22a.      AI-lice

Det inspirerande originalet av pseudonymen Lewis Carroll

Nu vill jag berätta om en annan liten flicka som råkar heta AI-lice

AI-lice in Wunderbaum Vittnesmål IRL från 7G-divisionen

 

– AAAILICE! AAAILICE!

Var är den förbaskade tjejen nu då? muttrade mostern måttligt irriterad, men antog att systerdottern var ute i naturen någonstans i närheten och tog bilder med sin nya telefon. Inte en Holophone® med det nyaste 7Gx-systemet som hon önskat sig, men ändå! Och alldeles riktigt, inte långt därifrån halvskuttade den nyss elvaåriga, nu tolvåriga Ailice mellan trädskuggorna i skogsdungen för att inte trampa på de flimrande ljusfläckarna däremellan. Inte för att hon egentligen trodde att det skulle hända något riktigt hemskt om hon råkade göra det, inte alls – sådant hade hon vuxit ifrån. Fast man vet ju inte. Kanske...

– Undrar var den där kaninen eller kanske haren blev av, den som jag tyckte sprang in här? säger hon till sig själv. Den som nästan verkade ha ett klädesplagg på sig. Och så händer det: hon trampar mitt på en stor ljusfläck. Löjligt, det kommer ju inte att hända något, men hon känner sig lite kuslig till mods. Och precis just sekunden efter snavar hon på något, en trädrot kanske, och faller. Blir liggande mellan de flimrande fläckarna av ljus och mörker. – Ljus, mörker, ljus, mörker – nästan som, vad heter det, jo ett stroboskop. Sånt som man kan få elliptiska, elitistiska, epil...något sorts anfall av, tänker Ailice. Hypotetiskt, hypnotiskt, liksom. Och just då, när hon ligger där som en patetisk padda och känner sig sömnig får hon syn på det där hardjuret igen. - Han, ja det är nog en han, för han är klädd i en fin liten kostym av blåaktigt, svagt kritstrecksrandigt sidenmaterial med väst och snygg slips och skjorta – alltså en han och han håller en alldeles ny mobiltelefon av märket Holophone® i tassen, hur han nu kan göra det, tänker Ailice.

– Jag är förfenad, så hemfkt förfenad, drottning Firi blir rafande! läspar hardjuret med pipig röst, sådär som man nog gör om man talar genom en kluven överläpp och dessutom har stora framtänder med mellanrum emellan. – Vem är drottning Firi? undrar Ailice från sin liggande position i trädskuggan. Kaninen – vi bestämmer oss för att han är en kanin och inte en hare – gör ett jätteskutt av förfärad överraskning, alternativt överraskad förfäran och tappar både sin telefon av märket Holophone® och ett par guldbågade glasögon som Ailice inte lagt märke till förut. – Vid min fvanftofth! utbrister kaninen, jag fåg dig icke. Vem är du? – Jag heter Ailice, säger Ailice, eftersom det inte finns så mycket annat att säga för stunden. – And who the f-ck is Ailife? säger kaninen överlägset, medan han plockar upp sina guldbågade glasögon, putsar dem och sätter dem längst ut på sin lilla nos. – Så uttrycker man sig verkligen inte, säger Ailice, för det har hon faktiskt lärt sig. –Vid alla glödheta morötter! säger kaninen irriterat. Fka nu fmå bunnief plötfligt lära gamla kaniner tugga kål? Nu har jag verkligen inte tid med dig längre – drottningen väntar! Och vips är han bara försvunnen, utan ett spår. Fast jo, det finns ett spår - i det glesa gräset mellan träden blänker en alldeles ny Holophone® 7Gx Pro. – Herr Kanin, ropar Ailice, men kaninen är försvunnen eller heter inte herr Kanin. Ailice tar upp telefonen som konstigt nog inte alls är för liten för hennes hand eller för hela henne överhuvudtaget. Telefonen ligger i ett fodral som just nu är öppet; om man stänger locket ser man att färgen är morotsröd, vad annars! Med små förgyllda tryckbokstäver mot det morotsröda står ägarens namn på baksidan: Scott F Kanin, PhD, HSC, gnagar-konsult.

