Så såg det ut på min tid också (1953-67). Mitt i bild syns Nordhemsskolans riddarborg i rött tegel med Masthugget och vattentornet i Slottskogen bakom. I fonden syns Linneakyrkan utefter Linnégatan. Åt höger norrut på Linnégatan är det bara två kvarter till Kvarteret Sergeanten och min familjs lägenhet/nästan våning på Linnégatan 10.

När jag hade födelsedagskalas brukade vi bli utkörda för att leka på Skansberget som killarna på bilden. Men värre var det när landshövdingen Per Nyströms son gick i min klass och tioårsfödelsedagsfesten på Residenset nästan spårade ur. Ånä, ni får köpa min bok "Underlivstankar 1" för att få hela historien.

Någon har påstått att bilden ovan är spegelvänd, men när jag tittar efter kan jag inte ge dem rätt - Slottskogen ligger definitivt åt vänster dvs söder. Och jag bodde norrut.

Bilden ur "GÖTEBORG 400 -Stadens Historia i Bilder" av Kristian Wedel m.fl.

Bokförlaget Max Ström.

Kvarteret Sergeanten i Haga stod det på en skylt i porten, ungefär där fyllegubbarna brukade kissa om man glömde dra igen den tunga portdörren på kvällen. Jag kom inflyttande till Linnégatan 10 (Kv. Sergeanten) från Borås som näst yngst i familjen, vilket innebar att jag som åttaåring lätt kunde läsa skylten men inte utan hjälp stänga porten. Den gamle sergeanten hade då (hösten 1953) uppnått en ålder mellan 63 och 67 år, vilket betyder att jag själv nu är drygt tio år äldre. Jag kan knappt hoppas bli äldre än det gamla kvarterets äldre hus - Linnégatan 8 och 10 som väl revs på 1980-talet, när den gamla kulverterade Djupedalsbäcken (Råttebäcken, Ryssbäcken, Rydsbäcken, Frigångsbäcken) slutligen fått sin revansch och gjort att de nämnda fastigheterna riskerade att rasa. Vi bodde alltså i tian, på andra våningen ovan bottenplanet i en något sjangserad patricierlägenhet om fyra rum och kök och en yta om knappt 120 kvadratmeter. De två rum som vette västerut mot Linnégatan var tämligen ljusa, särskilt sommartid, medan två rum och kök vette in mot gården och den gamla genomfartsvägen Landsvägsgatan och därför förblev mörka året om, särskilt innan man fällde den stora hästkastanjen åt gårdssidan.

Om man, när vädret så tillät, gick ut på balkongen från föräldrasovrummet hade man en fin utsikt norrut ända bort till Järntorget knappt två kvarter bort och söderut till Viktoriaskolan, numera Hagabiografen, om möjligt ännu närmare. Där krökte Linnégatan lite i ostlig riktning och försvann ur sikte, tillsammans med spårvagnsspåren för den gamla ringlinjen ettan eller "den vite vagnen". Precis före Victoriaskolan svängde trådbusslinjen mot Masthuggets höjder västerut. Fast jag inte visste det på den tiden var vår snutt av Linnégatan den äldsta och utgjorde en förlängning av Första Tvärgatan mot Femte Långgatan. När den flottare Linnégatan med liten trädallé och ridväg byggdes detroniserades långgatorna och två stycken döptes om till Plantagegatan respektive Prinsgatan. Landsvägsgatan på baksidan av vårt hus slutade samtidigt att vara den stora genomfartsgatan från söder mot staden inom vallgraven.

Mellan oss i kvarteret Sergeanten och Järntorget norrut fanns ytterligare ett kvarter, "Styckjunkaren", med en vacker kupolförsedd husfasad mot Järntorget. Den pryder sin plats än i dag. Kvarteret inhyste i min barndom på 1950- och 60-talet bland annat en stor färg- och kemikalieaffär och en godisbutik (gott(e)affär på göteborgska), nedsänkt under gatuplanet i hörnet av Linnégatan och Järntorget. Paradoxalt nog låg vår skoltandläkares mottagning i samma hus som gottaffären. Min lilla syster Lena och jag brukade få gå till gottaffären på lördagkvällen och ibland söndag eftermiddag, när det var familjeprogram på radio. Man lämnade då vår port med sin pissdoft, passerade blomsteraffären med sin kakofoni av vällukt, kemikaliehandelns fränare utdunstningar, doften av nybakt från Dahl's konditori, där vi köpte petit chouxer och Napoleonbakelser i bland, och därefter matlukten från en mindre restaurang. Och sedan gick man nerför den lilla trappan och knuffade upp dörren till godishörnan och möttes då av diverse lukter: framför allt vanilj (till exempel från Cloettas mjölkkyssar, min favorit. Vi brukade då få köpa en liten originalflaska Coca Cola (en var när vi blev äldre) och en liten randig påse med någon chokladpralin, någon kola av typen mjölkkyss och ett par tre geléhallon.

Om man inte gick hem utan fortsatte mot Järntorget (fast det vågade vi sällan 1953-54) riskerade man ånyo att mötas av urinstank från pissoaren i spårvägskiosken. Där fanns även den ganska luktfria korvkiosken, ungefär där det sneddande spårvagnsspåret går idag. När jag blev äldre handlade jag ofta en eller två korvar med bröd, senap och ketchup i det etablissemanget - det var en njutning som inte krävde någon hunger. Om vi nu tänker oss att det är vardag och vi går åt andra hållet för att ta oss till skolan så gick jag första året i den närbelägna Nordhemsskolan högst uppe på sitt berg. Jag gick då först tämligen rakt söderut och svängde därefter väster och sedan uppför backen. Från hösten 1954 hade jag kommit in på Lilla Samskolan, mera åt öster och tre gånger så långt bort. Då passerade jag urmakaren, juveleraren, HE Adamsons sjukvårdsaffär och den elaffär som fortfarande ligger kvar, där jag svängde av från Linnégatan och fortsatte Frigångsgatan vid Skansbergets fot för att komma till Skanstorget. Vägen kunde vara lite kuslig, eftersom fyllerister kunde hålla till där, liksom äldre folkskolepojkar som gärna retade en samskolit, ibland handgripligt. Ännu kusligare kunde det te sig när man hörde klappret av hovar och fick en hästdragen likvagn med eller utan kista alldeles inpå sig.

På kuskbocken satt oftast en man som såg ut som Mr Micawber i Charles Dickens "David Copperfield" med samma svullna, rödblå näsa. Han bar piska och hög hatt med livréförsedd svart slängkappa därtill. Vagnen, av en typ jag tror kallas kalesch, drogs av en svart häst med skygglappar och täcke i samma färgskala, svart och silver. Ibland tror jag även att det var två draghästar. Det var, som sagt, ganska kusligt när vagnen inte stod stilla utan hästen/hästarna frustande kom travande ikapp mig ungefär i höjd med den gamla, nedlagda kaponjären. Jag tyckte bättre om den låga, svarta amerikanaren som ersatte hästtransporten. Jag tror inte mannen med näsan körde denna. Längre fram på min skolväg kom jag till Coca Colas lager med en annan sorts bilar alldeles där Skolgatan korsade Frigångsgatan. Albert & Herbert och deras skrot såg jag aldrig. Vid Skanstorget vidgade vyerna sig och jag kunde runda Nilssons berg för att ta mig till skolan på Föreningsgatan.

Jag gick för det mesta utom extra kalla vinterdagar, då jag fick ta ringlinjen märkt ett eller två runt Linnéplatsen och Annedal för att stiga av nära Jugendhuset på Föreningsgatan 2 och knalla sista biten. Men då minns jag att det var så kallt att man fick blåsa på fönstrenas insida för att få en liten fläck att titta ut igenom, så man visste var man var. Mer om spårvagnar en annan gång.

Man kan inte nämna Göteborg utan att nämna spårvagnarna, åtminstone inte efter förra sekelskiftet, när vagnarna avhästades och elektricitet drogs fram. De var på väg att bli exotiska i Sverige, i vart fall för min familj som kom närmast från det spårvagnslösa Borås. Gudskelov hade vi relativt kort tid dessförinnan bott i Malmö med dess två sorters spårvagnar liksom Göteborg, även om Malmös skulle försvinna tio år senare. Om man skulle ta sig från vårt kvarter fick man ta sig nästan lika långt söderut som idag, det vill säga i höjd med Plantagegatan och Viktoriaskolan till närmsta hållplats för ettan, belägen vid en refuge med en fontellare (upplyst gulsvart trafikdelare i stadig metall, döpt efter polismästare Ernst F) i vardera ändan. Det fanns en refuge för varje färdriktning - jag minns inte riktigt om de bytte plats efter högertrafikomläggningen 1967. Min mamma var den i hushållet som skulle inviga spårvagnsresandet. Jag minns inte om hon skulle färdas söderut till Slottskogen eller norrut in mot centrala staden. Hon frågade vilken spårvagn hon skulle ta (just då tror jag faktiskt att både ettan och tvåan passerade vår refuge och utgjorde ringlinje - tvåans sträckning ändrades kort därefter). Fick beskedet att hon skulle ta "den vite vagnen" (ettan med vit nummerskylt) och hon väntade och väntade medan stadens alla blåa spårvagnar tycktes passera. Hon lärde sig ganska kvickt efter detta.

