1 a. Mer Aktuellt

Mitt eget Sommarprogram

 

Eftersom inte Sveriges Radio 1 nappat på mitt erbjudande så får jag fixa programmet själv.

Hur ska man börja för att väcka intresse? Kanske såhär:

 

Jag heter Lars Nilsson och är far till närmare 8 000 barn. Fast bara sex av dem är mina egna och knappt ens det om man ska vara petig. Och det ska man ju?

Där vid 4:e våningen (ovan BV) där några rum låg under takkupan.

Vecke in memoriam

Sverker Larson, gemenligen kallad "Vecke" var en av mina bästa vänner i klassen på Lilla Samskolan mellan hösten 1954 och våren 1956 - ja, man kan nog säga den allra bäste, åtminstone från mitt perspektiv. Våren 1953 visste jag inte ens att han fanns, hösten 1956 glesnade vårt umgänge allt mer, sedan vi hamnat i olika klasser på realskolan. som vuxna har vi aldrig träffats. Någonstans för kanske åtta-tio år sedan fanns han icke längre i den här världen utan enbart i vårt minne - vi som minns honom.

Hans familj var en av de(m) som bebodde det berömda huset på Haga Kyrkogata 28 (tänk "Djurgårdskällaren" i tv!) - jag tror till och med att hans morfar ägde huset, om det nu inte var farfar, ibland tvekar jag. Gubben bebodde själv nedersta våningen och kördes omkring av en privatchaufför i en Mercedes av den äldre vackra årgången, innan man försökte sig på fenor och dåligt rostskydd. Jag vet att hans farfar åtminstone var en rik trävaruhandlare och sponsrade Veckes far, Sten Larson som framlevde sitt liv som tidvis uppmärksammad konstnär (olja, akvarell, litografi) samt ornitolog av alltmer vetenskapliga proportioner, såpass att han i slutet på 1900-talet erhöll en hedersdoktorstitel vid Filosofiska fakulteten av Göteborgs Universitet. Han gifte sig med en adelsdam, Veckes mamma Inger född Hård av Segerstad, och satte, om jag räknar rätt, fyra barn till världen: Suzanne(?), Ingemar, Annika och Sverker som alltså var yngst.

De var en underbar, tämligen bohemisk familj med konstnärliga intressen och dessutom rimligen god ekonomi som lät barnen utvecklas i sin egen takt. Deras våning låg näst högst upp i det berömda huset (troligen 5:e våningen, förutom bottenvåningen) och måste ha upptagit en yta av  cirka 200 kvadrameter, där den sträckte sig runt hörnet mot södra gaveln och bort mot  Fogelbergsparken. Dessutom tycker jag mig minnas att man även kunde se en bit av parken från baksidan av huset från den genomgående lägenhetens fönster. Man kände sig alltid välkommen som kamrat till Vecke. Densamme residerade i ett jättestort eget rum som nog hade tjänstgjort som allmänt lekrum för alla syskonen och som pryddes av ett bordtennisbord (som då kallades pingpongbord), utan att golvytan var upptagen mer än till cirka hälften. Dessutom hängde det ett par romerska ringar i entredörrens öppning. Två stora fönster släppte in ljus från själva Haga Kyrkogata och man kunde se både Handelshögskolan och Stora Samskolan därifrån. Överallt fanns det serietidningar, både Kalle Anka och sådana av mera avancerad karaktär som Lucky Luke och dessutom ritblock med Veckes egna alster. Och det fanns även rätt många tidningar av typ Rekordmagasinet som kanske var Ingemars.

Och vad jag lärde mig av denna härliga familj tar vi imorgon.

Mer om Vecke och hans familj

 

Vecke skulle med tiden bli ganska lång och längre än jag själv, även om han aldrig nådde upp till fader Stens kroppslängd - det gjorde inte så många. I den vidare familjekretsen var det väl bara äldsta dotterns blivande man (John Murray med chalmersmössan) som slog honom i stående längd. Sten Larson såg lite ut som en korsning mellan skådespelaren Liam Neeson och han som spelade konstnären "Salvador Dahlberg" i Mosevisionen men var en mycket vänlig man som ofta bar en konstnärsbasker på svaj när han gick ut.