Alltså ropar hon herr Kanin, omväxlande med Scott och herr gnagkonsult flera gånger men får inget svar nu heller. – Vad göra nu? tänker Ailice, men bäst som hon fingrar på telefonen hörs en liten pipig signal och en app med ett litet kaninhuvud visar sig på skärmen. – Tryck här! står det med kaninsmå bokstäver. Denna uppmaning går ju inte att motstå, utan Ailice trycker och...WROOOM, KA-BANGGG! – Om detta är ett svart hål, tänker Ailice medan hon faller, så borde jag inte gjort det där. Och hon fortsätter att falla, ovisst om det bär neråt eller uppåt men fort går det, och tänka på sina snälla systrar, Belice, Delice och Eloise och lilla, lilla Felice inte minst, fast det är hon ju. Ingen av dem skulle ha kommit på idén att trycka på knappen, bara hon själv.

– För att det är ju så jag är, tänker Ailice, just innan hon dunsar ned, eller kanske upp på en äng som precis liknar den hon kom ifrån, fast ändå inte riktigt... Träden verkar annorlunda och gräset har en annan nyans av grönt och kanske låter fågelsången inte riktigt som vanligt? Och den första varelse hon får syn på är inte ett hardjur eller ens en gnagare utan en stor vit katt med fluffig päls och ovanligt bred, leende mun. – Ursäkta, men har du sett en kanin i kostym? frågar Ailice. – Varför vill du träffa en dum kanin när du kan tala med en katt? frågar katten. Var det en ung eller gammal kanin, förresten? – Tja, en medelålders kanin, kanske, säger Ailice. En äldre kanin? – En gammal kanin är väl inte äldre än en gammal kanin? genmäler katten. Eller är en yngre kanin yngre än en ung kanin? – Du gör mig snurrig i huvudet, säger Ailice. Vem är du förresten? – Inger, förstås! säger katten. Schröd-Ingers katt, känner du väl till? – Tror vi läste om dig i skolan, säger Ailice. Du kan vara på ett annat ställe samtidigt. – Det är jag! säger kattens röst från en låda som står på ängen kanske tjugo meter bort. Men om du tittar i lådan så är jag inte här och tvärtom. – Är du en sådan där Kvanting? frågar Ailice. Men i samma ögonblick är både katten och lådan borta.

– Högst märkligt, tänker Ailice – kanske tänker hon högt, för det hörs en pipig röst i höjd med hennes ena sko, kanske den vänstra. – Det är väl ingenting märkligt med en Kvanting och förresten heter det ett Kvant-ting! Vi är bröderna Kvant, utbildade kvantmekaniker och ägare till verkstaden, en mycket liten verkstad med namnet Kristiansson & Kvant. Fast vi kallar den för Macken. – Just det, piper det från trakten av den andra skon, troligen den högra. Vi är Bill och Bull Kvant och om vi kan tyckas små så skulle du se Kvarkarna, både de charmiga och de som är strängare och lite upp och ner. – Nu får jag ont i huvudet, säger Ailice. Allt detta prat gör mig bara förvirrad. – Eller efter-virrad kanske? säger Bill Kvant. – Eftervirrad, elementärt snack, säger Bull Kvant.

Forts följer

AI-lices fortsatta äventyr

 

– Allt är relativt, säger Albert Zweistein, genmäler Bill. Fröken borde verkligen träffa några andra partiklar innan rumtiden lider, kanske några hadroner eller bosoner – Higgs partikel är verkligen en trevlig prick, fast mindre och har också en tvilling. Utan honom ingen massa, kanske inte ens mandelmassa. – Jag har läst om Bo Jonsson Grip i historien, säger Ailice. Kanske hade han en son som var Bosson Grip? – Fröken borde verkligen komma till kadriljen ikväll, säger bröderna Kvant. Där kan man möta en riktig grip och en dront, de är väldigt förtjusta i kadriljen. Kanske kommer till och med drottning Siri dit.