Annars hade vi sergeantinvånare bra förbindelser. Man kunde ta trådbussen, från början två linjer, till Masthugget, ända ner till Bangatan eller in till stan vid Lilla torget och Residenset. Gick man ett kvarter norrut till Järntorget öppnade sig oändliga möjligheter. Gröne vagnen (nr 4) och blåe vagnen (nr 3) liksom Långedragslinjen (då nr 9) gick då som nu via Järntorget, där Långedragslinjen hade sin ändhållplats. Jag glömmer aldrig stämningen i början av sommaren, när man första gången åkte Långedragslinjens förhöjda och förlängda motorvagn för att bada vid Saltholmen. Det luktade varm och dammig metall, godis, läskedrycker och Triumfglass med rån. Ja, och varje år nytt gummi från årets Tretornboll som jag alltid lyckades sparka sönder. Jag fick nämligen aldrig någon riktig fotboll i läder - de hade nog hållit bättre. På eftermiddagen åkte man samma väg hem med solsvedda ryggar och nedsmutsade kläder. Och kanske var gummibolen hel.

Jag tycker att det är dags att nämna lite om de olika spårvagnstyperna som fanns då på 1950- och 60-talet, till exempel modell M 5, tillverkad av ASEA med långbänkar, vilken for runt i staden i reguljärtrafik till 1961. Den var en vidareutveckling av de allra tidigaste modellerna och hade lånat linjer från de hästdragna föregångarna. Föraren stod dock inte längre på en helt öppen främre perrong, utan den var någorlunda täckt - möjligen var dörröppningen åt gatan öppen eller kunde stängas i nödfall. In mot passagerarnas kupé, där de satt på två långbänkar i trä med motorerna som samtidiga värmeelement under, gick en skjutdörr (en från varje ändas perrong), försedd med lucka för att räcka fram pengar till konduktören och få en biljett i utbyte. Detta var nödvändigt om vagnen var fullsatt, annars brukade konduktören gå med sin väska från den ena ändan av vagnen till den andra och ta upp avgift. Spårvagnsmodellen ifråga hade jag stött på redan i Malmö, fast inte med långbänkar, även om den höll på att bytas ut.

Den förhöjda och förlängda modell M7 (Långedragsvagnen) har jag redan nämnt. Den skiljde sig från M5 genom att ha träbänkar i stolrader som i Malmö och inte långbänkar.  Tjusigast tyckte jag var den bulliga modell M11 (Mustangen från ASEA) som var verksam till 1967. Den påminde om en spårvagnstyp som trafikerade linjen Malmö-Limhamn och föraren satt i en egen hytt i upphöjt majestät, medan en fast konduktör satt på ett eget säte vid bakdörren och tog upp avgift. Mustangen gick mestadels som nr 5 (röde vagnen) mot Örgryte eller Hisingen, men kom senare att ta över nästan hela nätet. Från 1958 kom de modernare Mustangerna M12 och M13, tillverkade av Hägglund och söner och tolvan kom att bli kvar till 1967. Några var byggda för att vända efter högertrafikomläggningen.1967 innebar dessutom att biljettautomaterna för kuponger gjorde entré och konduktören sorti. Jag har inte varit med om spårvägspoletter i Göteborg - däremot biljetter av typen biobiljett som konduktören kunde riva vid övergång. Kupongsystemet med olika trafikzoner infördes 1956 och 1967 kom alltså kuponger som lästes i en knäppande metallautomat.

Helgerna de där första åren (1953-55) åkte jag mest till kompisen Stefan i Änggården. Det var mera sällan jag cyklade de dryga två kilometerna, åtminstone på vintern. Man tog ettan till Linnéplatsen och bytte till endera av två bussar (jag tror de hette 47 och 56) i riktning mot Näset. Man passerade Säröbanans schweizeriliknande byggnad och fågeldammarna i Slottskogen och klev av efter två hållplatser. Vi lekte i Änggårds-bergen och åkte vid tjänlig väderlek skridskor på "Finns mosse" (även kallad "Näcken"). När man åkte hem var det skönt att värma sin våtkalla byxbak, alldeles särskilt på spårvagnens uppvärmda träbänk. Lukten av vått ylle var påtaglig.

Ibland tänker jag på att min resväg ganska noga följde den gamla "Råttebäckens" sträckning, där den först lämnade "Näcken", kulverterades under Änggårdens bebyggelse och gamla Frölundagatan (idag Dag Hammarskjöldsleden) till Fågeldammarna, varefter den ånyo kulverterades under hela Linnégatan till sitt utflöde i älven nära Järnvågen. Jag kunde ju nästan simmat hem.

Jag har inte så många minnen från biografbesök efter flytten till Göteborg men före 1956; antar att min lilla syster Lena och jag mestadels gick med mamma eller båda föräldrarna. Jag vet att vi såg den danska filmen "Far till Fyra" på matinée nere i stan. Även filmen om Drottning Elizabeths kröning såg vi på den centralt belägna biografen Victoria nära Domkyrkan. Jag minns även att jag och Lena kring julen1955 själva var så långt borta som Långedragsvägen (i nuvarande "Nöjds konditori", nära Kungssten) för att äntligen få avnjuta Walt Disneys "Lady & Lufsen". Kommer speciellt ihåg att en söt tjej i min ålder med medhavd lillebror i Lenas satt i bänken framför oss och att vi pratades vid på ett behagligt sätt. Kan jag ta det till intäkt för att mina hormoner började spela?

Anars är det första stora minnet från 1956 när Lena och jag och flickorna Hyldgaard från trappuppgången på Linnégatan 10 gick på den nyöppnade lyxbiografen "Draken" vid Järntorget, fem minuters gångväg från kvarteret Sergeanten. Den ståtade med inredning i mahogny, en stor ridå med ett vikingaskepp och bakom denna en extra stor duk i Cinerama vidformat, samt stereofoniskt ljud med extra många högtalare. Ja, det var en upplevelse för flera sinnen. Gissningsvis såg vi "Världens sju underverk" som var den andra filmen att visas på Draken. Inte mycket till handling, finessen låg i bild och ljud. Det kostade väl en jämn krona att gå på matinée på Draken, och flickorna H, L och jag gick dit flera gånger och den äldre, Anna H, och jag gick nog själva någon gång. Det ska ha legat en bio vid namn "Nya Teatern", troligen i Folkets Hus där på Järntorget och eventuellt en arbetarbio eller "Folkets Bio" ännu tidigare - troligen ersattes de just av Draken.

Men vi hade gott om biografer på ungefär samma avstånd som Draken: "Biorama" låg i Nya Tidhuset (kanske både det äldre och det nuvarande) S. Allégatan 2 A ända fram till 1989 - den låg nog allra närmast, men jag kan inte minnas att jag besökte denna; däremot tittade jag på bilderna i skyltskåpet - minns att jag såg skyltningen av den ruskiga filmen "Flugan", i vilken hjälten förvandlas till en fluga och inte får med sig alla organ när han åter blir människa, och en annan film som hete "Spindeln". Det verkar som bion hade specialiserat sig på läbbiga insekter. Tvärsöver Allén och då även mitt emot Draken låg den flotta  biografen "Rialto" (tidigare "Järntorgsbiografen", senare "Prisma") som numera väl heter Pusterviksteatern eler något liknande. Jag vet mig ha sett flera filmer där, bland andra "Krig och Fred" med den brunnsögda Audrey Hepburn, hennes make Mel Ferrer och svenska Anita Ekberg. Det var en fin film och den hade vissa beröringspunkter med den sista film jag tror att jag såg på samma bio: "Dr Zjivago" med Julie Christie och Omar Sharif - de kanske hade specialiserat sig på ryska författare (Leo Tolstoj, respektive Boris Pasternak).

På Södra Allégatan 6 - obetydligt längre bort än "Biorama", just förbi Renströmska badet (numera Hagabadet) och Dicksonska Folkbiblioteket (Hagahuset) - i ett fallfärdigt trähus låg "Röda Lyktan" (en gång i tiden "Metropol") till 1960. Dit gick jag oftast själv för nöjet att få avnjuta matinéefilm till det facila priset 75 öre. Då hade man 25 öre över till en tablettask, lite popcorn eller två askar salmiak och en femöres kola. Men jag är och har aldrig varit någon stor gottegris. Mest njöt jag av atmosfären, där jag absolut inte ville missa reklamfilmen. Kommer ni ihåg ropen och visslingarna när projektorn och ljudet går igång samtidigt som de tjockare draperierna delar sig, medan den mera genomskinliga inre ridån tillåter bilden att synas, innan även dessa går isär. Så blir det "M.Marabou" med Yvonne Lombard-Hellsing, "Domino, Figaro, Tenor, halstabletter från Marabou är bra, därför så billiga", "Brylcrème ger stil åt alla killar", "Den gula hinnan det är känt, den borstas bort med Pepsodent (detta är före Björn Borg)". På Röda lyktan såg jag både "Robin Hood " (med Errol Flynn), "Ivanhoe" (med Robert Wagner och Elizabeth Taylor, tror jag) och "Den svarta skölden" (med herr och fru Tony Curtis).