Att Vecke kunde teckna och måla var kanske inte så konstigt - inte heller att vi fann varandra i det där med att teckna serier ihop och var för sig. I skolan skrev vi ihop actionberättelser om hjältarna "Lars & Sverker", vilka vi tillsammans ilusterade och som tant Yvonne då och då läste upp för klassen. Jag försökte hela tiden nå upp till Veckes klass i teckning vilket ju var en sporre, även om jag aldrig nådde ända fram. Familjen Larson var stora beundrare av Knäppuppgänget, framför allt Povel Ramel och Martin Ljung, och vi tillbringade många timmar framför grammofonen. Kanske inte så konstigt att jag lärde mig texterna till åtskilliga Povellåtar och dessutom flera Martin Ljungmonologer. På köpet kom jag att älska Tennessee Earnie Fords gamla "Sixteen Tons" som jag hörde hos Vecke 1955. Däremot minns jag inte att vi spisade särskilt mycket jazz, trots att Vecke tidigt skaffade sig en B-kornett (den som ser ut som en kort trumpet) och blev en populär tradjazzmusiker. Det var han som fick mig att också försöka lära mig spela trumpet i flera år, men det var nog inte mitt instrument.

Slutligen var det ju all litteratur, mestadels i form av serier av det mera högtstående slaget som "Lucky Luke" och alla upplagor av "Barna Hedenhös" av Bertil Almqvist men även Kalle Anka. Jag tror inte att Asterix hade kommit till Sverige ännu, annars hade den säkert hört dit. Även Tove Jansons muminböcker lärde jag mig älska där, liksom Ture Sventon och Erich Kästners "Emil och Detektiverna".

Som en sorts kontrast bläddrade jag många gånger i Rekord-Magasinet och spädde på mina kunskaper om de stora tungviktsboxarna. Detta var just den tiden då en av de största vita boxarna, Rocky Marciano, obesegrad lade handskarna på hyllan och man spekulerade i vem som skulle ta det eftertraktade bältet i besittning: eleganten Archie Moore (egentligen lätt tungviktare), gentlemannen Zora Folley, den hårde Eddie Machen eller den unge Floyd Patterson, alla var svarta amerikaner. Det blev ju Floyd som 1959 lämnade över till ytterligare en av de sällsynta vita boxarna, dessutom en utlänning som Ingemar Johansson och sedan blev den förste att ta tillbaka sin titel året efter, men då hade mitt umgänge med Vecke praktiskt taget upphört.

Rätt säker är jag också på att det ofta fanns tidningar som "Teknikens Värld" hos Vecke eller Ingemar, så man kunde få sitt lystmäte av fina sportbilar och racermaskiner. Det var också hos Vecke man kunde få köra med hans ångmaskin eller gjuta tennsoldater som vi ställde upp i formationer bland cowboys och indianer framför en leksaksborg. Ja, tänk så stor ytterligare del av min bildning jag fick genom honom!

Bilden visar en serietidning som jag gjorde efter inspiration av Vecke.

Imorgon blir det något annat här - men vad?

Rätt många blev det.

Kort möte

Filmen av David Lean med manus av bl.a Noel Coward

Fast inte filmen med Celia Johnson och Trevor Howard nu

 

Kort möte - novellprojekt 200804

Om klipparen i Sahlgrenskas källarvåning, nästan mitt emot fiket med hackebiffmackorna med lök, punschbollarna och de gröna och mörkbruna dammsugarna till det starka men något beska kaffet och lättölen, där en ung tjej en gång plötsligt tog min arm i ett epileptiskt anfall. Tysken som drev frisersalongen hette möjligen Günther och absolut inte Hakim al Akbar eller liknande. Han försökte då jag var hans kund alltid sälja en toupé till mig, en liknande hans egen. Då han var frisör och inte barberare erbjöds ingen knivrakning med lödder utan enbart en elektrisk lånerakapparat (av märket Braun, tycker jag om att tänka mig). Härav förklaringen till den textade skylten i kartong i fönstret där EL RAKBAR stod särskrivet. Men han var nog inte tysk, fortfarande inte arab, men dansk och hette kanske Sten Hansen? Och han kunde använda rakkniv, fast bara till trimning av de mera långvuxna frisyrer som på Beatlesvis kommit i bruk, även för icke-tonåriga män efter ca 1965–66 – till vis pina för oss mera tunnhårade. Därav de ständiga toupéerbjudandena från Sten som alternativ till överkamning (så kallad Robin Hood-frisyr).

En passande inledning till en novellessä om fiket som mötesplats för sjukhusfolk, besökande och patienter på gränsen till de kilometerlånga katakomberna under det stora sjukhuset. Truckar med seriekopplade sängar eller långa vagntåg transporterande allehanda förnödenheter, vaktmästare med patienter i sängar, de flesta levande, passerade nästan kontinuerligt. Som en karavanseraj låg fiket där numera ett apotek ligger mitt emot en stor Pressbyråbutik. Fiket hade en air av järnvägspub över sig (tänk Trevor Howard och Celia Johnson i David Leans och Noel Cowards "Kort möte") med sina många glasrutor, delvis täckta av rökskadade grönaktiga gardiner och sin glasförsedda dubbeldörr öppen mot korridoren utanför. Tänk att jag inte mindes vad fiket hette! Jo, för nu fick jag faktiskt tips från studiekamraten Anders N – det hette POMPES! Ja, visst hette/kallades fiket Pompes, likt Karl XVIl:s trogna hund. Faktiskt tror jag att förste ägaren hette Pompejus i efternamn - kanske ingick även han i ett triumvirat, dock icke det första. Där satt vi ofta och fikade och rökte, mina kursare och jag i olika konstellationer, men mestadels med triumviratet Steffen W, Christer M och mig själv som kärnan, mellan ungefär 1966 och 1970 i strategisk närhet till den amfiteatraliskt sluttande stora aulans nedre utgång. Aulan ifråga ligger fortfarande på samma plats, medan Pompes har ersatts av ett apotek mitt emot den stora Pressbyråbutiken och herrfrisören är borta, i dess ställe finns det en butik för fotriktiga tofflor och möjligen en damfrisör.