– Herr Kanin talade om en drottning, säger Ailice, mest för sig själv. Men hette hon inte Firi? – Kaniner läfpar gärna, tycker bröderna Kvant. Drottningen heter Siri Storråda, inget annat, och hon är gift med regenten kung Windows XII och deras barn är prins Googles och lill-prinsessan Micro-Softie. Fast, oss emellan är det drottningen som regerar i praktiken. Hon är pyttestor, men ful som en dag. Vi måste ila – ses framåt i rumtiden, kanske vid kadriljen. Och de är försvunna, nästan lika snabbt som Schröd-Ingers katt och först då tänker Ailice på att hon egentligen aldrig sett dem på riktigt och funderar på hur hon ska känna igen dem om de möts igen. – Förresten, säger Ailice högt för sig själv igen. Förresten är det konstigt att alla bara försvinner från den här märkliga världen.

– Inte allf konftigt! säger en sur kaninröst. Detta är ett alternativt Univerfum, och förreften förfvinner alla i ditt gamla Univerfum ockfå, förr eller fenare. Men det är konftigare att en del tar andraf telefoner! – Det var inte snällt sagt, säger Ailice. Jag har letat efter dig, jag menar herr Kanin, för att återlämna den telefon du, jag menar ni tappade på andra sidan. – Fnacka om viffna morötter, muttrar kaninen. Och plötsligt hoppar han rakt upp och försöker rycka åt sig mobilen ur Ailices hand. Ailice vrider sig runt och mobilen far iväg och landar i gräset. Båda kastar sig efter telefonen, där en skräckinjagande bild plötsligt uppenbarar sig på skärmen. Rösten från figuren på bilden är inte mindre skräckinjagande, när den vrålar: – Var är du? Kom genast hit, Scott, din usla efterapning av en kanin! – Genaft, drottning Firi, omedelbart, som en Scott! Säger Scott F Kanin nervöst och är i ett nu försvunnen i närmsta träddunge. Utan mobilen.

– Nu börjar jag bli riktigt trött på ilskna kaniner som glömmer sina telefoner överallt, muttrar Ailice. Hon tar upp telefonen, där en ny bild som liknar ett svart hål visar sig och VIPS sugs hon på något sätt in i bilden och vidare in i en ny värld. Allt brusar omkring Ailice – det går väldigt fort, men hon kan inte avgöra åt vilket håll. Det finns varken upp eller ned, framåt eller bakåt, inte heller någon tid i denna rymd som antagligen är cyberrymden, eftersom en massa nätspråkssymboler flimrar förbi: AFAP, ASAP, AEAP, A&F=AAF, AAK, AAMOF, ABN, ANY1, (A)LOL, BRB, GL HF, GG, DD, BB, BBS, BRB, BBL, ILY, IRL och liknande. Smileys och GIFar dyker upp och försvinner och rymden ekar av skratt, gråt och ilskna utrop från dem. – Undrar hur det här ska sluta? säger Ailice till sig själv. Jag måste verkligen sluta tala för mig själv. Och nästan exakt då slutar det. Plötsligt landar hon eller bara finns där på en äng som liknar den gamla världen, fast det har börjat skymma och kanske är det därför som gräset ser rosafärgat ut och luktar märkligt och lite kryddigt. Det hörs en märklig musik långt borta och Ailice kan se en massa varelser röra sig där. Överallt i gräset runt henne rör det sig ett flertal större och mindre individer av olika art och de verkar vara på väg mot horisonten.

– Hur står det still? frågar en röst intill Ailice som visar sig tillhöra en liten knubbig man med en skvimpande tekopp i ena handen. Han har illrött hår och en märklig hög hatt på sned ovanpå den morotsfärgade kalufsen. – Det heter ”hur står det till”, säger Ailice. Åtminstone gjorde det det, innan jag kom hit. Du är kanske den galne hattmakaren? tillägger hon. – Spelar ingen roll, säger den lille mannen. Spelar ingen roll i Skymningslandet, landet som icke är. Det är bara att förstämma sig. Välkommen hit, jag heter herr Hallonkvast och jag är inte hattmakare men kanske lite galen, det underlättar här. – Vart är alla på väg? undrar Ailice och pekar på några underliga varelser som just passerar, bland annat en svärande liten gubbe och en annan som verkar ha släppt sig, av lukten att döma. Och vilka är dom? – Åh, säger herr Hallonkvast. Till kadriljen, förstås! Det där var en borstbindare, de svär alltid mycket och många ser dåligt – en del är till och med helt blinda, men även en blind kona kan hitta ett hörn. Andra hör illa eller luktar illa. – Heter det inte ”en blind höna kan hitta ett korn”? undrar Ailice. – Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet, säger herr Hallonkvast och rycker på sina obefintliga axlar. Man förstämmer själv, om det passar. Han som luktar illa är en kålsupare, han är pjåkig och mindre god, men det spelar ingen roll i Skymningslandet – landet som icke är.