Men, om jag tänker efter, så låg nog biografen Rio på Landsvägsgatan 36 till 1986allra närmast oss (nästan dött lopp med Biorama åt andra hållet) - det var bara det att de mestadels visade porrfilm. Inte något lockande för en blivande gynekolog, så jag minns inte att jag varit i den lokalen. För att nå nästa bio fick man då ta sig uppför Linnégatan nästan till Slottskogen för att gå på "Mignon" eller ta till vänster mot Övre Husargatan till "Klappan"/"Svea" på Sveaplan. Detta var innan "Hagabion" öppnat på Nordhemsgatan (ev. fanns den först på Skolgatan). Om man inte kom in på någon av dessa kunde man följa Övre Husargatan till "Skansen" eller "Capitol" på Skanstorget 1. Och ska man vara ärlig så var inte "Carolus"/"Star" högst upp på Kungsgatan 7 B, nära bastion Carolus Rex, särskilt långt bort, om man befann sig vid Järntorget. En lite längre promenad krävdes för att nå de båda kinematograferna på Stigbergstorget, "Fyren" respektive "Kaparen".

Så vi hade gott om filmiska möjligheter - jag har ju inte ens nämnt alla de centralt belägna biograferna kring Avenyn och utefter Kungsgatan och Drottninggatan. På den tiden kunde man knappast drömma om att teves programutbud och streamingtjänster i datorer och mobiler skulle göra alla biografer praktiskt taget överflödiga, och att endast stora biografstäder med multipla salonger samt enstaka megadukar på muséer och nöjesfält skulle bli kvar. Kunde ni?

Hurusom mamma och jag först gick till fel skola, liksom kyrka, den där första skoldagen.

Vi gick till Oscar Fredrikskyrkan, den imponerande tegelröda nygotiska katedralen och den intilliggande Oscar Fredriksskolan. Så småningom förstod vi att det var fel – dit hörde invånare från den västra sidan av Linnégatan, den med ojämna nummer, samt området kring långgatorna och Vegagatan. Masthuggetborna hörde till den högt belägna Masthuggskyrkan och Fjällskolan, medans den jämna sidans Linnégateinvånare, liksom Hagaborna hörde till den lite äldre och mörkare men likaledes nygotiska Hagakyrkan samt Nordhemsskolan. Alltså fick vi skyndsamt bege oss till den senare, den ganska skrämmande Nordhemsskolan, tronande som en tysk rovriddarborg i rött tegel högst upp på Nordhemsgatan, med cirka 1000 elever redan då. Det fanns tre skolgårdar: ”Lillen”, ”Storen” och ”Lången” med valvbågar emellan. Backen upp var brant och sedan följde en hög trappa från vårt håll och vi var sena. Att skutta utför samma backe och i språnget hamna i höjd med de uthängande affärsskyltarna blev senare ett av mina högsta nöjen två gånger per dag, eftersom jag gick hem och åt på lunchen. Men nu var vi som sagt sena och på väg åt motsatt håll. Vi lyckades hitta fram till klassrummet med hjälp av en vaktmästare och mamma lämnade över mig till fröken Signe Andersson med sin välstrukna blus, mörka hårknut och skarpskurna profil, alltmedan mina blivande klasskamrater nyfiket tittade på mig.

Dessa mina klasskamrater från mitt enda Nordhemsår kommer jag faktiskt ihåg mycket bättre än de från mitt enda Boråsår, kanske för att det någonstans finns ett klassfoto. Och naturligtvis minns jag en del av dem bättre, eftersom vi träffades på ett tioårsjubileum, inkluderande min första hustru och mig själv. Annars är det bara några få av dem jag träffat som vuxen: min äldste kompis Stefan H, förstås, och en annan Stefan, som liksom sin äldre bror var en duktig simmare och seglare i ungdomen och hette Sjöström i efternamn. Där fanns också den hygglige Stellan C med halvutvuxna framtänder och sandfärgat hår (samt en på födelsedagskalas filmförevisande pappa som var ingenjör). Stellan bodde nog längst bort, på Övre Husargatan. Det var också den duktige Stellan som på uppmaning av fröken fick visa den nyanlände var i böckerna vi befann oss den där första dagen. Därefter klarade jag mig själv. När jag ser på klassfotot minns jag fröken Andersson, Stefan H och jag själv med armarna om varandra, nyss nämnde Stellan C, den tystlåtne Göran A, Roger som ansågs egendomlig och agerade därefter, Mack L, skotskättlingen med rött hår och vårtor och brännglas som terapeutiskt instrument mot vårtorna. Fred den fredlige och lille Dag som tillsammans blev fredag. Janne ”Tarmen” A, en typisk göteborgare med fräknar och flyende haka och en viss likhet med daggmasken i en senare barnbok av Richard Scarry (lugn, han växte till sig och anlade skägg). Kaj som flyttade (till Trollhättan?), Göran N, en kille med stil som var kompis till Stefan S och långe Tor som alltid hade snusnäsduk med cowboyspänne. Sist den långe hålögde Bo-Göran. Tjejerna: Margreth B (som jag träffat flera gånger som vuxen), Inga-Lena N, långa och lockiga E, vars mamma var död, söta Barbro X med uppnäsan, Eva U och Eva L, Ann-Mari ett och två, T respektive S (varav jag var lite kär i den minst vackra av dem – den andra flyttade till Vänersborg), Lisbeth S, Britt-Marie L, Yvonne H, Vivi-Anne O som blev min fru, redan nämnd. Kanske har jag glömt någon – fanns det inte en Håkan också? Minst två av dessa mina klasskamrater är döda i dag. Vi satt i omoderna träpulpeter med lock och hål för bläckhorn och med fasta säten, eftersom hela den tunga möbeln stod på trämedar. En väldig skillnad jämfört med de fräscha möblerna i Borås året innan.

Vis av mina erfarenheter från just Borås lyckades jag bli befriad från Nordhems ”Bamba”, eftersom jag kunde gå hem på lunchen då min mor mestadels var hemma. Om inte, var alternativet att öppna med egen nyckel som jag bar i ett band runt halsen. Skolan blev sedermera inte så skrämmande, eftersom de större eleverna hölls på andra skolgårdar och mestadels lämnade oss mindre elever i fred. Jag hade däremot en antagonist i parallellklassen. Varför vi hade blivit ovänner vet jag inte, bara att vi försökte välta varandra i trappan och att jag klippte till honom med den hårda mösskärmen över ansiktet för att få honom att släppa min arm. Mösskärmen fick sin första spricka, men han släppte. Nästa gång sade han lite imponerat att jag slagit ut en tand på honom. Sedan var vi inte ovänner längre.

Det var på Nordhem den tidens rastsysselsättningar blev uppenbara för mig. Man kunde till exempel byta filmstjärnor, varför inte Tony Curtis, Janet Leigh och Elizabeth Taylor mot Kirk Douglas, Grace Kelly och Stewart Granger? På skolgården lekte man i tjänlig väderlek med ”pottekulor” (pôtekulor, nickeldankar, glaskulor och pyramider), precis som i Borås. Året om lekte man med sin röda eller svarta jojo av fabrikat ”Kalmartrissan” eller andra fabrikat. De skickligaste kunde jonglera med den spinnande jojon, få den att pendla eller göra ”jorden runt” och ändå komma tillbaka till handen. Om tjejer var inblandade i leken handlade det om hopprep, hoppa hage eller sånglekar som ”Bro-bro-bränna” eller ”Halli-hallå” med boll. Det var också mest tjejer som utförde ”Kaffekoppen”, ”Eiffeltornet” och andra lekar med garn. Både tjejer och killar krävdes för sånglekar med pådyvlande av romantiskt intresse som ”Vill du rida på livets glada stig” eller ”Under den vita bron seglar en båt för två”. Även om de flesta killar tyckte detta var genant fanns det någon liten lockelse i den typen av lekar redan då. Om det var snö kunde man ha snöbollskrig. Sylta, mula, gôra, alla betyder sätt att med snö bearbeta någons ansikte.

Av lärarkåren minns jag inte så mycket. Det var förstås den vördnadsbjudande ”Överläraren” med vitt hår och örnnäsa som nog bodde i Änggården, alltså hela han inte bara örnnäsan. Han talade med stark röst till hela skolan inför jul och sommarlov. Så fanns det en magister Dahlberg som var känd för att klå upp elever, vi såg inte så mycket av honom då, men mina pojkklasskamrater skulle komma att få honom året efter. Och så fanns Signe Andersson, vår enda lärare som även var en känd pionjär som dövlärare och presenterade begåvade gamla elever för oss, vilka sjöng och spelade på orgeln eller läste dikter. Att hon sammanlevde med en annan kvinna var inget vi visste om på den tiden, även om hattar av maskulint snitt och ett frekvent bärande av slips till blusarna hon klädde sig i kanske var en signal. En utmärkt lärare var hon i alla fall!

