20. Nostalgoteket

Nostalgi

En bild på min gamla Linnégata i Göteborg, dock drygt 40 år innan jag kom dit

Om telefoner

Ni ska få se lite olika telefonhytter som jag utlovat (snart finns ingen kvar som vet vad det var) - detta inför lite mera av mina minnen från Linnégatan som får komma som det fller sig. Jag minns våra telefonkiosker på gatan som grågröna varianter på den orangeröda nedan. De kan ha bytts ut mot ljusblå och en variant till, innan de togs bort.

En gammal svensk klassiker

En känd sort med myntautomat

Sådana hade vi utanför vårt hus, men jag tror att de först var grågröna

Mitt Liv i Luren

 

Delvis ur min bok - omarbetat

Trots andra tekniska utvecklingar och spridandet av olika prylar med ökande välstånd som bilar, radioapparater och tv-mottagare, skulle jag vilja ta upp telefonens utveckling och sociala spridning som det mest revolutionerande jag upplevt under min livstid.

Även om den till USA och Kanada utvandrade skotten Alexander Graham Bell tillskrivs själva uppfinningen, kunde telefonen knappast användas för vettiga samtal, förrän såväl Thomas Alva Edison (trollkarlen från Menlo Park i min bok) som svensken Lars Magnus (LM) Ericsson väsentligen förbättrat prototypen. Det skulle inte förvåna mig om den vittbegåvade men då relativt okände Nikola Tesla även haft ett finger med i den leken.

Bäst illustreras det nog i mina lantliga miljöer – för även om farmor och farfar hade en ganska gammal väggtelefon med trattformat talrör, så vill jag minnas att den hade en nummerskiva av gammalt snitt (en så kallad petmoj), som lät ungefär som ”ettölka” när man slog numret och sedan knattrande klickade olika antal klick på tillbakavägen, beroende på nummer, så att man faktiskt kunde gissa nummerföljden om man lyssnade noga. Bra för en blivande privatdetektiv! Mormors telefon (456 Höör), däremot, stod visserligen på ett bord men hade en vev istället för nummerskiva. Man lyfte den ålderdomligt formade luren med taltratt efter att ha vevat minst ett varv och kom sedan i kontakt med en telefonist för att beställa antingen lokalt eller interurbant rikssamtal – eller kanske något så spännande som ett utlandssamtal som kunde ta timmar att få framkopplat. Svara kunde man dock göra direkt.

Farmors och farfars telefon hade nummer 22 777, som farfar Emil mycket högtidligt svarade med sin tydliga telefonröst TVÅ, TVÅ, SJU, SJU, SJU. Redan tidigt fick Malmö automatisk växel och riktnummer och så småningom ändrades numret till 040-12 27 77 och farfar började lika allvarligt svara ”hos Nilssons” istället. Telefonkulturen varierade mellan olika familjer – ungefär lika många svarade med numret som med namnet, några försiktigtvis med båda. Särskilt minns jag systrarna Be & Ba som svarade ”arton-nollsjunollfääm” på ett närmast melodiskt sätt, men med olika betoning. Ohyfsat ansågs det vara om man bara svarade ”Hallå” eller inte presenterade sig när man ringde upp någon. Numera svarar nog de flesta med sitt eget för- och efternamn även i en eventuell och allt sällsyntare fast telefon, eftersom de säkert har en mobiltelefon med personlig åtkomst dessutom. Eller svarar de bara ”Ööh”?

Vi hade själva telefon i stan, i såväl Malmö som Borås och Göteborg – sannolikt hade vi telefon i Örebro och Örnsköldsvik också, på grund av min fars arbete som ibland jourhavande läkare. Annorlunda var det på landet. Min fru Lisa, till exempel, minns från sin barndom i Värnamo att familjen trots egnahemsboende saknade telefon en bit in på femtiotalet. En granne som hade telefon, brukade ibland komma och tala om att det var telefon till hennes mamma eller pappa. (När vi hyrde på sommaren) tror jag inte heller att vi hade telefon hos tant Persson i Skanör, hos (nästa värd) Johanssons kunde man möjligen få ringa nere i affären. Däremot minns jag att det fanns en telefon hos (vår sista hyresvärd) Nilssons i Skanör, men den skulle man bara använda i nödfall, annars gick man till telefonstationen.

I Kärradal hade vårt värdfolk, Svenssons, en telefon som de på sommaren flyttade med sig ner i källarbostaden,och som man kunde ringa till om man ville nå oss. Vi ringde dock sällan ifrån denna även om vi fick – jag tycker mig minnas en grön sparbössa för telefonkostnader nere hos Svenssons. Eftersom vi bodde i deras vinterbostadslägenhet fanns ett telefonjack vid chiffonjén – jag tror att jag minns att vi de sista åren tog med oss en egen telefonapparat, Ericssons standardapparati svart bakelit med petmoj, och kopplade in den där och betalade för (de fåtaliga) samtalen. För det mesta ringde vi inte ut från den utan gick till telefon- och telegrafstationen bortanför affären mot Tångaberg till. Där fick man beställa samtal i en liten lucka av en ganska sträng dam med lurar och mikrofon på huvudet och sedan vänta på sin tur, ofta ganska länge, kändes det som! När samtalet kom fick man gå in i en av de två eller möjligen tre avskilda, ljudisolerade telefonhytterna med perforerad masonitpanel på väggen, avgivande en torr, liksom dammig lukt, för att ta emot samtalet. Hytten hade en glasförsedd, ljudtät dörr – ljuset tändes när man stängde dörren om sig.

 

Mitt Liv i Luren forts.