– Min svensklärare hade inte hållit med om det, envisas Ailice. – Belåt mig så mycket, säger herr Hallonkvast. Din lärare är säkert även, men det gäller inte här i Skymningslandet. Här är han lika pjåkig som alla andra. Nu måste vi skynda oss – här, ta en kopp te! – Skål för helvete! säger borstbindaren som de just hunnit ikapp. – Lyssna inte på honom, säger herr Hallonkvast. Han super som en borstbindare i ullstrumpor, nästan mer än kålsuparna och rätt ofta i mjugg.

I det samma är de framme vid horisonten, fast det har bildats en ny och den gamla visar sig bestå av en sandstrand vid en ganska vidsträckt sjö med vassruggar och gulaktigt vatten. Ett synnerligen brokigt sällskap håller på att ställa upp sig inför kadriljen. Där finns huvudfotingar och andra cephalopoder, gamnackade asgamar och deras gamänger, armbågsmöss armbågar sig fram med sina vassa musarmbågar, där syns även dvärglika tummetotter som tummar på sina mobiler med svullna telefontummar och en hel familj med Oxymoroner.

En massa gäster från Pensionat Parad-Oxen har intagit position för parad eller kanske grötlunk. Som väntat finns här en falsk sköldpadda som sluppit bli falsk sköldpaddssoppa och även en falsk falsk anka, liksom en jägarfärsjärpe. Det hela ter sig som ett patetiskt patos i matos. Och på en ganska liten ö, närmast en holme i sjön, inte så långt ut från stranden nickar kungafamiljen nådigt mot undersåtarna. Där på en gräsbevuxen kulle finns drottningen Siri Storråda, hennes make den lille kung Windows XII och deras båda barn, den blyge prins Googles och lill-prinsessan Micro-Softie som ser lika sur ut som sin mor. En kammartjänare i livré och peruk och en kammarjungfru med uppsatt hår står bredvid, men lite nedanför kungafamiljen och längst fram finns en liten långörad härold med en sorts ämbetsdräkt över sin kritstrecksrandiga kostym.

– Visst är det Scott F Kanin? tänker Ailice.

Inte sant?

Ailices upplevelser fortsätter

 

– Käva undevsåtav! Säger kung Windows XII med pipig röst. Vi hav idag samlats häv föv att högtidlighålla, våvda och hugfästa minnet – ähum – av denna ofövgätliga, av denna ofövgätliga – ähum...dag, nämligen... – Tyst, din fjantskalle! väser drottning Siri och snärtar till sin make med sin solfjäder. – Vi är helt enkelt här för att genomföra vår traditionella skymningskadrilj, säger hon med betydligt fylligare röst än sin konungslige make, samtidigt som hon pekar på Ailice och herr Hallonkvast med solfjädern. Skynda på, ni som kom sist och ställ er bland de andra kålsuparna! Vad man förlorar i kraft vinner man i volym. Eller i längden? På sikt?

– Vi är minsann inga kålsupare, säger Ailice högt och sätter händerna morskt i sidorna. Och det där med kraft och volym är ju helt fel! – Jaså, lilla fröken Messerschmitt, säger drottningen argt och börjar bli högröd i ansiktet. Skulle lilla hon veta bättre än framstående vetenskapsmän som formulerat Archibald Pentas princip, vasa? Detta är den högst betydelsefulla Moment 22 av just den principen, så det så! Skulle inte kvadraten på hypnotisören längre vara lika med summan av kvadraterna på katedern? Ifrågasätter lilla fröken den pyttestore Pyttes satsmelodi? Tig nu genast!

