20. Nostalgi

Nostalgi

En bild på min gamla Linnégata i Göteborg, dock drygt 40 år innan jag kom dit

Om telefoner

Ni ska få se lite olika telefonhytter som jag utlovat (snart finns ingen kvar som vet vad det var) - detta inför lite mera av mina minnen från Linnégatan som får komma som det fller sig. Jag minns våra telefonkiosker på gatan som grågröna varianter på den orangeröda nedan. De kan ha bytts ut mot ljusblå och en variant till, innan de togs bort.

En gammal svensk klassiker

En känd sort med myntautomat

Sådana hade vi utanför vårt hus, men jag tror att de först var grågröna

Mitt Liv i Luren

 

Delvis ur min bok - omarbetat

Trots andra tekniska utvecklingar och spridandet av olika prylar med ökande välstånd som bilar, radioapparater och tv-mottagare, skulle jag vilja ta upp telefonens utveckling och sociala spridning som det mest revolutionerande jag upplevt under min livstid.

Även om den till USA och Kanada utvandrade skotten Alexander Graham Bell tillskrivs själva uppfinningen, kunde telefonen knappast användas för vettiga samtal, förrän såväl Thomas Alva Edison (trollkarlen från Menlo Park i min bok) som svensken Lars Magnus (LM) Ericsson väsentligen förbättrat prototypen. Det skulle inte förvåna mig om den vittbegåvade men då relativt okände Nikola Tesla även haft ett finger med i den leken.

Bäst illustreras det nog i mina lantliga miljöer – för även om farmor och farfar hade en ganska gammal väggtelefon med trattformat talrör, så vill jag minnas att den hade en nummerskiva av gammalt snitt (en så kallad petmoj), som lät ungefär som ”ettölka” när man slog numret och sedan knattrande klickade olika antal klick på tillbakavägen, beroende på nummer, så att man faktiskt kunde gissa nummerföljden om man lyssnade noga. Bra för en blivande privatdetektiv! Mormors telefon (456 Höör), däremot, stod visserligen på ett bord men hade en vev istället för nummerskiva. Man lyfte den ålderdomligt formade luren med taltratt efter att ha vevat minst ett varv och kom sedan i kontakt med en telefonist för att beställa antingen lokalt eller interurbant rikssamtal – eller kanske något så spännande som ett utlandssamtal som kunde ta timmar att få framkopplat. Svara kunde man dock göra direkt.

Farmors och farfars telefon hade nummer 22 777, som farfar Emil mycket högtidligt svarade med sin tydliga telefonröst TVÅ, TVÅ, SJU, SJU, SJU. Redan tidigt fick Malmö automatisk växel och riktnummer och så småningom ändrades numret till 040-12 27 77 och farfar började lika allvarligt svara ”hos Nilssons” istället. Telefonkulturen varierade mellan olika familjer – ungefär lika många svarade med numret som med namnet, några försiktigtvis med båda. Särskilt minns jag systrarna Be & Ba som svarade ”arton-nollsjunollfääm” på ett närmast melodiskt sätt, men med olika betoning. Ohyfsat ansågs det vara om man bara svarade ”Hallå” eller inte presenterade sig när man ringde upp någon. Numera svarar nog de flesta med sitt eget för- och efternamn även i en eventuell och allt sällsyntare fast telefon, eftersom de säkert har en mobiltelefon med personlig åtkomst dessutom. Eller svarar de bara ”Ööh”?

Vi hade själva telefon i stan, i såväl Malmö som Borås och Göteborg – sannolikt hade vi telefon i Örebro och Örnsköldsvik också, på grund av min fars arbete som ibland jourhavande läkare. Annorlunda var det på landet. Min fru Lisa, till exempel, minns från sin barndom i Värnamo att familjen trots egnahemsboende saknade telefon en bit in på femtiotalet. En granne som hade telefon, brukade ibland komma och tala om att det var telefon till hennes mamma eller pappa. (När vi hyrde på sommaren) tror jag inte heller att vi hade telefon hos tant Persson i Skanör, hos (nästa värd) Johanssons kunde man möjligen få ringa nere i affären. Däremot minns jag att det fanns en telefon hos (vår sista hyresvärd) Nilssons i Skanör, men den skulle man bara använda i nödfall, annars gick man till telefonstationen.

I Kärradal hade vårt värdfolk, Svenssons, en telefon som de på sommaren flyttade med sig ner i källarbostaden,och som man kunde ringa till om man ville nå oss. Vi ringde dock sällan ifrån denna även om vi fick – jag tycker mig minnas en grön sparbössa för telefonkostnader nere hos Svenssons. Eftersom vi bodde i deras vinterbostadslägenhet fanns ett telefonjack vid chiffonjén – jag tror att jag minns att vi de sista åren tog med oss en egen telefonapparat, Ericssons standardapparati svart bakelit med petmoj, och kopplade in den där och betalade för (de fåtaliga) samtalen. För det mesta ringde vi inte ut från den utan gick till telefon- och telegrafstationen bortanför affären mot Tångaberg till. Där fick man beställa samtal i en liten lucka av en ganska sträng dam med lurar och mikrofon på huvudet och sedan vänta på sin tur, ofta ganska länge, kändes det som! När samtalet kom fick man gå in i en av de två eller möjligen tre avskilda, ljudisolerade telefonhytterna med perforerad masonitpanel på väggen, avgivande en torr, liksom dammig lukt, för att ta emot samtalet. Hytten hade en glasförsedd, ljudtät dörr – ljuset tändes när man stängde dörren om sig.

Först hos fröken Andersson på Spekedal under somrarna på Onsala bodde vi fullt modernt på sommaren, inte bara med wc, badkar och dusch, utan också med telefon med avläsning av samtalskostnaden. Min kära mor behöll samma svarta Ericssontelefon nästan hela livet ut, medan jag själv uppgraderade mina apparater löpande till mera lättviktiga, gråfärgade tingestar – alla dock i klassisk modell med petmoj. Jag kommer ihåg numret till alla, faktiskt! Först i vårt sista hus har vi under de senaste femton åren skaffat lite olika apparater med knappsatser istället för petmojen i flera rum. Av dessa är några sladdlösa och tenderar att förläggas och ladda ur sig när man går runt i och utanför huset med dem – det hade varit bättre med en sladd, eller bara ett gummiband i dem. Dessutom har vi varsin liten mobiltelefon och funderade länge på att lägga av med fast telefoni som de flesta ungdomar gör.

Varför skall man i dag ha en telefon som går till en plats och inte till en person? (Idag har vi lagt ner den). Och därmed har vi gått igenom den historiska utvecklingen från kanske en telefon per byalag till dagens ständigt uppnåeliga personliga telefoner, som dessutom fungerar som personliga datorer,kameror och mycket annat. Världen blir sig nog aldrig riktigt lik efter den utvecklingen – bland de unga är ingen riktigt närvarande i nuet, hos dig, utan istället någon annanstans, hos någon annan i framtiden via telefonen.

Ändå har jag i min exposé hoppat över kobramodellerna i vitt och rött, som man tyckte var så snygga, liksom de första tegelstensmobilerna med dålig räckvidd och korta batteritider. För att inte tala om alla telefonautomater och alla telefonhytterna, vars användare verkar utgöra måltavlor för lömska mördare i alla gamla filmthrillers! Farligast verkade de röda engelska kabinerna med smårutor vara. Knappt hade hjälten slagit 0:an till polisen, 999 till Scotland Yard eller direkt Whitehall 1212 förrän både fönster och hjälte perforerades av ett eller flera skott.

London calling?

En modernare automat