han blev insläppt. Dessutom talade han med en starkt sjungande finsk eller estnisk accent och kunde berätta om alla barn han skulle hinna besöka, renarnas huvudsakliga föda och hälsotillståndet för tomtemor därhemma och alla nissar och nissor. Och trots att en del individer i vår månghövdade barnaskara hade träffat honom förr, tror jag ingen kände igen honom. Risken är att de fattar nu, om de läser detta. Men det är väl rätt ok att få reda på sanningen om tomten mellan 45 och 50? Sedan blev det väl mera vanligt att någon av barnen, såväl killarna som tjejerna agerade tomte utan att lura någon, tills barnbarnen började droppa in.

Eftersom de inte läser detta, tror jag, kan jag avslöja att den som mest tjänstgjort har varit sonen lilla J. Nu har han fått börja parera de äldsta (9–13 år) barnbarnens frågor, då de varit fast beslutna att avslöja honom. Det mest imponerande svaret han givit var förra året, då ett flickebarnbarn triumferande påstod: ”Renar kan inte flyga. Inte ens dina!” Tomten funderade och sa sedan: ”Nej, det är helt riktigt, men släden! Det är släden det hänger på.” Det triumferande uttrycket i barnbarnets ögon slocknade, medan detsamma begrundade om detta kunde vara möjligt. Lysande!

HOhoHo