– Akta dig, hon är farlig! viskar herr Hallonkvast och drar Ailice i ärmen, just som hon tänker svara drottningen en gång till. Tyst innan något farligt händer! – Men hon har ju alldeles fel, säger Ailice. Och han med satsen heter Pythagoras och den andre som låg i badet hette Archimedes. – Hysch! säger herr Hallonkvast. Allt vad I viljen att andra skall göra, skolen I icke göra mot dem – spelar ingen roll, spelar ingen som helst roll här i Skymningslandet, Landet som icke är. Gradvis börjar alla de märkliga varelserna ordna upp sig i led för kadriljen. Det börjar skymma alltmer, snart är Skumtimman inne. Drottning Siri, som med sin familj kommit iland från holmen blänger allt som oftast på Ailice och herr Hallonkvast och viskar något till en hjärterknekt med hillebard som slutit upp vid hennes sida. Denne nickar underdånigt.

– Jag vill ha rökt svan, gnäller prinsessan Micro-Softie och ser om möjligt surare ut än vanligt. Mamma, får jag rökt svan? – Jag vill ha glass, mera glass i stora lass, säger prins Googles och verkar plötsligt mindre blyg. Pappa, kan jag få glass? – Tystnad! närmast vrålar den fylliga drottningen med fullt bukstöd, nästan som en operasångerska. Nu börjar kadriljen, allmän uppställning! Låt oss börja med den trevliga Huvudfotingsången – kom här nu alla cephalopoder!

Och den brokiga skaran börjar hasa, småskutta, krypa, linka och ringla sig fram, alltefter förmåga i någorlunda takt med sången:

Cephalopoderna, de poderna är lusiga att C.

Ej rördrom, ej mödom, ej fransar hava D.

O ack, smack, tack, O ack, smack, tack...

– Men, men, men, säger Ailice. Så låter ju inte ”Små Grodorna”! – Jaha, säger drottning Siri irriterat. Har vi nu en sådan där självutnämnd expert här igen? Vem har sagt att det skulle handla om grodor, just här och nu? Har vi överhuvudtaget några grodor här, förresten? Vasa! Ett enda avbrott till och det kommer att bli kvintessenser – Jo, kväker en liten groda. Vi finns här, flera stycken, faxist! Jag menar fascist, nej factum est. – Ursäkta så mycket, säger den lilla grodan och grodnar, alltså rodnar på grodors vis genom att bli mörkgrön över hela kroppen. Och vi kan sjunga fio-lio-lej...

– TYST!!! verkligen VRÅLAR drottning Siri. Här ska ingen i romstadiet yttra sig. Då blir det dödsstraff. – Urschäkta, Ers Mayonaisse, säger den lilla grodan. Genom vilken metod utövas dödsstraffet? – Halshuggning förstås, säger hjärterknekten. I nödfall hängning. Båda i livstid, det är ju givet! – Fast, fnissar grodan. Vi grodisar har ju inte någon hals att hugga av eller hänga upp oss i. Fast det är ju inget att hänga upp sig på, om man så säger, hihi! – Skaffa bort den där göteborgaren med sina dumma vitsar, säger drottningen. Hjärter knekt rusar mot den lilla grodan med hillebarden i högsta hugg, men denne har med ett jättesprång försvunnit i en vassrugge vid sjöstranden och står inte att återfinna. Alla de övriga samlar sig åter för kadrilj.

Ja, hur ska detta gå?

Slutet på Storyn om AI-lice

 

– Låt oss ta den vackra visan om Olle, den passar även för cephalopoder! beordrar drottningen med ansträngd röst.

Ånyo sätter sig den märkliga massan av individer i okoordinerad rörelse och piper, gnäller, skäller, gnisslar, skanderar och sjunger:

Mors lilla Olle på händer gick,

Ont uti huvet med tiden han fick.

Läpparna små liksom näsan blev blå.

Bara jag slapp att på händerna gå.

– Det är ett plagiat, det är jag nästan säker på, säger Ailice. Jag har läst det någonstans.