Göteborgsnörden

Det är väl här min nördperiod börjar, fast fröken Andersson lyckades framställa det positivt, så att jag ansågs tillföra klassen något. Jag blev ibland kallad ”snille” eller ”geni”, vilket egentligen betydde ”nörd” och inte var någon komplimang, men just i min klass var det alltså inte något problem. Var jag ett geni över huvud taget? Jag hade ju haft glädjen av att ha uppmuntrande släktingar och den stora fördelen av att kunna läsa oerhört tidigt. Vilket försprång! Att ha läst delar av världslitteraturen, när många av mina jämnåriga knappt kunde läsa alls. Undra på att jag betraktades lite som ett underbarn och även om min bildningsmässiga överlägsenhet successivt minskat genom åren så är jag fortfarande tämligen beläst (men inte förläst!). Ändå måste jag tacka denna underbara lärarinna, en pionjär inom läs- och skrivmetodik och dövundervisning, som verkligen såg mig! På min åttaårsdag i september, knappt en månad efter min ankomst fick jag assistera henne i tillverkning av färskost och hon uppmuntrade både mitt författande och mitt tecknande. Jag blev därför erkänd i min klass i Nordhemsskolan och fick hålla föredrag, till exempel om dinosaurier som jag just läst om. Och skriva, skriva, skriva och illustrera vad jag skrev, om jag bara hade räknat mina mattetal och skrivit mina välskrivningsövningar. Bland annat skrev jag flera teaterpjäser, oftast ihop med andra kamrater. Mest var det tjejer som skrev pjäser tillsammans med mig hemma på Linnégatan (Inga-Lena och Ann-Mari T), medans de försökte utröna om jag var intresserad av någon tjej i klassen, vilket jag ju inte kunde avslöja eftersom det var just Ann-Mari T. Efter flera frågeomgångar blev jag ju tvungen att uppge någon tjej och högg i med den moderlösa Elizabeth med guldtanden, vilket ju inte var helt sant. Hon blev därefter ovanligt vänlig mot mig, vilket jag inte ville uppmuntra. I klassen spelade vi även färdigskrivna pjäser, till exempel den om tomtefamiljens julfirande, där vi fnissade åt att minsta tomtenissen hette ”Snopp”.

Kanske finns det ett omvänt förhållande mellan bollsinne och besserwisserskap (i alla fall enligt komikern Jesper Rönndahl i P1 ”Sommar” augusti 2014). Det skulle stämma utmärkt på mig, men jag behövde inte bli clown för den skull, eftersom jag ändå var erkänd. Men visst blev jag lite knubbig som sagt, från våren 1954 fram till sommaren 1958. En blandning av mjölkkalorier (två liter fet helmjölk per dag) och prepubertet, plus ett relativt obefintligt sportintresse tog hand om den detaljen. Men under tiden i Nordhem var det inget som hunnit märkas särskilt mycket. Alla böcker, böcker, böcker som jag läste! Jag bar hem min sprängfyllda portfölj från Dicksonska folkbiblioteket i Haga varje vecka, det gav i alla fall en viss motion. Denna volym av litterära volymer innebar att jag konsumerade åtta–tio böcker per vecka mellan åtta och fjorton års ålder, ungefär. En favorit var Wahlströms djurböcker med röd rygg, de flesta skrivna av Niels Meyn och hans pseudonym Gustav Harder med gratislektioner i swahili: Simba, Tembo, Fisi, Pombe, Jambo bwana, vilka i ordningsföljd betyder lejon, elefant, hyena, öl respektive ”god dag, (min) herre”.

Och förstås Jules Vernes flesta verk (”En världsomsegling under havet” var nog bäst), ”Robinson Crusoe” (vuxenupplagan denna gång) och Sir Alexander Conan Doyle med ”Sherlock Holmes” och ”En försvunnen värld” tillhörde också favoriterna. Topplistan innehöll även ”Greven av Monte Christo” samt ”De tre musketörerna” med fortsättningarna ”Myladys son” och ”Vicomte de Bragelonne” och andra romaner av Alexandre Dumas den äldre. Mark Twains ”Tom Sawyer” och ”Huckleberry Finn”, förstås, och faktiskt även min farsas gamla favoriter bland de historiska romanerna av August Cederborg och Karl Mays tyska Westerns. Och böckerna (av baronessan Orczy, född på dagen 80 år före mig själv) om ”Röda Nejlikan”, alias den till synes effeminerade ädlingen sir Percy Blakeney, som räddade andra aristokrater undan giljotinen under Franska revolutionen. Ändå hann jag med att läsa ”Illustrerade Klassiker” i serieform vid sidan av detta, plus nödvändig men snabb läxläsning. Wahlströms ungdomsböcker med grön rygg fanns sällan på bibliotek men lästes ändå ibland utöver ovanstående. Tydligen läste även skådespelaren Claes Malmberg dessa, att döma av titeln och formatet på hans memoarer (”Mysteriet Claes Malmberg”, Ekerlids förlag, 2015).

Många av dessa grönryggade volymer var skrivna av samma två författare, ensamma eller i kombination under tre eller fyra pseudonymer (som Sid Roland, Sven Rud och Sivar Ahlrud), jag tror de egentligen hette Sid Roland Rommerud och Ivar Ahlstedt, ”Tvillingdeckarna”, ”Joel Söder”, ”Lille Pip” med flera. Bland lättgods tuggade jag dessutom i mig några Singletonböcker av Louis de Geer, nästan alla böcker om ”Den svarta hingsten” av Walter Farley, alla böckerna om ”Ture Sventon” och flertalet Bill-böcker av Richmal Crompton, som egentligen var en kvinna. Jag hann också med några av kapten W.E. Johns halvgamla böcker om stridsflygaren James ”Biggles” Bigglesworth som flög åt alla tänkbara väderstreck och hans svenska kopia ”Kalle Looping” av Torsten Scheutz (pojkmotsvarigheterna till flickornas Cherry Ames, Kitty och Kulla-Gulla, som jag förstås inte läste, i alla fall inte officiellt), dessutom några Sven Wernström (riktigt bra!) och nästan alla Enid Blytons Femböcker och Mysterieböcker. Jag har säkert bara nämnt hälften. Längre fram läste jag en hel del SF (Science Fiction).

Och allt detta före tretton års ålder – undra på att jag kunde berätta historier!

Vegakillar, Landalakillar, Lundenbusar och andra myter

För nog var det väl myter? Det handlade alltid om grabbar från de närmast liggande arbetarstadsdelarna. Farliga halvkriminella grabbgäng i olika åldrar som bar knivar, påkar och pilbågar, kanske till och med luftgevär. De kunde ta en till fånga och sades binda en, göra upp eld under fötterna eller skära en med kniv och pissa i såren. Kanske fanns det någon kärna av sanning i alla påståenden, men situationen i dagens förstäder är nog avsevärt värre. För mig var det ”Vegakillarna” som var aktuella. En gång när två kompisar och jag lekte ovanför Plikta i Slottsskogen mötte vi ett gäng av killar i blandad ålder med pilbågar, som vi uppfattade som Vegakillar. Det gjorde de själva kanske också. Följaktligen började vi springa och naturligtvis satte de efter oss, varför vi sprang åt olika håll för att förvilla dem. Vem som blev mest förvillad kan ju diskuteras – själv rasade jag så småningom utför någon brant slänt med brännässlor och törnen och en del kvarlämnad taggtråd rev sönder mina byxor och föll sista biten ner på någon bakgård till ett gammalt, numera rivet hus på Vegagatan. Någon familj tog mycket vänligt hand om mig där och plåstrade om mina sår. Tror till och med att de bjöd på saft och bullar! Detta var en av mina få inblickar i hur man bodde i den tidens arbetarstadsdelar. När jag kom ut ur porten för att gå hemåt mötte jag mina två kompisar som råkat ut för ungefär samma öde. Ingen hade blivit tillfångatagen, bränd eller skuren, inte ens pissad på.

Det finns ett antal farliga, oftast klaustrofoba situationer som jag och en del kompisar försatte oss i just i de där åldrarna kring nio–tio år och som kan ge mig mardrömmar än i dag. En var den riskabla vanan att dyka mellan trappstegen i det gamla Renströmska varmbadhuset, som numera heter ”Hagabadet”. Som en knubbig ung man kunde jag lätt ha fastnat där under vattnet och drunknat, en gång var det nära. En annan sport var att krypa in i den tunnelformade grottan under vägbanken ovanför Plikta, den stora lekplatsen i Slottsskogen. I början kunde man nästan gå rak, sedan krypa och till sist ålade man på rad i kolmörkret med en ficklampa i beredskap. Det var omöjligt att vända sig och man fick kämpa mot den klaustrofoba paniken, tills man kom fram till den lilla öppningen som spärrades av ett galler och fick backa ut igen. Tänk om taket rasat någonstans! Var det inte på det viset ”Injun Joe” dog?

Stadsdelen Haga ansågs liksom Järntorget farlig, åtminstone kvälls- och nattetid och jag hade långt upp i åldrarna mardrömmar om just den stadsdelen, att jag inte skulle komma ut på andra sidan utan dö därinne. Detta trots att min skolväg gick rakt igenom och att jag faktiskt aldrig råkade ut för något riktigt allvarligt. Visst mötte man ofta ”fullegubbar”, även dagtid. De flesta var ofarliga, men ibland kom någon argsint svärande och raglande mot en, vilket man försökte inse i tid och hinna korsa gatan. Detsamma gällde senare ”böss”, unga arbetarkillar i gäng som gärna trakasserade killar i skolmössa. Böss hade ”skinnpaj” (sedermera galonpaj) och uppvikta, bredstickade mössor som dagens kommandosoldater, fast oftast mörkblå eller tvåfärgade. För det mesta undvek jag dem skickligt eller snackade mig ur riskabla situationer. I dag den 3 jan 2014 gick jag i det nya Haga med restaurerade hus, men de sluttande trottoarerna finns kvar, där stuprören spydde ut nederbörden som ibland frös till glansis.