3 Richelieus istället för hans musketörer

en musketör

Än sen då?

 

Och sen då...

Antingen mer om katakomberna och rörkällaren under som förband sjukhuset både med institutionerna på Medicinarberget norr om sjukhuset och öster om Annedalskyrkan.

 

Eller

Detaljer om triumviratet/de 3 musketörerna och den vidare kamratkretsen - vad hände i Livet efter vårt förhållandevis korta möte? Hur många finns kvar idag?

Gud Fadern

Säger Herren, men här är det Mike Hammer

Hämnden är min, säger Herren

 

Om Brott & Straff

I vår civiliserade, moderna, Nordiska demokrati har vi sedan länge slopat den gamla vikingaseden med att utkräva "öga för öga, tand för tand" likt den sed som även de gammaltestamentliga religionerna tillämpade. Samtidigt sade tidigt den gamle J-ve att hämnden var hans och rätt vad det var kom en åskvigg, en böldpest eller en myriad gräshoppor som drabbade Förbrytaren. Idag skulle det kanske vara ett virus?

Om man inte tror på en gud som straffar syndare förväntar man sig av en stat som på samma sätt (med all rätt) förbjuder personlig hämnd och gammaldags släktfejder att densamma (liksom den allsmäktige och rättvise Guden) ska ta över den straffande funktionen på så sätt att man kan känna att man fått sin önskan om hämnd någorlunda tillfredsställd eller åtminstone att straffet står i en rimlig proportion till lidandet. Därtill kommer en önskan om att förövaren (om brottet är särskilt vidrigt och inte specifikt utan mer av en händelse kommit att drabba dig eller dina närmaste) inte skall kunna göra samma sak mot andra - helst aldrig och i varje fall inte på länge. Om man är väldigt humanistiskt lagd hoppas man att brottslingen ifråga skall komma till insikt om sitt olämpliga beteende och verkligen bli en ny människa eller i varje fall hinna bli så gammal att det rent fysiskt blir omöjligt eller åtminstone svårare att göra om samma sak.

Vad fyller Gudfadern och maffiosos i allmänhet för funktion? Det syns rätt tydligt i Mario Puzos romansvit och filmen på samma tema, där vanliga människor i de italienska kvarteren i en amerikansk storstad knäböjer för sin Don, i detta fall Vito Corleone med ursprung från Sicilien, där detta med gudfäder närmast är institutio- naliserat. I alla lägen där den legitima statsmakten är svag, korrumperad eller tvärtom stark och hård men orättvis mot folk i allmänhet eller åtminstone mot den maktlösa grupp du själv tillhör - ja, i alla dessa lägen vänder man sig till någon (om den finns) som har makt nog att ge dig rättvisa, beskydd, upprättelse. Även om det kostar mycket, inte alltid så mycket i reda pengar, utan i beroende, tacksamhetsskuld, återbetalnings-skyldighet. Det kanske dröjer, men en dag kommer kravet och du kan bli tvungen att betala av din skuld genom att begå en olaglighet, tvinga dina barn till något eller kanske till och med döda någon eller avslöja något om den legitima makten, kanske infiltrera densamma eller stjäla/förskingra från en bank du är anställd vid. Så var det i det gamla Sovjet också och även i Hitlertyskland. Maffian fyllde en sorts dolt behov och fungerade som en svart marknad som faktiskt tolererades som en sorts säkerhetsventil, så länge de höll sig i det fördolda. Detsamma har funnits länge i Kina, oavsett statsskick. Tro inte annat än att de finns där fortfarande.

Har ni aldrig funderat över vem som fyller samma funktion i klansamhällen och enklaver med samma uppbyggnad i västerländska demokratiska rättssamhällen?  Om det tänkte jag tala mera en annan dag. God Natt, Ladies and Gentlemen, men framför allt Ladies! Man är väl gentleman.

Tor svingar Mjölner eller är det Zeus eller J-ve?