 

Först hos fröken Andersson på Spekedal under somrarna på Onsala bodde vi fullt modernt på sommaren, inte bara med wc, badkar och dusch, utan också med telefon med avläsning av samtalskostnaden. Min kära mor behöll samma svarta Ericssontelefon nästan hela livet ut, medan jag själv uppgraderade mina apparater löpande till mera lättviktiga, gråfärgade tingestar – alla dock i klassisk modell med petmoj. Jag kommer ihåg numret till alla, faktiskt!

Inte förrän i vårt sista hus har vi under de senaste femton åren skaffat lite olika apparater med knappsatser istället för petmojen i flera rum. Av dessa är några sladdlösa och tenderar att förläggas och ladda ur sig när man går runt i och utanför huset med dem – det hade varit bättre med en sladd, eller bara ett gummiband i dem. Dessutom har vi varsin liten mobiltelefon och funderade länge på att lägga av med fast telefoni som de flesta ungdomar gör. Varför skall man i dag ha en telefon som går till en plats och inte till en person? (Idag har vi lagt ner den).

Och därmed har vi gått igenom den historiska utvecklingen från kanske en telefon per byalag till dagens ständigt uppnåeliga personliga telefoner, som dessutom fungerar som personliga datorer,kameror och mycket annat. Världen blir sig nog aldrig riktigt lik efter den utvecklingen – bland de unga är ingen riktigt närvarande i nuet, hos dig, utan istället någon annanstans, hos någon annan i framtiden via telefonen. Ändå har jag i min exposé hoppat över kobramodellerna i vitt och rött, som man tyckte var så snygga, liksom de första tegelstensmobilerna med dålig räckvidd och korta batteritider.

För att inte tala om alla telefonautomater och alla telefonhytterna, vars användare verkar utgöra måltavlor för lömska mördare i alla gamla filmthrillers! Farligast verkade de röda engelska kabinerna med smårutor vara. Knappt hade hjälten slagit 0:an till polisen, 999 till Scotland Yard eller direkt Whitehall 1212 förrän både fönster och hjälte perforerades av ett eller flera skott.

En modernare automat

London calling? Don´t answer the call!

En idol - bild av Erik Hermansson

Torsten Adenby - bild av Erik Hermansson

Mitt gamla 50-tal

 

Del 1. 1950-talet, Stockholm vs Landsorten, kanske mest det tidiga femtitalet.

Att det delvis rörde sig om olika kulturer, mera tydligt i Borås än i Göteborg och Malmö, tycker jag mig finna, om jag tittar på de städer jag bebott (i Ö-vik och Örebro på 40-talet var jag för liten för att minnas sådant). Inte hade jag heller någon personlig erfarenhet av Stockholm förrän hösten 1956, när jag just fyllt 11 år. Ännu tydligare fann jag skillnaden längre ut på landsbygden i Höör hos min mormor och i Kärradal, norr om Varberg på sommarnöje, där jag mötte ortsbefolkningen och bläddrade i veckotidningar och andra publikationer. Jag var fortfarande för ung för att ha erfarenhet av dansbanor och folkparker, utom som åskådare sista sommaren i Kärradal 1956.

Om Svensk Damtidning, Idun, Hemmets Veckotidning och Allers ska jag inte prata så mycket nu. Inte så mycket Se eller Vecko-Revyn eller Min Melodi heller - de influerade mig också tidigast 1956-57. Inte heller Lyckoslanten, serietidningarna och absolut INTE några porrtidningar. Nej här blir det mera de tidningar vare sig jag eller någon i släkten prenumererade på och som jag alltså läste hos kompisar eller kanske ännu mer hos deras äldre bröder, födda 1939-43, nämligen framför allt Rekord Magasinet. Och, inte att förglömma, den enda kanalen i Sveriges Radio, sedermera Program 1, där fortfarande Sven Jerring var en återkommande reporter och ledde barnprogram, Gösta Knutsson förekom flitigt och den stora stjärnan Lennart Hyland (som faktiskt bodde några somrar just i Kärradal och som jag träffade någon gång där). Lennart Hyland (sportreporter liksom Putte Kock och Sven Jerring) vidgade våra vyer genom att ordna familjeprogram med gäster, både musikaliska och andra, lura alla lyssnare att fira frufridagar och annat. Och inte förrän senare kom Radio Luxemburg och andra kanaler att utgöra en faktisk konkurrens. Och tv hade ännu inte slagit igenom.

Det är i dessa sammanhang som mångsysslaren, före detta bandyspelaren, journalisten, författaren och framför allt impressarion/agenten Torsten Adenby, född Andersson arbetarson från Stockholm, slår igenom och skriver kontrakt med bandyspelaren, amatörsångaren och den mera tveksamme flottaren från Bollnäs, Gösta "Snoddas" Norgren. Dennes uppförande av "Flottarkärlek" i Hylands program "Karusellen" (om det hade fått det namnet då) gick hem i stugorna någonstans kring 1951 och många lärde sig både texten och melodin, dragspelen plockades fram och Snoddas kunde turnera i folkparkerna många säsonger efter detta. Adenby knöt även till sig Ingeborg Nyberg, ett annat sångfenomen från radio och veckotidningar och flera andra artister, skådespelare och idrottsmän. Han var på många sätt sin tids Bert Karlsson.

Edwin Ahlqvist, född i Sörmland men verksam från tidiga ungdomsår till sin död i Göteborg 1984, både påminde om Adenby och inte. Han verkar ha behållit en socialistisk, eller åtminstone socialdemokratisk samhällssyn trots sina framgångar och var en svuren antinazist under kriget och framåt. Han var redaktör, tidningsutgivare (väsentligen RekordMagasinet), boxningspromotor och boxningsmanager, framför allt för Ingemar "Ingo" Johansson. Många var de boxningsgalor han stod bakom med först Olle Tandberg och sedan Lennart Risberg från stockholmsklubben BK Örnen och därefter med Ingo och andra boxare från västsverige som andranamn: Thörner Åhsman, Olle "Skofteby" Bengtsson, Bosse Högberg. Man kommer ännu ihåg hur affischerna såg ut på den tiden.