Minns spyor, spottloskor, snus och snor (allitteration), ibland till och med blod på Hagas trottoarer som tvättades bort av regnet. Samt dåtidens hundskitar, förstås! Alltså kunde man alltid halka. Och visst luktade Haga på den tiden av koks- eller vedeldning – och ibland hade den täta dimman karaktären av smog. ”Flôtta på daj gôbbe!” sade en liten kolsvart kille i treårsåldern med knollrigt hår till mig, när jag som sextonåring ofrivilligt spärrade vägen för hans trehjuling. Andra arbetarstadsdelar som på gott och ont, till skillnad från Haga, till stor del rivits i dag var ju Annedal, Masthugget och det nyss skildrade området utefter Vegagatan. De flesta husen i de områdena var av typen landshövdingehus med bottenvåningen i sten och resten i trä. Oftast hade de torrdass på gården för flera familjer eller så hade de restaurerats en smula och fått toalett ”på svalen” (etaget). Denna delades av alla i ”svalelaget” – om badrum över huvud taget fanns utgjordes detta ofta av ett badkar i källaren för ett eller flera svalelag, oftast intill tvättstugan. Man badade och duschade inte alls så mycket på den tiden, oftast ett badkarsbad på lördagen, och duschandet kom senare och handlade om kanske två gånger per vecka. 

Av detta skäl erbjöd Göteborgs folkskolor, åtminstone i vissa stadsdelar bad en gång i veckan till sina elever i klass ett och två i småskolan. Först satt man i små individuella badkar och skrubbade varandra på ryggen, sedan rusade man igenom en dusch och sist kom belöningen: att få simma runt i minst en kvart i en ganska liten men ändå, simbassäng allt under övervakning av de barskt vänliga och muskulösa badtanterna. Badkar med nakna klasskamrater av båda könen i Nordhemsskolan var rätt genant till en början – jag såg alltså min första fru spritt naken redan 1953. Allt detta var en smärre chock för mig – alltså inte Vivi-Anne specifikt – efter det nya fina badhuset i Borås, där man bara klädde av och på sig och duschade med andra killar, illa nog på den tiden, för att iföra sig badbyxor och gå ut till en tjugofemmetersbassäng. Jag minns faktiskt inte om vi barn av båda könen klädde av och på oss tillsammans på Nordhem – troligen, eftersom man klädde om före och efter gymnastiken i klassrummet, såvitt jag minns. Detta har åtminstone färgat vissa av mina mardrömmar. Underligt nog var man på den tiden ett oskyldigt och förmodat helt ogenerat barn till dess man skulle fylla nio, varefter man i folkskolan inte ens fick gå i samma klass som tjejerna längre. Lyckligt nog slapp jag detta hemska öde, vilket kommer att framgå av det följande. Fast jag egentligen trivdes väldigt bra i klassen så tyckte fröken Signe Andersson att jag för min egen utvecklings skull borde byta skola, och jag hamnade därför i Samskolan.

 Det är ju inte säkert att jag skulle ha trivts i de följande klasserna (trean och fyran) med rena pojkklasser och magistrar - några var, som sagt, kända för att slåss. 

Oftast hade de gamla lägenheterna i landshövdingehusen torrdass på gården för flera familjer eller så hade de restaurerats en smula och fått toalett ”på svalen” (etaget). Denna delades av alla i ”svalelaget” – om badrum över huvud taget fanns utgjordes detta ofta av ett badkar i källaren för ett eller flera svalelag, oftast intill tvättstugan. Man badade och duschade inte alls så mycket på den tiden, oftast ett badkarsbad på lördagen, och duschandet kom i bruk senare och handlade kanske om noll till två gånger per vecka.

Jag erinrar mig härmed en lätt skabrös anekdot som min första svärfar, som bott i ett liknande hus, berättade några gånger. Jag tror inte att han upplevt den själv - förmodligen var den inte ens sann.

Känsliga personer bör gå vidare till den icke kursiva texten, HÄR! Den handlar om maken i familjen som skulle gå ned till källaren och ta ett bad, samt om hustrun som satte på, alltså satte på kaffet (vad trodde ni?) under tiden. Efter ett tag börjar hon undra var maken blivit av – han kunde ju ha drunknat eller något. Så hon går ned i källaren och där står mannen spritt språngande inför öppen dörr med rumpan i vädret och skurar, som man av hygieniska skäl alltid bör göra enligt Socialstyrelsens rekommendationer, alltså han skurar rent badkaret efter sig. Hustrun sticker därvid skälmskt handen mellan mannens ben (SLUTA LÄSA HÄR, SADE JAG JU, om ni är för känsliga) grabbar tag i det så kallade paketet och sätter det först i gungning för att avsluta med en rask nedåtdragning i den bäst ägnade delen av paketet, såsom vid mjölkning. Därvid yttrar hon: ”Dingdång (till själva gungningen/ klockringningen), kaffet är färdigt (till nedåtdragningen). Mannen liksom stelnar till (NEJ, i övriga kroppen!) men hinner inte vända sig om förrän hustrun småfnissande beger sig uppför trappan till lägenheten och kaffet – OCH DÄR SITTER HENNES MAN, rosig och fint nybadad och fullt påklädd. SÄG INTE ATT JAG INTE VARNADE ER, ni känsliga! 

Om man skulle spela en melodi för gamla tian vore det förslagsvis ”Trettifyran” med Pehr Myrberg.

Så var det nästan de år jag bodde där (1953–68) och det är mitt livs näst mest långvariga hemadress (hittills). Min mor bodde kvar ytterligare närmare femton år, tills huset revs som det enda i kvarteret – tyvärr på grund av obefintligt underhåll, med god hjälp av den kulverterade Djupedalsbäcken och dess ravin under huset. Huset byggdes 1889, tror jag, och måste ha rivits i början av 1980-talet, alltså efter inte fullt hundra års existens. Vi kom dit direkt från vår första sommar i det halländska sommarparadiset Kärradal någonstans i slutet av augusti 1953 och skulle flytta in i en av sjukhusets tjänstelägenheter, där min äldste kompis Stefan H, också läkarson, bott med sin familj tills de just flyttat till egen villa i Änggården. Första intrycket var att det var mörkt överallt och luktade växtlighet och sopor från bakgården och piss i porten.

Lägenheten, som var byggd i vinkel, var nog ungefär lika stor som den vi haft i Borås (omkring 110 – 120 kvadratmeter) men innehöll endast fyra rum och kök, plus badrum med wc, en mörk hall och en liten, liten triangulär serveringsgång som enda passage in till köket, vilket låg i den yttersta delen av vinkeln och hade en egen dörr som köksingång mot en brant spiraltrappa. I denna plebejiska uppgång bodde som brukligt var även andra människor, bland annat vicevärden, i enrumslägenheter ursprungligen utan toalett och med låg hyra. Där bar man ner soporna till tunnorna på gården (mitt jobb) och dit skulle egentligen leverantörer hänvisas, åtminstone i det gamla klassamhället. Lägenheten tedde sig också mörk för att vara genomgående med fönster både Lägenheten tedde sig också mörk för att vara genomgående med fönster både åt gatan och åt gården, jämfört med hur vi tidigare bott efter Ö-vik. Särskilt var det mörkt in mot gården, eftersom vi bodde relativt långt ner, på andra våningen, om bottenplanet utgjorde våning noll. Mörkret berodde mest på att en gigantisk hästkastanj skuggade hela den sidan, ända upp till fjärde våningen, och skymde utsikten mot Landsvägsgatan och Haga på baksidan. En utsikt som jag senare förevigade i tusch.

Annars kunde det ha varit – och blev också senare, både när kastanjen avlövats på hösten och ännu senare, efter att den efter många år kapats – betydligt ljusare, eftersom vårt hyreshus bara hade tre sidor mot den kullerstensbelagda gården. Den öppna gårdssidan avdelades mot nästa, betydligt lägre och senare rivna, hus och en bensinstation genom ett ganska murket plank. Mot planket lutade då ett torrdass med två faciliteter, fyra soptunnor och ett fallfärdigt cykelstall. Stanken av sopor och dass var påtaglig, särskilt sommartid. I dag är dylika bakgårdar pittoreska, luktar bättre och kallas gärna innegårdar i dyra annonser för lägenheter i Linnéstaden! Torrdasset revs senare, troligen när enrummarna fick toalett, och dessutom fanns toaletter i källarplanet, intill tvättstugan. En tvättstuga som var så kall och omodern att min mamma vägrade använda den och köpte en liten behändig tvättmaskin att ställa i badrummet istället. Efter att ha gått ut genom köksingången mot gården som simpla leverantörer och tiggare efter förrättat värv går vi nu upp via huvudtrappuppgången till höger i portgången mellan gatan och bakgården genom en fjädrande och fönsterlös dubbeldörr, som snabbt slår igen bakom oss. Jag hade länge en tvångstanke att jag måste hinna uppför den första lilla trappan till avsatsen för barnvagnar och liknande, innan dörren brakade igen. Det var ursprungligen en fin uppgång med stentrappor, genombrutna nedanför steget för ljusinsläpp, och mönstrade plattor på avsatserna, för stora för att vara mosaik. Gamla fossil fanns insprängda i stenen - både trilobiter och ortoceratiter, om jag minns rätt.

Vi bodde på andra våningen, vilket betydde att det elektriska trappljuset oftast hann slockna en gång på vägen om man tänt det i porten, om man inte var extremt snabb. Det var rätt kusligt på kvällen, innan man nådde nästa avsats och kunde tända igen, faktiskt värre än i katakomberna under Borås lasarett. Inte blev det bättre av att porten mot gatan ibland stod öppen för länge på kvällen och att vi bara bodde i andra kvarteret från det då så ökända Järntorget, varför onyktra individer ofta pissade i vår port eller ännu längre in eller lade sig att sova någonstans i trappuppgången, så att man snubblade över dem. Så hade det aldrig varit någon annanstans där vi bott! Förutom att bokstavligen hoppa över eventuella fyllon just nu väljer jag att hoppa över hyresgästerna till lite längre fram i denna skildring.