Om Nyttan av en Gudfader

 

Om Gudar inte finns, ej ens i förklädnad

Ja, då vore de änna käckt att ha en sådan där gudfader som Don Corleone i boken och filmen. Själv har jag ju bara Don Quijote och ganska långt till närmsta vindkraftverk på Hisingen som numera skyms av en gran.

Annars skulle jag nog säga såhär. Käre Gudfader, käre Don Miguel (vad fan hette karln i förnamn?), förlåt att jag inte betygat dig min vördnad på länge, men...

D Q: Min Son, det har smärtat mig att du inte har kommit för att få råd av mig under lång tid. Att du kanske klarar dig utan mid, men jag förlåter dig ditt högmod. Berätta nu vad jag kan göra för dig.

Jag: Vördade Don MQ(?) det är så att jag har en härsklysten granne som tar sig rätten att bestämma vad jag ska tycka är vackert och får världsliga myndigheter att hålla med, kanske genom släktskap, mutor eller hot om advokater.

DQ: Min son, du har blivit kränkt och vill få din rätt, fast världsliga myndigheter inte vill ge dig den och du tvivlar på att Gud lyssnar? Var lugn, just detta har man ju sin Gudfader till. Jag kommer att ta hand om det - jag kan säkert ta hand om det. Jag kan ge honom eller kanske bättre hans fru ett erbjudande hon/han inte kan motstå. Fråga inte hur. Nästa gång kanske jag ber dig om en tjänst.

Jag: Tack vördade Don MQ. Jag kysser hans ringprydda händer och backar ut ur rummet.

Och jag får ganska snart min rätt. Ingen frågar hur. Men jag står i skuld. Och någon kan till och med ha dött av oresonlighet under den processen. Det är en mycket farlig utveckling så NEJ! Fast den finns kanske redan runt om oss.

Detta var förstås bara ett pedagogiskt exempel - alla likheter med eventuella verkliga förhållanden, om någon tycker sig finna en sådan är  en ren händelse.

Fortsättning på Brott & Straff

 

Angående den legitima (?) önskan om proportionell vedergällning.

2 eller kanske 3 Färska snapsvisor

 

Till Kräftorna i Norra Bohuslän

Sån törst får man av kräftorna

i norra Bohuslän

 

Kanske en till Surströmmingen?

 

 

Till Ålevangeliet

 

Vår Ål har byggt en väldig Borg

Den är vår klara källa.

Den hjälper trots all nöd och sorg

Och kan vår törst nollställa.

 

En Aalborg är en verklig vän

Vad blir nästa projekt?

 

Kanske säljer mina böcker inte så bra som jag hoppades, trots flera tusen patienter som sagt att de aldrig ska glömma mig. Bet jag över för mycket, trots att memoarerna delades upp i tre delar, någorlunda i tidsordning? Trodde folk att det bara skulle vara facklitteratur? Men det hindrade inte debutanten Patrik Svensson, som också presenterades som fackboksförfattare samtidigt som jag, från att göra dundersuccé, även utomlands. Ålars fortplantning är alltså intressantare än människors? Jag skojar förstås åtminstone till hälften där - hans bok handlar givetvis även om människor och deras relationer, har internationella och historiska utblickar (som mina böcker) och är lämpliga att översätta till utländska språk (vilket inte mycket av innehållet i mina är, dels på grund av vitsandet, dels på grund av lokala, svenska och göteborgska förhållanden och skildringar).

Jag valde att göra tvärtemot de flesta andra författarkollegor och debuterade med mina memoarer, delvis på grund av min ålder, ifall jag skulle dö innan de kom ut. Jag valde att skriva i mitt eget namn om en hjälte som rimligen är jag och bär mitt namn, eftersom det skulle vara rätt uppenbart ändå och även fegt att skriva något annat. Kanske tycker en del (som min fru) att det blir bitvis för privat och inte bara personligt?

Fördelen är att jag nu kan göra tvärtom, ännu en gång, och skriva om vissa delar på nytt, mera som fiktion och kanske med en eller flera andra huvudperson(er) och troligen då med andra namn. Eventuellt använda pseudonym eller lägga till initialerna i mitt eget. Och därmed göra minst en bok av varje huvudtema som jag valt att ta upp i böckerna. Minst tre i alla fall: min erövring av språket, medicinens utveckling (särskilt inom infertilitetsbehandling/IVF och särskilt i Norden), mina förfäder och tidens flykt.

Och kanske en eller flera barn och/eller ungdomsbok/böcker tillsammans med min hustru, om hur det var att vara en liten pojke/flicka på 1950- till och med 60-talet. Och en ren bok med lustiga ramsor.

Om ni ber mig snällt.

Och kanske om den gamle farbrorn med många små pojkar i olika åldrar inom sig som en rysk gumma - och om en motsvarande svensk gumma. Kanske?

Ål in