 

 

Edwin A och Ingo

Del 2 Början och mitten av 1950-talet

 

Mera miljöer från the 50-ies lite litteratur, musik och film, kanske?

Såhär efteråt tänker jag att det var tiden då Sverige hukade inför det internationella språnget - det gällde både för litteratur, idrott, teater och film. Vi hade ett gott utgångsläge, inte minst ekonomiskt efter att ha sluppit delta aktivt i kriget och Per-Albins folkhem hade kommit en bra bit på väg även under Tage Erlanders regering och stämningen var ganska god mellan de olika politiska partierna som i stort verkade dela framtidstron. Där fanns som oppositionsledare den välutbildade och stilige Bertil Ohlin som partiledare för fp-liberalerna, den rolige Jarl Hjalmarson i spetsen för det lilla högerpartiet (idag moderaterna), den klurige Gunnar Hedlund i spetsen för bondeförbundet (idag centerpartiet) och den moskvatrogne, relativt anonyme Hilding Hagberg som partiledare för kommunisterna som senare blev vpk, och han hade det inte lätt med att förklara Stalins och senare Molotovs och Malenkovs politik.

Men en del av detta var jag, åtminstone i början av 50-talet relativt omedveten om utom gubbarnas namn. Hur var det att som 5-10-åring kliva in i ett hem på landsbygden, ett någorlunda vanligt, relativt välbärgat hem hos en hallandsbonde eller småföretagare i verkstadsbranschen? Som jag gjorde, till exempel i Kärradal i norra Halland på sommaren. Jo, därom kan jag ge besked, ty jag var ju med. Man kom in i ganska fina och välstädade hem med tunna spetsgardiner för fönsterna och påfallande mycket möbler och prydnadssaker på golv, belagda med så kallade korkmattor, vilket egentligen var linoleum som klistrats över det gamla brädgolvet. Dessa korkmattor var i regel mönstrade i någon rutig eller rombisk form. Oftast täcktes golvet, åtminstone delvis, av mer eller mindre hemvävda trasmattor. Om det fanns ett finrum kunde det kanske finnas en mer eller mindre äkta turkisk eller persisk matta där under det finaste bordet.

I allmänhet fanns det någon form av golv- eller väggur med pendel, relativt ljusa men mönstrade tapeter behängda med konst i någon form, sällan något dyrare, oftast landskap, vilda djur eller öron- och urringade zigenerskor. Någonstans fanns det i regel en väggalmanacka, oftast i köket, där det på landet ofta fanns både en gammal vedspis med ugn och en modernare, ofta svensktillverkad elektrisk spis (Husqvarna, Electrolux etc) med långsamma kokplattor och ugn under. Kanske, men inte alltid, fanns det ett mindre kylskåp likaså svensktillverkat (samma märken). Frysbox var sällsynt. Istället hade man ofta stora skafferier och kanske jordkällare och någon sorts isskåp/iskällare, eventuellt nedsänkt i en gammal brunn eller frysfack i den eventuellt befintliga kylen. De flesta hade då rinnande vatten inomhus draget från egen brunn eller anslutet till kommunalt nät, inte alltid varmvatten (om inte kommunalt) och då hade man ofta, men inte alltid någon form av varmvattenberedare, eller tog värme från värmepannan. Varmvatten fanns oftast på vintern, men mera sällan på sommaren. Relativt många hade någon form av tvättmaskin och mangel i en tvättstuga i källaren. Ofta fanns där även ett badkar med eller utan dusch, där bryggkaret stått förut. I källaren fanns även någon värmekälla, en koks-, ved- eller allt oftare oljeeldad värmepanna. Och förrådsutrymmen för resten, kanske matkällare.

Ett torrdass fanns nästan alltid utomhus någonstans på tomten, fast vattenklosetter började bli vanligare även på landet och inreddes då i en gammal garderob eller liknande. Om det inte fanns kommunalt avlopp hade man någon form av enklare reningsbrunn, innan avloppet släpptes ut i något dike och till sist ofta i någon sjö eller i havet, men då man haft epidemier av salmonella (så kallad paratyfus) och polio, blev det ganska snart mera krav på rening.

Ofta fanns det både källare och vind och man hade i många fall börjat inreda en del av vinden för att få ökad bostadsyta, särskilt om man tog emot sommargäster. Där fanns mer eller mindre lagbundet något skäktträ eller annat jordbruksredskap upphängt på väggen, gärna någon gammal karta över nejden och ofta en gammal spinnrock eller vävstol och kanske en trampsymaskin av märken som Singer eller Husqvarna. Inte sällan använde man åtminstone vävstolen och symaskinen.Takbjälkarna syntes ofta någonstans på vindsvåningen och det luktade lite speciellt av bränt damm, trävirke och kåda.

Ganska ofta fanns det i något större finrum eller matsal några musikinstrument: fioler, mandoliner eller gitarrer, ibland upphängda på väggen. Många hade ett dragspel i någon garderob. Förvånansvärt ofta fanns det ett piano eller en tramporgel som någon kunde spela på, medan flyglar var förbehållna förmöget folk. Det fanns som regel flera framlagda nothäften, påfallande ofta med frireligiös musik, gärna Einar Ekbergs amerikanska låtar, även om familjen inte var särskilt religiös och inte hade Bibeln och Psalmboken liggande synliga på något bord. Det fanns nästan alltid en eller flera radioapparater av svensk, dansk, tysk eller holländsk tillverkning (Radiola, Philips, Grundig, Dux). Någon gång fanns även på landet en radiogrammofon, annars fanns det någon gammal vevgrammofon för 78-varvare eller till och med en fristående elektrisk resegrammofon som kanske även kunde spela vinylplattor med 45 eller 33 varv per minut. Om det till och med fanns en telefonapparat från LM Ericsson stod denna oftast på ett telefonbord eller någon piedestal med den lokala delen av Rikstelefonkatalogen från Televerket, plus en liten lokal katalog med reklam i närheten. Och det fanns alltid någon plats för veckotidningar och kanske även någon mindre bokhylla, oftast med ett mindre antal böcker i. Scenen är lagd.