Men den ber jag få återkomma med. Då gör även vissa av invånarna entré.

Så, vi ringer på dörren två trappor upp till vänster, där det står ”L. Nilsson” på en skylt på den höga, skrangliga dubbeldörren med stora skallrande mattglasrutor med förhängda gardiner. Trots anskaffad säkerhetskedja kunde en medelstark karl sannolikt rycka upp hela dörren om han tog i lite. Det kändes inte så väldigt säkert, inte heller att den stora brevlådeöppningen tillät införandet av diverse instrument att vrida upp låsvredet med – det gjorde låssmeden och till och med den genom åren allt händigare vicevärden på två sekunder, om man låst sig ute! Ännu en källa till mardrömmar för både mamma, Lena och mig de många nätter pappa hade jour på sjukhuset och sov borta. Mamma hade lätt att hetsa upp sig för sådant och det märkte ju vi. Tänk att inget egentligen hände, utom att någon gång en överförfriskad karl sparkade eller ringde på dörren och uttalade hotelser när vi inte öppnade eller när Lenas lilla hund skällde. När jag var över tjugo och utrustad med sjuttioåtta kilo muskler hände det tyvärr aldrig! En gång staplade min mamma en byrå för dörren, med en låda innehållande mina stenkulor ovanpå. Det stackars tidningsbudet som försökte lirka in morgontidningen måste ha fått sig en chock efter det braket.

Nåja, nu går vi in i lägenhetens mörka hall, särskilt mörk om den vänstra dörren till mitt och Lenas, sedermera bara mitt, rum och sovrumsdörren till höger var stängda. Mitt rum var en före detta jungfrukammare, lyhört belägen med vägg mot trappuppgången och med fönster mot gården. Mitt rum, liksom det brungröna kräkfärgade fönsterlösa badrummet vägg i vägg, var stort på djupet men smalt och verkade oändligt högt på grund av en takhöjd, som i hela våningen måste ha varit minst tre och en halv meter. Mellan badrummet och ytterväggen fanns min garderob, ja mest min, där leksakslådan stod till en början.

Ändå verkade badrummet ännu konstigare i proportionerna, så det måste ha varit bara hälften så brett som före detta jungfrukammaren – man kunde nå motsatta väggen utan att sträcka sig alltför mycket som vuxen, när man satt på wc-stolen. Wc-stolen ja, den var urmodig jämfört med allt jag dittills sett och därtill försedd med en fernissad träsits. Bara en ring med flagnande brun fernissa som på tågtoaletter istället för den vanliga svarta bakelitringen med lock, och ovanför alltihop en vattentank med bra fallhöjd en meter under taknivå, försedd med en kedja och vidhängande handtag. Jag tror aldrig att jag tidigare hade spolat genom att dra men okej. Förutom rent hygieniska synpunkter var träsitsen skön att sitta länge på och läsa dagens tidning, i alla fall om den inte var nyfernissad. Det saknades, som sagt, ett heltäckande dasslock och man fick akta sig för att inte tappa saker i skålen eller råka trampa ned i densamma. Det stora badkaret stod intill wc-möbeln, så att man kunde lägga tunga böcker på badkarskanten när man läste länge på dass (och det gjorde man, men så har jag aldrig haft förstoppning heller).

Badkaret stod egentligen på lejonfötter men dessa var liksom själva karet inkaklade med samma gröna kakel som på två av väggarna, så när som på en inspektionslucka som kunde täckas med en plåt. Mitt emot badkaret på långväggen kom den lilla tvättmaskinen att stå, under en vägghylla i trä. Längst in mot väggen fanns ett gammaldags tvättställ och ett vägghängt badrumsskåp. Tvätt kunde hängas på linor över badkaret, så att man höll på att strypas av blöta spöken när man reste sig ur badkaret, om man av ren lättja inte flyttat tvätten. Jag badade fram tills jag var ungefär tio år fortfarande oftast med Lena, något som vi börjat med i Malmö och fortsatt med i Borås. Vi laddade upp med flytande ankor, båtar och min vattenpistol som minimiutrustning. Ett lyft i badkvalitet var när man kunde tillsätta ett badsalt som löddrade sig till ett voluminöst skumbad. Lena brukade fortfarande använda en plastring runt pannan för att inte få schampo i ögonen. Vi brukade ha jättekul, tills jag blev misstänksam och frågade om hon hade kissat i vattnet. Eftersom hon aldrig kunde ge ett rakt nej på denna fråga, brukade jag vid denna punkt bli galen av äckel och spruta henne i ögonen med min vattenpistol, så att hon gråtande måste plockas upp och frotteras torr. Annars var jag för det mesta en rätt snäll storebror. 

Utanför mitt rum (jaja mitt och Lenas då), och badrummet samt en garderob i fil låg den raka entréhallen med föräldrasovrummet mitt emot mitt rum. Genom en dörr i slutet av hallen kom man in i den ganska stora matsalen, vars golv lutade så kraftigt att en pottekula som släpptes i det mörkaste hörnet mitt emot det enda fönstret rullade mot ljuset med allt högre hastighet tills den slog i väggen under fönstret, där det stod ett litet bord med mitt akvarium och därunder vår svarta telefon. Lutningen kunde man, som jag tidigare nämnt, tacka 1800-talets kulvertering av Djupedalsbäcken för - huset var sakta på glid ner i bäckravinen.

En dubbeldörr som oftast lämnades öppen skiljde den ganska mörka matsalen från det ljusa vardagsrummet med två stora fönster mot den bullrande Linnégatan, ett rum som också tjänstgjorde som pappas arbetsrum, eftersom en hörna bakom den vänstra dörrhalvan innehöll hans stora skrivbord (det som jag skriver vid just nu) och de båda golvbokhyllorna. I övrigt utgjorde vår gamla soffa, ett soffbord och de två fåtöljerna från Malmö samt vår gamla radiogrammofon resten av möblemanget. Vardagsrummet skiljdes från föräldrasovrummet med dubbelsängen, nattygsborden, mammas byrå med den runda spegeln ovanför och pappas gamla bäddsoffa genom en annan dubbeldörr. Just det, man kunde rusa runt, runt och jaga varandra, åtminstone när inte pappa låg på soffan och läste. Den ganska stora men misstänkt rostiga balkongen mot Linnégatan nåddes från sovrummet. Allt verkade förfallet på ett sobert vis med de livsfarliga dubbelfönstren med ovanfönster, som verkade kunna giljotinera en om en enda skruv lossnade. Buller och damm trängde från Linnégatan in genom den dåligt isolerade balkongdörren. Både sovrummet och vardagsrummet skulle varit riktigt ljusa året om och inte bara maj till september, om vi hade bott på tredje eller fjärde våningen istället för på andra. Jag vet det, eftersom vi lekte med barn på fjärde våningen.

Vi får naturligtvis inte glömma den tidigare nämnda köksavdelningen som låg i den ”blindtarm” som vidtog i bortre ändan av matsalen. Där fanns en gasspis på gott och ont, eftersom den var snabb att laga mat på, men gav mig ångest på grund av alla historier jag hade hört om förgiftningar så att jag alltid måste gå upp på kvällen och kontrollera att den befintliga huvudkranen faktiskt var avstängd innan jag kunde somna. Ännu värre blev det när mamma blev sjuk och faktiskt kunde glömma att stänga av den eller rentav kunde tänkas lämna den på med avsikt. Gasugnen var om möjligt ännu värre, eftersom den var svår att antända och sedan plötsligt flammade upp med en explosiv styrka när tillräckligt mycket gas ansamlats, vilket kostade min mor minst tre par snyggt välvda ögonbryn, även om de växte ut igen. Detta utöver ångesten över att ha ett så förträffligt självmordsvapen i den befintliga köksinredningen, med tanke på min mors upprepade självmordsförsök.

Det fanns faktiskt ett alternativ, nämligen en gammal vedspis inbyggd i samma spishäll, men vi testade aldrig om den fungerade, liksom den igensatta kakelugnen i föräldrasovrummet. Fast min mamma försökte faktiskt använda båda i någon av sina mera sällsynta hypomana faser. I köket fanns dessutom ett helt, om än smalt, rum till skafferi utefter ytterväggen mot gården med en öppningsbar fönsterglugg. Man kunde faktiskt gå in i det och det fanns hyllor från golvet till taket cirka tre och en halv meter ovanför. Det rymdes mycket i det skafferiet, bland annat min fars framkallnings- och förstoringsutrustning, hela vårt medicinförråd och pappas hela barskåp, förutom sylt, saft, gryn, mjöl, bröd och annan torrskaffning. Bra, eftersom kylskåpet var måttligt stort och någon riktig frys egentligen inte existerade.

Ja, jag har ju redan nämnt köksingången som vi utrustade med en stadig säkerhetskedja. Sammanfattningsvis så var detta närapå en riktig patriciervåning, ändå påstods det att alla eller en del av lägenheterna en gång varit dubbelt så stora och upptagit hela våningsplanet, sant eller icke?

Nästa gång tänkte jag presentera de övriga hyresgästerna i vår trappuppgång.

