20 b Nostalgotek 1970-80

Bock-Sten i Paradiset

Bockstensmyren liknade vår aktuella.

Om Mosslik och annat

 

Denna krönika blev ännu mer aktuell på grund av vännen PeO Jansons tyvärr definitiva frånfälle i söndags den 8 oktober (strax före skådespelaren Sven Wollter, fast PeO mera liknade Ernst-Hugo Järegård. Kröikan ifråga relaterar till de många historier som han PeO) brukade berätta (för detaljer, varför inte läsa mina memoarer?). Lördagen den 31 oktober var sista gången jag hade kontakt med PeO eller rätteligen hans kära Gunilla via sms på PeO:s telefon en stund efter att jag försökt ringa. Jag visste ju att han var dålig och försökte höra av mig med någorlunda jämna intervall.

Alltnog, denna gång gällde det inte bara en hälsorapport utan fastmer detaljer i den historia som strax följer. När Gunilla messade tillbaka meddelade hon dock bara att de firade sin 56-åriga bröllopsdag i stillhet och att läget var ungefär som förut. Att jag aldrig skulle få tala med honom mera, visste jag inte då. Däremot blev det aldrig något tal om detaljerna i PeO:s självupplevda historia, så mina trägna läsare får ursäkta vissa faktafel.

Jag brottas för tillfället med vissa luftvägsbesvär som inte är Covid och inte heller cancer, av allt att döma. Kan i bästa fall vara en tämligen kronisk bronkit med astmatiska inslag, i sämsta fall KOL, men inte omedelbart dödande. Slutade kanske röka för sent (som hjälten i historien)? Just den 31 oktober var bronkiten rätt plågsam, när älskade hustrun och jag på svampjakt befann oss i ett skogsområde åt Sandsjöbackahållet, söder om Sisjön men norr om den enda större bilvägen som går från Lindome mot kusten - lustigt nog även tvärtom. Ungefärligen längs med den gamla landskapsgränsen mot Halland och därmed den gamla ärkefienden, söta bror Danmark.

Hustrun satte iväg på sina förhållandevis långa ben, klädda i lätta stövlar, medan undertecknad stövlade på i grova graningestövlar med en belastning på cirka 20 kg mer än lilla frun (inkluderar då en termos med varmt kaffe utan spets, äggmackor, bullar, oläst dagstidning, plånbok - inte den tjockaste, våra mobiler och nycklar samt extrapåsar till eventuella svampar). Naturligtvis kom vi till en myr och naturligtvis sjönk jag betydligt djupare än hustrun för varje steg jag tog. Normalt tar jag sådant som ett stärkande träningspass, men nu ville inte lungorna riktigt hänga med och jag började ana hur mordet på Bockstensmannen kan ha gått till. Fast hustrun har alibi för den tiden.

Och medan Lisa på avstånd jublade över stora stånd av trattkantarell (fy där!) kände jag mig som figuranterna på två av bilderna nedan. Jag kippade efter andan med rosslande bröstkorg, fick i mig några milliliter syre och hostade upp några magnifika slemsamlingar (ni tänkte väl inte äta just nu?). Sedan kändes det mycket bättre och det var då jag erinrade mig historien om den fete och storrökande, men mycket kände utländske forskarkollegan som PeO med team nästan lyckades ta livet av på en myr i Västergötland.

Ungefär så känns det

På sikt dödlikt, men ibland...

Mera om myrar, kvävning och dylik(t)

 

Ja krönikan måste ju fullbordas, trots att jag drabbats av allt värre hostattacker - verkar mest som astma, guskelov. Mårtensaftonsdoppet igår verkade inte som någon vidare idé, eftersom jag hade en smula feber. Men den här kvävningskänslan knyter faktiskt an till den historia jag påbörjade igår. Liksom faktiskt att Bockstensmannen på museet på Varbergs fästning nu ska flyttas till en annan avdelning för att undkomma långsprötade silverfiskar, vilka trängtar efter vadmal och andra textilier.

Men alltså, apropå gamla mosslik: Gode vännen PeO Janson som så nyss lämnade oss bara strax före Sven Wollter hade ju gästforskat i Adelaide, South Australia, liksom i Miami, Florida, USA och odlade olika samarbeten, vilka renderade honom besök från alla eller åtminstone dessa världens hörn, när olika forskare passerade Europa på väg till någon stor kongress eller liknande. Jag minns inte om de aktuella gästerna kom från Australia eller USA eller utgjorde ett blandat sällskap, men vill tro att den aktuelle, då mycket kände forskaren kom från USA, mest på grund av att han vägde uppåt 200 kg, om jag minns rätt. Imponerande nog lyckades han uppehålla en positiv kaloribalans, trots att han mellan tuggorna skulle lyckas röka mellan trettio och femtio cigarretter.

Han och övriga sällskapet inbjöds då till plock av antingen hjortron eller lingon eller kanske svamp. Så expeditionen gav sig tradtionsenligt av ut på myrmarkerna runt PeO:s lantegendom i Kölingared i Västergötland (numera Västra Götalands län), nära gränsen mot Småland. Dr Xmith (eller något sådant) må ha varit en god simmare (för det talade hans breda skuldror) eller något liknande i ungdomen och höll ut förvånansvärt länge, trots att han nästan tvangs simma där de magrare kamraterna studsade fram på tuvorna. Så småningom blev hans andhämtning allt tyngre och övergick från ett nästan muntert visslande till något mera rosslande. Hans kläder var blöta av svett (och kanske något mera slemmigt), läpparna små utan bär voro blå och han verkade vilja slippa här gå, till och med i sällskap.

Och just som PeO och några av hans doktorander (kanske Paul Holmes och möjligen Jan Sogn?) insåg att detta eventuellt inte var en god idé, snubblade Dr Xmith och föll med näsan före i gyttjan, påfallande mossliklik. Herregud, vi har väl inte avlivat denne framstående forskare, måste flertalet deltagare ha tänkt, där dr Xmith låg tyst och blek som genever och liknade en död och strandad kaskelottval, om dessa nu inte hade varit så ytterligt sällsynta i västgötska myrmarker. Faktiskt även i Småland, liksom i utbrytartrakterna kring Habo och Mullsjö, när jag nu tänker på det. De vände honom på rygg för att försöka hjärtmassage, trots det dubbelt svampiga underlaget, liksom luftinblåsningar vid behov. Då slog Moby Dick Xmith upp ögonen, ett efter ett och utbröt i ett klagande: Ajajajaj! Man lyckades baxa upp honom mot en stubbe med något isolerande under det väl tilltagna akterkastellet, då han slutade med sitt makabra klagande och väste något annat, i stil med: segred. Javisst ja, cigarrett! Man letade i den medhavda konten och fick upp ett tillknycklat paket, kanske av Philip Morris prestigemärke Malboro.

Han fick en cigarrett mellan sina blå läppar och man tände den åt honom. Hur olämpligt det än kunde verka, kan man ju inte neka en döende hans livs sista bloss. Dr Xmith tog ett djupt bloss och lät röken tränga djupt ner i alveolerna, innan han andades ut igen genom både näsa och mun. Sedan hostade han kraftigt och rosslande och spottade på närmaste tuva. Två tre bloss och han hostade mindre för varje gång, läpparna hade blivit rosa liksom resten av ansiktet. Han kunde till och med intaga kaffe med bulle och ett par cigarretter till, innan man försiktigtvis tillkallade en granne med terränggående fordon och dragkrok för att frakta hem kollegan och resten av sällskapet. Och de flesta levde flera år till.

Moby röker i alla fall inte - det har han valt bort