 

Visserligen i Hylands hörna i tv något senare

Erlandsson själv, som V-Gurra sa.

Del 3 om 50-talet.

 

När man kom in i det där lilla eller medelstora huset på landsbygden på sommaren, då det var trevligast och flugorna surrade och fastnade i flugpappersrullarna till allmän förtret, vad såg man där i den större eller mindre bokhyllan i allmänhet, förutom då veckotidningarna jag redan nämnt och som återkommer i samband med filmstjärnor och idrottsidoler från den tiden. Ja, vad såg man? Många hade faktiskt någon eller några äldre volymer av Albert Engström. Nedåt Skåne kunde "Piraten" ofta förekomma. Andra populära författare i folkhemmet var "X" med "Åsa-Nisse"-berättelserna och en liknande författare "Y" med Janne Vängman-historier. Även Martin Anderson Nexös böcker tillhörde klassikerna.

Men av litteratur från slutet av 1940- och början/mitten av 1950-talet fanns det rätt mycket Sven-Edvin Salje och Sigge Stark. Vanare läsare som min far läste gärna den finske författaren Mika Waltaris historiska romaner från gamla Egypten, antiken och renässansen i Europa och Orienten. Även Göran Schildts reseskildringar och"Salka Valka" när islänningen Haldor Kiljan Laxness fick nobelpriset 1955. Mobergs utvandrarsvit minns jag särskilt 1949-52-56-59. Den norske författaren Agnar Mykles "Sången om den röda rubinen" 1956 som i Norge ledde till åtal för osedlighet. Jag uppmuntrades att läsa Frans G Bengtssons strålande och humoristiska vikingaepos "Röde Orm" i två delar, liksom Eric "Det blåser på Månen" Linklaters "Juan i Amerika, kanske just som en sorts sexualupplysning.

Sedan hade ju de flesta familjer några kioskdeckare i billigare pocketformat, "Manhattanbiblioteket" med historier av Mickey Spillane och andra eller Zebraböckerna, där både svenska och internationella författare gav ut kriminalhistorier. Min första Ian Fleming läste jag nog i detta format. Och de som hade barn, oftast sommargäster, hade gärna några av Enid Blytons böcker "Mysterieböckerna" eller "Fem-böckerna", förutom några Astrid Lindgren.

Känner ni igen detta? Hör ni Alice Babs, Charlie Norman, Snoddas eller förre längdhopparen "Cacka Israelsson" sjunga ur en Luxormottagare i bakgrunden?

Bilderna är visserligen ur filmen "Utvandrarna" som kom först 1971, men ändå.

 

Filmen Utvandrarna

Filmen efter Invandrarna och Nybyggarna

1950-talet, nr 4

 

Music, Music, Music

À propos Theresa Brewer - fast Lys Assias Oh mein Papa mer aktuell

Ja, vad lyssnade man på då där på 1950-talet? Som med mycket annat tog början av 50-talet även musikaliskt avstamp i 1930- och 40-talens musik, inte minst filmmusik. Mycket på grund av andra världskriget tillkom inte så många nya stilar under tiden1939-45. Även i Sverige fortsatte man i invanda hjulspår med storbandsjazz, gamla sjömansvisor (Taube, Kai Gullmar, Harry Brandelius) och smäktande schlagers (Sven-Olof Sandström). Men mot slutet av 40-talet och början av 50-talet kom lite nya fläktar både inom musiken och filme. Inom filmen med regissörer som Arne Mattsson och Ingemar Bergman, vilka båda även visade fler nakna kroppar av båda könen (fast mest kvinnliga) än tidigare och bidrog till ryktet om den svenska synden. På många sätt kan det ha inletts med Alf Sjöbergs "Hets" från 1944, där Mai Zetterling och Alf Kjellin medverkade och Ingemar Bergman var regiassistent. Men just de filmerna fick jag ju inte se då utan var hänvisad till en och annan tecknad Disneyfilm och "Mäster- detektiven Blomqvist" med uppföljare. Detsamma gällde ju de utrikiska klassikerna från krigsåren och den tidiga efterkrigstiden som Michael Curtiz´ "Casablanca" från 1942 och Orson Welles´ "Den tredje mannen" från 1949. Och dessa, liksom amerikansk och fransk film noir och de flesta Bergmanfilmerna fick jag se mycket senare, ofta på tv, liksom de nya italienska filmerna från Visconti och framåt via Vittorio de Sica ("Cykeltjuven") och Fellini ("La Strada"). Jag lyckades i alla fall 1953-54, vid 8-9 års ålder få följa med föräldrarna på "Prinsessa på Vift" och bli hopplöst och platoniskt förälskad i Audrey Hepburn, vilket jag delar med många, inklusive min idol Harry Belafonte.

Men filmmusiken fick man ju höra och den var populär där i början av 50-talet med "Temat ur Tredje Mannen" med Anton Caras på cittra, vilket också rev med sig baksidans "April in Portugal" som även gjorde "Casa Portugese" med fadosångerskan Amália Rodrigues (och "Ärtans hus i Portugal" på stockholmska) till örhängen. Mycket Edit Piaf och Patachou hördes också, inte minst hemma hos oss. Och valsen ur en ny Hitchcockfilm med Grace Kelly, fast sjungen av den allt populärare Doris Day ("Que Sera Sera"). Och de tidiga schlagerlåtarna, ofta översatta från engelska, tyska och ibland franska eller italienska och då sjungna av svenska artister som Alice Babs, "Cacka" Israelsson, faktiskt även "Charlie" Norrman (liksom även Alice Babs en seriös jazzmusiker) och Lasse Lönndahl. 