Lämpliga musikspår för den tiden, särskilt med flickorna H är: ”Sugartime” med Alice Babs, ”La cucaracha” med någon spansktalande orkester, ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl, ”Augustin” med Brita Borg och ”Tutti frutti” med Karin HJ:s favorit, Elvis Presley. Och naturligtvis ”Lad os flyve til en stjerne” med Nina og Frederik – danska var fint, tyckte tjejerna H förstås - deras efternamn var likt fadern dansk(t).

Nu när ni vet ni hur vår lägenhet (eller våning) såg ut, så tar vi grannarna en efter en. På första våningen, när man kom uppför den genombrutna stentrappan från bottenvåningen stod det ”KNUT BLOM” på den vänstra dörren, inte K Blom eller bara Blom. I den lägenheten, som låg rakt under vår, bodde följaktligen familjen B-m med far och mor och en son, som var några år äldre än jag och med sitt vågiga blonda hår såg ut som en klon av sin far. Han hette dessutom Knut liksom sin far och kom några år senare att hålla mig vaken med hög rockmusik på elgitarr (”Red river rock” med the Ventures och ”Apache” med the Shadows), innan familjen så småningom flyttade och ersattes av en äldre dam som hade inackorderingar. I lägenheten till höger bodde en äldre tant Roos och en något yngre upplaga, som kanske hette Roos eller hade sin mans efternamn. Troligen ägde tant Roos hyreskontraktet, eftersom namnet stod på dörren. I enrummaren utan toalett mellan de större lägenheterna bodde i början en diskret herre som hette Fritz J. På nästa våning bodde ju vi och i lägenheten mitt emot ett inte helt ungt, barnlöst par som hette T-vall. Farbror T talade halmstaddialekt och var maskinist på ett fartyg men gick så småningom i land och fick jobb i pannrummet på Lillhagens mentalsjukhus, där min mamma så småningom kom att bli patient. Pannrummet hade inget med lobotomi att göra utan var själva värmecentralen. I samband med att farbror T gick iland adopterade paret T en mycket efterlängtad pojke som hette Hans och som Lena och jag tyckte var rätt ful på ett råttliknande vis med ett litet magert ansikte inramat av en stripig mörk lugg och två utstående öron. När jag efter många år träffade den vuxne Hans, som var officer, såg han helt annorlunda ut med stiliga drag, halvlångt hår och muskulös kropp. Han såg faktiskt ganska mycket ut som Thomas Ledin.

I enrummaren mellan familjen T och oss själva bodde först en man som rökte cigarrer, vilket kändes genom den igenbommade dörren bakom tapeten i mina föräldrars sovrum, eller då han klättrade ut för ett bloss på sin inramade del av balkongen mot gatan. Därefter beboddes den av olika tillfälliga hyresgäster och var ibland ledig, vilket med tiden gjorde att jag hoppades kunna få hyra den som tonårsrum. Våningen ovanför oss är jag mera osäker på, men där bodde bestämt några äldre hyresgäster; Hermanssons och visst bodde väl familjen O där? Farbror O dog på Vasa sjukhus och bekymrade sig dessförinnan över att han kommit in på ”Bracka”, det fattigsjukhus som bland annat legat på samma plats. I mittlägenheten, den där enrummaren bodde först en äldre man, men han efterträddes ganska snart av en innerst inne snäll och lite skygg ungkarl i fyrtioårsåldern, som jobbade som typograf på Elanders tryckeri nära Järntorget och hette Leland J-son, faktiskt den ende mänsklige Leland jag träffat. Leland J fick med tiden tyvärr en del problem med spriten och dåliga kompisar. Ibland tog sig hans tjatiga och tidvis hotfulla men alltid överförfriskade bekanta upp i trappuppgången mitt i natten och bankade både på hans dörr och andras för att bli insläppta. En dag mötte jag Leland som uppvisade ett stort tandlöst fylleleende, när han fått flera tänder i överkäken utslagna. Undrar hur det gick för honom i längden. Min farmor från Malmö som talade med alla människor, ibland för att omvända dem till Jesus (pingstdito) berättade att Leland hade ett hjärtfel och blev andfådd efter bara några trappsteg. Antar att han inte blev särskilt gammal.

Överst bodde gudskelov H-gs och H, som hade barn i vår ålder. När det gällde familjen H så hyrde de även den centrala ettan mellan lägenheterna som farbror Karls arbetsrum. I de små lägenheterna med ett rum och kök i kökstrapporna mot gården kände vi några få familjer. Majken B-o (med reservation för stavningen) med sin italienske make arbetade som barnmorska på samma klinik som min far och även jag hann faktiskt arbeta lite tillsammans med henne, innan hon gick i pension. Ett par år bodde en av våra fastighetsskötare, som då kallades vicevärdar, i vår kökstrapp. Han hade en son i min ålder som hette Kurt och som jag lekte med ibland och bland annat bjöd på mitt nioårskalas. När de flyttade kom en konstnärsfamilj in i samma lägenhet under ett antal år. Konstnären hade en krok som handprotes efter en olycka under sitt tidigare sjömansliv – jag minns inte om det var höger eller vänster. Han var en alltigenom sandfärgad man och hade en son som hette Lars liksom jag och han själv. Lars var ännu en av dessa kloner, som måste ha blivit en kopia av sin far, när han blev vuxen. Honom lekte jag också med ibland, även sedan hans familj flyttat till Haga Nygata runt hörnet. Och visst kom han också på några av mina födelsedagskalas.

Flickorna H blev Lenas och mina stadiga lekkamrater som vi gick på bio med, liksom vi alla fyra gick till det nya Valhallabadet och simmade. Och naturligtvis till Slottsskogen med dess framfusiga ekorrar som stal choklad ur ens händer. Var blev de av? Dessutom gick vi nog på alla muséer i staden. Och det var vi fyra som blev stommen i den hemliga klubben ”Fyrklövern”. Efter att först ha sammanträtt omväxlande hemma hos familjen Nilsson respektive familjen H lyckades föreningen Fyrklövern (flickorna H, Lena och jag) få tillgång till en del av torkvinden, som sällan kom till användning, och i detta utrymme få inreda sitt hemliga Klubbrum. Vi hängde upp fyra större skynken på tvättlinorna och fick därigenom ett rektangulärt rum med takfönster där vi placerade ett gammalt bord och fyra karmstolar och en skrivbordslampa. Ganska snart upptäckte vi trästegen och den olåsta luckan vid dess övre ända som gav tillträde till taket och därmed till nästan hela kvarteret. Att behärska alla takåsarna i Linnéstaden var magiskt. Vi började med att bara stå i luckan (och något annat än detta nämnde vi försiktigtvis aldrig för våra föräldrar), sedan gick vi upp på det plana, närapå horisontella partiet vid själva taknocken som var brett som en autostrada, i alla fall nästan. Allteftersom vi blev djärvare gick vi över till nästa hus som var ungefär lika högt och vidare tills det kom ett betydligt lägre hus och det blev stopp vid den sista plåttröskeln före brandmurens stupande vägg. Man greps av en smula svindel redan av detta och en maktkänsla av sällan tidigare upplevt slag. De varma dunsterna av aromatisk karaktär från dassventilationsrör och trummor, de samlade ljuden genom samma rör och den milsvida utsikten! Doktor Alan Kaszinowsky i sin mottagning i huset mittemot – där Oscar II hållit en dam, se nedan – fick en gång syn på oss och knackade på rutan.  Vår klubb Fyrklövern rann så småningom ut i pubertetens mangroveträsk och något senare slutade vi klättra på taken.

Nu måste jag nog säga något om Linnégatan, denna gamla paradgata från 1800-talets slut. En gång var trottoarerna ännu bredare med en sandad ridväg åtminstone på ena sidan eller kanske i mitten (ända fram till Allén och därefter fram till Heden) och små träd som var tänkta att växa som en allé. Man hade, som ni väl vet vid detta laget, fyllt igen Djupedalsbäcken (Råttebäcken m.m.) för att bygga gatan och det ledde så småningom till sättningar i flera av husgrunderna, bland annat vår. Och det är faktiskt sant att kung Oscar II hade en väninna i huset mitt emot, som han ibland sov över hos inkognito. Det påstås även att en dåtida religiös byggmästare, som ogillade konungens skörlevnad, smyckade en grannhusfasad med fula anleten, så kallade gargoyler, vilka majestätet skulle bli varse morgonen efter övernattandet. Jag tror inte det var vårt hus utan huset bredvid – i så fall finns de där än. När vi flyttade in var Linnégatan fortfarande flott men inte någon paradgata längre, dess status hade övertagits av Kungsportsavenyn. Vid den tiden fanns knappt några restauranger på vår gata. Däremot blomstrade en massa småföretag utefter gatan, särskilt i mina kvarter nära Järntorget. Sandbergs matvaruaffär av typ mjölkaffär fanns i vårt hus några år, innan den lades ner och bokhandeln mittemot öppnade en barnboksfilial där istället. De tillverkade övre ända som gav tillträde till taket och därmed till nästan hela kvarteret.  Vid den tiden fanns knappt några restauranger på vår gata. Däremot blomstrade en massa småföretag utefter gatan, särskilt i mina kvarter nära Järntorget. Sandbergs matvaruaffär av typ mjölkaffär fanns i vårt hus några år, innan den lades ner och bokhandeln mittemot öppnade en barnboksfilial där istället. De tillverkade sin egen synnerligen gräddiga kola och hade en halvvuxen springpojke som verkade lite efterbliven, som man sade på den tiden.