Och sedan fanns även nygamla örhängen som "Vildandens Sång" med Thory Bernhards som väl räknades till schlagerfacket, fast full fräs på schlagerindustrin blev det inte förrän Eurovisionsschlagerfestivalen rev igång 1956 och Sverige gick in, först med Alice Babs (Lilla Stjärna 1958) och sedan Brita Borg (Augustin 1959), och allt flera hade tv.  Det är i detta sammanhang som Lys Assia (mest känd både tidigare och senare för "Oh Mein Papa") kommer in , eftersom hon vann den där allra första gången (för Schweiz) med en låt som däremot ingen minns. Ungefär liknande internationella stjärnor var Theresa Brewer (Music, Music, Music) och kosmopoliten Caterina Valente, fast de aldrig vann någon Eurovisionsschlagerfestival - om de ens deltog.

För fler exempel även musikavsnitt måste jag hänvisa främst mina facebookföljare till att även följa mig på Spotify (memo Lassebok 1).

Men tesen gäller, Sverige låg bara i startgroparna schlagermässigt, inför det som komma skulle. Och jag har inte ens nämnt jazz och den nya rock´n´rollen.

 

Orson Welles i filmen, manus Graham Greene

Audrey och Gregory på Vespa i Rom

Ludde, himself

50-talet 5, mest mer musik

 

Andra musikinfluenser.

Fast jag glömde andra givna schlagertrender som norska "The Monn-keys" med landsplågan "Ann-Karoline", schlagers som populariserades av svenskarnas nya semestervanor, till exempel "Mallorca" (Bal au Baleares) och de ständigt populära religiösa sångarna som "Lapp-Lisa" Öst ("Barnatro") och Einar Ekberg ("Var jag går i skogar, berg och dalar", "Jag har drömt om en stad ovan molnen", "Oh, store Gud", som även Elvis fick en hit med), så är det dags att ta upp jazzinfluenserna, även om Alice Babs och Charlie Norrmans boogie-woogie även hör dit, liksom min stora förebild, Povel Ramel, vilken begick lustmord på många av Alices och andras låtar, till exempel "Adress Rosenhill" som blev "Småfoglarne". Men Povel behöver ett kapitel för sig. Detsamma gäller den klassiska musiken med Jussi Björling och Birgit Nilsson och många andra.

Jag nämnde nog att storbandsjazzen med förebilder som "Duke" Ellington, bröderna Dorsey och den för tidigt förolyckade Glenn Miller hade medvind ända sedan slutet på 30-talet, inte minst genom filmmediet. Likaledes hade vi i Sverige förfärligt fina jazzorkestrar av denna typ: Håkan von Eichwalds orkester, Arne Hülphers, Seymour Österwalls orkester med flera. En lång rad nya musiker tog avstamp därifrån som Arne Domnerus, Lars Gullin, Putte Wickman, Åke Hasselgård (som åkte till och förolyckades i USA), indirekt Bengt Hallberg och senare Jan Johansson, Rune Gustafsson, Georg Riedel, Harry Arnold med radiobandet, Bengt-Arne Wallin. Utvecklingen är närmast exponentiell och sträcker sig fram till vår tid.

Men redan under 40-talet utvecklades motkrafter mot storbandsjazzen, i USA var Charlie "The Bird" Parker förgrundsman och efter honom "Dizzy Gillespie" för det som kallades "Bee-Bop", jazz i mindre band med fränare, förenklat sound. En annan trend var återuppväckandet av den ursprungliga första jazzen från New Orleans, som lika ofta kallades för "Dixieland". I USA fanns gamle Bunk Johnson, Sidney Bechet, Kid Ory och evigt gröne showmannen Louis ("Ludde" eller "Satchmo"), som återgick till sin ursprungliga musik under en period. Bland ungdomliga orkestrar som spelade på skoldanser och liknande blev i Sverige, liksom i England, Tyskland och Danmark den glada och medryckande dixiemusiken snabbt populär igen. Kenny Ball och Chris Barber/Monty Sunshine i England, Papa Bues Viking Jazz Band i Danmark, en hel hoper i Sverige - ur göteborgshorisont "Carnegie Jazz Band", "Papa Piders", "Peoria Jazz Band" med flera. Som en motkraft till Bee-Bopen kom en mera "Cool" stil med mjuk saxofonmusik, ofta trumpet och piano. Vi har bland andra Thelonius Monk, Stan Getz och Miles Davies. Om Lasse Gullin drog åt beebophållet så kunde cool jazz med fördel spelas av större orkestrar som Harry Arnolds, där åtskilliga gästartister som till exempel Quincy Jones passerade revy. Och vi hade flera goda vokalister förutom Alice Babs. Mycket av den här musiken var dock centrerat till Stockholm.

Och så kom rocken som på allvar slog igenom som filmmusik i USA 1954 med "Rock around the clock", exekverad av Bill Haley and His Comets. De var mest ett hillbillyband med vita, halvgamla killar, medan förarbetet gjorts av flera svarta artister, oftast med ursprung i svarta metodistkyrkokörer och med bluesmusiken som grund. Så via blues, gospel och boogie-woogie hade vi fått "Rock´n´Roll" och den exploderade över hela världen omkring 1955. Den svarte pastorn "Little Richard" Pennyman, vite texaskillen Jerry Lee Lewis, "Chucken" Chuck Berry och "The King", himself, Elvis Presley drabbade oss som en farsot. Och sedan vet ni lite hur det gick framöver med svenska rockgalor ("Rock-Ragge", "Rock-Boris", "Little Gerhard", "Rock-Olga", Erik "Jerry Williams" Fernström , och så småningom mera brittiska grupper och pop, med full vind i seglen för många unga svenska band. Det svenska popundret var på gång.