Sedan kom Urmakare Walter Lindh på tolvan, sjukvårdsaffären HEA (H.E. Adamsson) på nummer fjorton, elaffären på hörnet som fortfarande ligger kvar. Dessutom någon pälsaffär, en juvelerare, bokhandeln Bergström & Lind mittemot oss, intill Gefa, fotoaffären där vi tog polyfoton och passfoton, ibland så ofta som vartannat år. På samma sida i nästa kvarter huserade den uråldrige lille frisörmästaren Fredriksson och hans trevlige och ganska ofta lätt alkoholdoftande yngre kollega som såg ut som Sovjets mångårige utrikesminister Gromyko och var min kompis. För att nå den närmaste fiskaffären med vattenbegjutet skyltfönster och akvarium med kringsimmande torskar med slött utseende fick man ta sig till Prinsgatan och precis runt hörnet på Nordhemsgatan vid Viktoriaskolan (numera Hagabion) fanns då liksom nu en skomakare. Radio- och grammofonaffären med namnet ”Stignils Radio” ligger nu nära nummer tio men låg längre bort då, nära refugen med den närmaste spårvagnshållplatsen. En stor godisaffär fanns precis före Järntorget på vår sida. Remans kläduthyrning fanns nog där intill redan då. EPA, som hann bli Tempo innan den lades ner fanns mitt emot på Andra Långgatan, två tobaksaffärer i närheten precis före Sjögrens Järn och Apoteket (Svanen, tror jag) vid Järntorget, motsatt vår sida. Restaurang ”Trappan” och ”Porten” låg i Folkets Hus och den första italienska restaurangen ”Papagallo”, där vi någon gång åt söndagsmiddag låg precis runt hörnet på första Långgatan. Polis- och brandstationerna fanns i hörnet av Andra Långgatan och Nordhemsgatan nära en ölhall. I Haga fanns på den tiden inte så många butiker och restauranger som i dag. Där fanns en eller två ölhallar, Dicksonska folkbiblioteket och Renströmska Badhuset (i dag Hagabadet). Var blev alla färg & kemikalieaffärer av? De är lika försvunna i dag som sjukvårdsaffärerna, där man ju egentligen köpte preventivmedel, även om de maskerades med värmelampor, kamelhårsunderkläder och senapsplåster. Och var blev alla synliga klockor av – inte ens urmakarna har kvar dem längre. Urmakare Walter Lindh hade en stor klocka hängande ut över trottoaren, från vars urtavla man kunde läsa tiden på långt håll. I dag tittar alla förstås på tiden i sina telefoner, men ändå! Längre fram i tiden kom Linnégatan att changera under en period på kanske tjugo år. Ganska få affärer bar sig och man försummade fastighetsunderhållet. Jag minns de stackars franska matroserna med röda tygbollar ovanpå mössorna som letade efter nöjen i början av 1960-talet och förgäves sökte dessa utanför vår port, när de borde ha begett sig till Avenyn eller Liseberg. Men nu har ju min gamla Linnégata blommat upp på nytt med mängder av restauranger och barer, fast inte så många biografer som på min tid.

Och här tar min historia om Kvarteret Sergeanten slut.

Det började med besök på Malmö Museum, det gamla slottet Malmöhus, där min farfar och jag gick så många gånger och tittade på samma fiskar (särskilt de i sanden begravda plattfiskarna med bara ögonen synliga ovan bottnen), de stora kräftddjuren och de små krokodilerna i akvariet eller dioramorna, belysta tittskåp, över måsar och andra fåglar i naturlig miljö – som till exempel den nu nästan försvunna sandön ”Måkläppen” utanför Falsterbo. Och både farfar och jag, fast mest jag, hoppade till, när det mekaniska benet i ett annat skåp sparkade ut som illustration av knäreflexen. Man tryckte på en knapp, en mekanisk klubba slog till knäet, en röd nervimpuls rörde sig retsamt sakta från knä till ryggmärgen på bilden och sedan tillbaka – OCH PANG. Det spelade ingen roll hur förberedd man var – kanske ryckte den förberedde tvärtom ännu värre. Fjärilssamlingarna med sina draglådor och täckande glasrutor gillade jag inte så värst mycket vid fem-sex års ålder och inte heller de fina konstsamlingarna. Min moster och mina föräldrar envisades emellertid med att ta med mig dit.

Jag var alltså väl preparerad när jag flyttat till Göteborg vid åtta års ålder. Något museum i Borås hade jag visserligen aldrig besökt - det fanns säkert ett där också - åtminstone ett textilmuseum. Naturhistoriska på sin kulle i Slottsskogen blev min första anhalt. Första gången gick jag dit med lillasyster och föräldrar, lite senare med farfar Emil när han kom på besök. Senare gick syrran och jag och flickorna H från trappuppgången alldeles själva dit på besök. Dessutom gick man med skolan ibland. Detsamma gällde Sjöfartsmuséet och det som då kallades Kulturhistoriska, medan jag fann Konstmuséet och Röhsska museet trista ända upp i femtonårsåldern och nästan bara gick dit när skolan tvingade en. På Konstmuséet gillade jag mest "Karl den XII:s likfärd" av Gustaf Cederström. Kalle dussin är förväntat likblek med ett nedblodat bandage runt pannan. Den ser mycket naturalistisk ut, trots att den är en bluff - konungen bars aldrig över de norska fjällen mot svenska gränsen.

Naturhistoriska fann vi spännande, särskilt när vi kom upp i salen med de stora djuren och kom direkt på den stora afrikanska elefanten som såg nästan levande ut med sina utspända öron. Där fanns tigrar och lejon, renar och älgar, vargar, rävar, grävlingar, mängder av fåglar - you name it! Ännu idag måste jag leta upp den fläckiga Cuscusen som ser ut som Marsupilami i serietidningen Spirou. Vid nio års ålder hade jag aldrig sett något liknande (utom i serien) och fortfarande måste jag uttala namnet på tillgjord värmländska med tjockt "L" (i fläckig). Väldigt spännande var att se på skräckkabinettet med tvillingarna i sin flaska med sprit och ett ensamt foster, konserverat på samma sätt. Jag är inte säker på att de forfarande finns kvar - kanske har man begravt dem. Är lite kluven till detta, men så är jag ju inte religiös. Fynden i fråga hde sin trogna supporterskara. Man gick dit och rös, ändå slog det inte "The Wellcome Museum" i London, där det fanns en flaska med ett avhugget sjömanshuvud som höll på att ätas upp av en hudtumör samt några avhuggna fötter med alla möjliga parasiter, så att de såg ut som någon sorts mossig växt.

Men allra mest spännande var den tranluktande malmska valen, en blåvalsunge har jag för mig, men den var stor nog ändå. Den upptog en hel golvyta i en särskild sal, möjligen fanns dess skelett alldeles bakom och bidrog till storleken. Jag är rätt säker på att jag några gånger har sett den med munnen åtminstone delvis öppen och att det fanns några bänkar inuti med någon polstring i röd färg  Det fanns någon sorts stöd som kunde hålla munnen öppen, ungefär som i en bilmotorhuv. Den ständige Kristian Wedel har skrivit om valen ifråga och meddelar att den aldrig har innehållit något kafé, men att man har kunnat sitta därinne och leka Jona. En del göteborgare är på vippen att slå ihjäl en om man dementerar kafémyten, säger han. 

Något senare i livet gick syster Lena, flickorna H och jag oftare på Sjöfartsmuséet och ibland upp i sjömanstornet. Vi brukade börja med en runda i akvariet som påminde om det i Malmö. Det luktade ungefär likadant, lite dyigt, unket och varmt. Det både mest spännande och kusligaste var alligatorn "Smajlet" (som äldsta dotter kallade "Majlis"), en skränande vrålapa, som sades vara "Laban" som donerats av upptäcktsresanden Rolf Blomberg, och en boaorm. Någon av oss var lite rädd och rusade genom akvarie- avdelningen ut på den ljusare sidan. Till sist gick vi en vända och tittade på alla fina båtar, vilken slutade med att vi lekte kapten och styrman på den uppställda modellen av en kommandobrygga från något handelsfartyg, med maskitelegraf, ratt och talrör.

När vi blev äldre blev det Kulturhistoriska (senare etnografiska) muséet, där vi mest njöt av de trandoftande eskimåiska föremålen som kajaker, kvinnobåtar och  fångstredskap. Det luktade, som ni förstår, ganska illa i den avdelningen. Doften påminde om den malmska valen som jag av misstag placerade bredvid eskimåföremålen i en tidigare version av denna text. Valen ifråga finns på Naturhistoriska, inget annat. Kulturhistoriska/etnografiska muséet är och var, är och förblir valfritt. Om ni undrar så vet jag ju att man inte ska använda beteckningen eskimå, men inuit råkar inte vara riktigt samma sak - eskimåfolken omfattar just Inuiter på Grönland och i västra Kanada, Yupik i Alaska och Aleuter i Ryssland. Vi tittade ju en hel del även på andra naturfolkssamlingar och jag kan inte låta bli att undra, om vi lämnat tillbaka de värdefullaste föremålen till de ursprungliga ägarna eller om vi fortfarende sitter på våra koloniala erövringar. Mest spännande tror jag var någon sorts inkastaty med en enorm snopp samt en fint snidad stol från något land i Afrika, möjligen i ebenholts, bestående av diverse kopulerande par. Av detta kan jag gissa att vi var i puberteten när vi först såg denna. På muséet fanns också diverse samlingar av porslin och möblemang och de tror jag finns kvar.