Nog med musik - vi går vidare med film och sport, innan vi sätter punkt för 50-talet.

Och på Spotify kan åtminstone mina facebookvänner bli mina följare (Lars Bo Emil Nilsson) och streama framför allt mina listor med musik från den tiden, främst då "memo Lassebok 1 och 2".

 

 

Ett furstligt bröllop 1956

Före den furstliga gracen

50-talet 6, mer veckotidningsnytt

 

 

Fast jag egentligen inte var intresserad...

Av filmstjärnor och annat veckotidningsstoff, så kunde mitt flugpappersminne inte undvika att notera vad damtidningar och andra veckotidningar skrev om, när man till exempel väntade på kompisar och en bunt sådana tidningar låg framme. Likadant om man följde med Mamma till frissan eller vistades i mera kvinnliga miljöer. En del av nyheterna förekom även i dagstidningar, oftare i den så kallade kvällspressen.

Många skådespelare skymtade där, särskilt när de gifte sig eller skilde sig. Ur svensk synvinkel var man ju särskilt fäst vid svenska stjärnor som den gåtfulla Greta Garbo, den så helyllepräktiga Ingrid Bergman som plötsligen lämnade man och barn för en liten fet, italiensk regissör som hette Roberto Rosellini och producerade flera barn med honom, innan han hastade vidare till en annan kvinnlig skådespelare med mörka ögon, vid namn Sonali das Gupta (inte ögonen utan den indiska tjejen). Och snabbt blev malmötjejen och skönhetsmissen Anita Ekberg med vackert ansikte och iögonfallande byst (andras ögon, nota bene!) högvilt för fotograferna, ochh då hade hon inte ens badat i Fontana di Trevi ännu. Men en roll i Hollywoodstorfilmen "Krig och Fred" var en god entrébiljett 1956. Det var samma år som Furst Rainier III av släkten Grimaldi som regerade i Monaco gifte sig med den amerikanska Hitchcockstjärnan och byggmästardottern Grace Kelly, vilken då gav upp sin filmkarriär.

Och fursteparet var ju centralfigurer på Rivieran, där man kunde läsa sig till att en massa mer eller mindre dekadenta kungligheter från jordens alla hörn ingick i det som ännu inte kallades jetsetet och som pendlade mellan Rivieran och S:t Moritz eller Gstaad, när de inte händelsevis skötte sina åligganden. Påfallande många exkungligheter som Simeon av Rumänien (?) och märkliga muslimska dignitärer som Aga Khan (som årligen fick sin vikt i guld och ädelstenar av tacksamma, men fattigare underlydande - och därför inte hade någon motivation att banta från en trivselvikt uppåt 220 kg) och hans fru Begum och den planerade efterträdaren Ali Khan, vilken älskade kapplöpningshästar och vackra kvinnor som Rita Hayworth, vilket låg honom i fatet när Agan, eller kanske bara hans blodkärl, sprack med en knall. Den stackars (nåja!) Ali ansågs på grund av sin livsföring olämplig som ny Aga Khan (han kanske hade druckit alkohol?) utan en yngre släkting med frommare sinne passerade honom i tronföljden, varefter denne nye Aga Khan (tidigare Karim, tror jag) plötsligt började åka skidor i S:t Moritz med unga filmstjärnor.

Den nästan lika fete och av Nasser petade exkung Farouk av Egypten med sin fez och mörka solglasögon tillhörde också järngänget på sandstranden (fast det är mest stenblock). Hans syster som nog hette Fawzia hade varit gift med shahen Mohammed Reza Palevi av Iran, men gav honom bara en dotter, så det gick ju inte för sig. Den uppmärksammade alliansen mellan ett shiamuslimskt och ett sunnimuslimskt kungahus sprack, då hon beviljades skilsmässa på grund av Shahens ständiga otrohet och den ännu allvarligare förseelsen att inte tillfredsställa Fawzia i den äkta bädden. Den stilige shahen hade oturen att sedan gifta sig med den likaledes vackra Soraya som inte skänkte honom några barn alls. Och då blev han tvungen att gifta sig med den betydligt yngre Fara Diba med limpfrisyren (inte samma som svinrygg, som ju måste vara haram, men nästan) och sen kom det en prins och allt var bra tills revolutionen kom i Iran och de måste föra ett eländigt liv som ständiga getsättare. 

Och den stackars infertila Soraya fick trösta sig med multimiljonären Günter Sachs von Opel, tills han hittade svenska Mirja. Och den vackra Sophia Loren med sin lille fete regissörsmake Arlo Ponti sörjde sina återkommande missfall, tills dr Shirodkar snörde ihop hennes livmodertapp, varefter det blev barn och hon hittade en ny karl. Och mitt i röran satt ibland sir Winston Churchill barfota med cigarr och målade. Och den nästan hundraårige författarkollegan W Somerset Maugham tittade på och klurade ut nya stories. Ibland dök även prinsessan Margret av England upp på vift tills hon fick sin Anthony Snowden med uppnäsan (ganska lik ABBA-Björn). Och en och annan idrottsstjärna, oftast Formel I-förare förekom i sammanhanget, liksom hertigparet av Windsor (en annan kunglig avhoppare). Och en massa nya unga skådespelare eller wannabes, mest kvinnliga, vilka syntes iförda minimala bikinis och ofta tappade behån taktiskt nära filmfestivalen i Cannes, vilken inledde säsongen. Och så småningom kom Brigitte Bardot till Troppan och en och annan popartist.

Men vid 60-talets början brast fördämningarna och popstjärnorna blev den nya härskarklassen - men det är en annan historia.

Imorgon sport , tror jag.

 

 

 

Miss Ekberg i Trevlig Fontän med Marcello Mastroianni 1960

Frkn Ekberg från Malmö igen - troligen inte släkt med sångaren Einar E

1950-talet 7. Slutar som det började med sport.

 

Jag, som inte var särskilt sportintresserad på den tiden och inte väldigt mycket bättre idag...

Tänkte på den tiden att Sverige levde på framgångar från 1940-talet, då vi sluppit att direkt beröras av kriget på eget territorium och därför hade lätt att ta OS-guld i fotboll i London 1948 och sedan inte var särskilt bra förrän vi lyckosamt knep silvermedaljen i VM på hemmaplan 1958. Att ishockeyn inte var någon stor sport förrän en bra bit in på detta 50-tal. Att vi levde på gamla lagrar inom brottning, simning (Arne Borg) och bandy och några få löparstjärnor från krigsåren som Gunder Hägg och Arne Andersson och att vi lyckades komma rätt starkt på 50-talet i en del rikemanssporter som tennis och segling och fäktning för att vi var ett rikt land.

Jo, vi hade ju den fenomenale olympiern och kanotisten Gert Fredriksson (1948-60), och pistolskytte, gymnastik, dressyr och andra ryttargrenar, samt modern femkamp, var redan före 1950 kända svenska paradgrenar och dessa lite militära grenar fortsatte väl vara framgångsrika för Sverige ett tag till. Men det var väl vinteridrotter som var vår grej? Tja...

De stora skidåkarna med internationell framgång som först och främst Sixten Jernberg och något senare Assar Rönnlund och hans blivande fru slog inte igenom förrän 1956 och senare och efter kriget hade den duktige skrinnaren Åke Seyffart bara en sista stor framgång vid OS i S:t Moritz och först 1956 slog även Sigge Ericsson genom på allvar. Den stora bredden med yngre skrinnare hör mest 60-talet till och kortdistansarna var ännu senare. Däremot var ishockeylandslaget Tre Kronor framgångsrika redan från 1952 (då med DIF-spelarna Sven Tumba, Lasse Björn m.fl.) och är så fortfarande. Enstaka backhoppare skulle även komma senare liksom den stora bredden i alpin utförsåkning.

Men faktiskt var vi inte så tokiga i friidrott i början av 50-talet heller, inte minst fanns höjdhopparen Bengt "Benke" Nilsson som använde en modernare dykstil och förväntades upprepa tidgare framgångar och slå europarekord med 212 cm 1958, då det blev en annan svensk, Rickard Dahl som utförde bravaden. Och sedan blev Stig "Stickan" Pettersson vår stabile stjärna i många år med ett rekord på 216 cm 1964. Men de riktigt höga höjderna kom betydligt senare med Patrik Sjöberg. Dan Waerns löparframgångar på medeldistanserna dröjde däremot ända fram till 1958.

Svensk boxning kom starkt ett slag (hihi) med först Olle Tandberg före 1950 och sedan från ungefär 1952 en ökande bredd med Ingemar Johansson, Thörner Åhsman, Stig Sjölin och så småningom Bosse Högberg. Alltfler goda simmare (i Arne Borgs anda) dök så småningom upp, inte minst på kvinnosidan med Kate Jobson och den första stora stjärnan Jane Cederqvist. Och det där med fotbollen var lite fel med 10 anonyma år, för vi knep ganska många goda placeringar både 1950 och -52, varefter väldigt många spelare blev proffs, främst i Italien först Gre-No-Li och sedan Kurre Hamrin och sist Lennart "Nacka" Skoglund. Det var även dessa, men inte bara dessa som utgjorde en stabil kärna i VM 1958.

Ganska nyligen påmindes vi också i Göteborgs-Posten om svenska framgångar inom motorsport, enkannerligen speedway- och motocross-stjärnorna (speedway: Varg-Olle Nygren, Ove Fundin motocross: Bill Nilsson, Sten "Storken" Lundin). Speedway fortsatte att alstra (ofta rödhåriga) stjärnor, ända fram till dagens Tony Rickardsson som dock oftast gick till proffsstall i främst Storbritannien och Polen. Även i Nya Zeeland är speedway stort. Sedan var det bilracing och rally, där senare radioprogramledaren från 1956 och framåt, Carl-Gunnar "CeGe" Hammarlund, faktiskt var av internationell klass i sin Porsche i både rallysport och banracing före till och med Erik Carlsson på taket som väl markerade slutet av 50-talet och in på 60-talet, då förare som Stig Blomqvist och Björn Waldegård tillkom inom rally. Jocke Bonnier dök upp på allvar inom Formel 1 redan 1956 och var en stabil och säker förare som nådde relativt få toppnoteringar men ändå tillhörde toppskiktet internationellt, tills han ironiskt nog omkom i LeMans 1972.

Och nu är spurten klar och jag återkommer inte mer om 50-talet.

fotboll är fotboll

F1

Och nu tar vi 60-talet, eller hur?

 

Eftersom man i Babel 2020-09-13 talat om generationsromaner...

Måste man ju bara pröva. 1960-talet var ju först och främst förknippat med musiken och ungdomskulten. För min del tycker jag att det egentligen började 1958 eller 1959 och råkade sammanfalla med min upptäckt av sexualiteten. På något sätt tyckte jag också att det upphörde 1968, när ungdomskulten blev mera politiserad. Att jag den sommaren, när både Bobby Kennedy och Martin Luther King mördades, dessutom hade mitt första jobb som läkare och förlovade mig bidrog kanske till min känsla av vuxenhet, fast jag bara fyllde 23 den hösten.

Andra skulle kanske påstå att ungdomskulten började med rock´n´rollen 1954-56, men riktig fart på rocken blev det inte förrän Elvis´ musik kom till Sverige. Andra, som min fyra år yngre lillasyster skulle säga att deras motsvarande ungdomskult började just 1968, och de skulle ofta komma att influeras mer av politiska vänsterrörelser, hippiekultur och droger. Det hindrade inte att många som rycktes med i detta skede till och med var några år äldre än jag själv - alltså samma åldersklass som de som hängde på rockmusiken redan 1955-56. Möjligen var dessa senare (fast tidigare) oftare arbetarklassungdomar med arbete och egen bil.

Själv lyssnade jag väl mest på jazzmusik, omväxlande med schlagers och upptäckte väl inte rockmusiken förrän 1958, då i form av några Paul Ankalåtar. Då ansåg jag, liksom mina föräldrar, att Elvis var för vulgär (skulle inte upptäcka "the King" förrän 1962-63).  Jag föredrog förmodligen Tommy Steele, men sedan upptäckte jag Chuck Berry omkring 1959, när jag spelade "No particular place to go" på fiket "Mosters" jukebox. Och "Personality" med Lloyd Price, "What do you want to make those eyes at me for" med Emile Ford, flera Little Richardnummer och den helgalne pianorockaren Jerry Lee Lewis med ungefär samma låtar. Och min kompis Stefan samlade 1959-60 på den tidige och rockige Cliff Richard med "Travellin´Light" och landsplågan "Livin´ Doll". Och förstås rocktjejerna Wanda Jackson och Brenda Lee. Även Connie Francis var inne på rockspåret omväxlande med ballader.

Men det stora uppsvinget kom egentligen med den brittiska popen och Klas Burlings och Kersti Adams-Rays program i radio och tv i början på 60-talet. En av bilderna syftar lite på detta, då klasskompisen Magnus Rönnmark och jag började lyssna regelbundet på "Rock 61", "Pop 62" och 1964 just skrev den där artikeln om 8 år pop i "Samtimes", Samskolans egen tidning. Karikatyrerna av Magnus och mig (i profil), liksom av Elvis och de mindre lyckade av beatlarna gjordes av klasskamraten Anders P:son till just den artikeln. The Beatles är mera lika sig på fotot, vilket får syfta framåt mot nästa krönika om 1960-talet.

 

 

 

 

Från en bild av Anders P:son 1964

Störst av alla?

Mera 60-tal 2.

 

Om vi skulle pausa musiken lite?

Lite kläder och bilar, kanske...

För, om de stora amerikanska dollargrinen representerade 50-talet, USA och den första rock´n´rollen, så kan man nog med viss rätt säga, att småbilarna och scootrarna/skotrarna, liksom swinging London och Liverpool representerade 60-talet.

Själv hade jag turen att under 60-talet komma dit (till Storbritannien och London) två gånger, dels sommaren 1963 och dels våren (tror jag) 1968, ungefär de tider som speglas i tv-serien "Barnmorskorna i East End". Först måste jag nämna (sedermera Sir) Alec Issigonis skapelse "The Mini" , i Sverige kallad "Hundkojan", vilken dök upp som både Morris, Austin, BMC Cooper och några till. Issigonis (brittisk-grekisk invandrare från Izmir) hade först ritat den bil min far en gång köpte som vår första bil 1949, nämligen Morris minor, och tog nu konstruktionen ännu en bit vidare i denna fortfarande existerande modell med minimal, tvärställd motor som drev direkt på framhjulen och fyra små hjul, placerade långt ut i bilens samtliga fyra hörn. Frånvaron av kardanaxel gjorde kupén förvånansvärt rymlig och den lätta bilen var lika förvånansvärt snabb, trots den lilla motorn. En bil som gjord för den moderna ungdomen. Att British Motor Corporation i samarbete med racerföraren Cooper gjorde en vässad rallyvagn (BMC Cooper SS), den allra vassaste med en motor fram och en bak och drivning på alla fyra hjulen gjorde ju inte saken sämre.

Och så kom de nya ungdomliga kläderna från Carnaby Street med mycket svartvita rutor i så kallat OP-mönster och de urkorta minikjolarna (en "Mini" kunde alltså vara både en kjol och en bil) som bars upp av de nya mycket smala, brittiska mannekängerna: först Jean "Räkan" Shrimpton och sedan Lesley Hornby, kallad "Twiggy".

Och över alltsammans hördes det allt starkare ljudet av "the Mersey Beat".

Återkommer imorgon eller så!  

 

Miss Räkan

Miss Twiggy

Mini Cooper

Mera 60-tal 3.

 

Mera mode, men fr.a. filmer och tv-serier.

Renault 4L, minicittran 2CV, renässans för mc-bilar. Carnaby Street mode: Räkan & Twiggy, opmönster, axellösa laminatkavajer, terylenebyxor och banlonpolos. På huvudet klockhatt. Ev. skepparkrans, dixielugg före beatlesfrisyr. Regissören Richard Lester och skådespelerskan Rita Tushingham, the Knack -64 + 2 Beatlesfilmer - Monty Python först i slutet av 60-talet-70-tal? Woody Allen ung från 1964, Bondfilmer lite tidigare - Tv-serier. Burt Bacharach m.fl.

 

Vilgot Sjöman. Mary Quant. Svensktoppen, Sommartoppen, 10 i topp. Kent Finell och Mona vad, Pekka Langer, Lill Lindfors, Kaj Kindvall.

Varför jag inte köpte 1968 (mer än delvis) här i Sverige. Vilka var ärliga? Vilka var idealister? Vilka behöll sin eventuella idealitet?

BMW Isetta

Tages - typiska mods