Hon tror att hon säger det tyst, men drottningen börjar ånyo anta en hotfullt högröd ansiktsfärg och musiken tystnar på ett nervöst sätt. Känsliga mindre individer tar skydd i gräset och blundar hårt. En del håller även för öronen.

– Voffor gör hon på detta viset? viskas det från alla håll.

– ETT FÖRDÖMT AVBROTT TILL, OCH DET BLIR DÖDSSTRAFF! ryter drottning Siri så att flera mindre individer som inte tagit betäckning blåser omkull, medan såväl kungen som kungabarnen hukar.

– Ähum...kadviljen fovtsätter! säger kungen. Vi tav den däv tvevliga om Väven.

– RÄVEN, det heter RÄVEN, inte väven, din förjordade fjantskalle! vrålar drottningen, Kom igen, den spanska räven...nej den med räven och isen, börja kadriljen!!! Några av de djärvaste, men likväl vettskrämda kadriljdeltagarna börjar hukande hasa, krypa, slingra, linka sig framåt och sjunga med pipiga röster:

Räven plaskar under isen.

Räven överraskar Grisen.

Och däremellan kommer Faster...

– STOPP! hör Ailice till sin förvåning, sin egen röst ropa. Detta är tramsigt! Texten är inte alls på det viset.

Och medan drottning Siri blir blåröd i alla synliga delar av sin hudkostym, samtidigt som hon svullnar upp likt en ballong som snart skall gå till väders, gömmer sig hela menigheten bakom buskar, träd och stenar i väntan på stormen.

– Jag har VARNAT er, fröken Messerschmitt! närmast morrar Siri. Detta blir halshuggning, men naturligtvis skall vi ha en jävig rättegång först. FÖRSVARS-ADEKVAT hitåt!

Och innan Ailice hinner rätta drottningen igen står Schröd-Ingers katt där och ler, iklädd en platt mössa med tofs i ett snöre.

– ÅKLAGARE, hitåt! skriker drottningen. KVICKT!

– Vi är här, vi är Åk-Lagare båda 2, säger den ene av bröderna Kvant, troligen Bill.

– Åk-Lagare är just vad vi är, jajamänsan, säger Bull Kvant. Ingen är lagare än vi.

– DOMARE! skriker drottning Siri. Om det nu finns någon som är dummare än bröderna Kvant?

– Domare anmäler fig! säger härolden Scott F Kanin. Jag är helt jävig och har en tofthmöffa. Den åtalade har deffutom ftulit min bäfta telefon.

– IDIOTER! vrålar nu drottning Siri, varvid bröderna Kvant tar ytterligare ett steg framåt. Jag går direkt på utslaget i demografisk anda: SKYLDIG!!!

– Straffet bestäms genom nätpoker – vill den åtalade fröken Messerschmitt lämna hit den stulna telefonen omedelbart, fortsätter drottningen. SÅ!

Konstigt nog protesterar inte Ailice alls, utan håller fram telefonen, som Siri omedelbart rycker åt sig för att slå in ett nätpokerprogram. Det är i det ögonblicket som Scott F Kanin inte kan hålla sig utan kastar sig fram mot sin älskade och innerligt saknade telefon, varvid den far iväg och slår i marken.

– Det var fatalt, sa något knytt som liknade Lilla My på sjungande finlandssvenska, nu får han köpa sig en ny! Nästan alla kastar sig åter på en gång efter mobiltelefonen – kaninen som vrålar NEJ utan att läspa, Ailice som får ett stadigt tag i apparaten och drottningen.

– DU SKALL DÖDEN DÖ! skriker Siri med förvridet ansikte och trycker, ve och fasa, på Ctl Alt delete. Deleterad eller ej, allt blir svart, åtminstone för Ailice.

 

Ailice befinner sig oförklarligt i en annan värld med jättelika kaktusar bredvid enorma svampar med en skylt, där det står ”ÄT MIG” med röda tryckbokstäver med en stor fjärilslarv på toppen av en av dem, puffande på en vattenpipa som luktar gräslikt och skumt.

– Om man röker får man gul näsa, skakande tassar och skallig svans, säger Ailice som en annan hemul.

– Pytt! säger fjärilslarven sårat och räcker henne munstycket och en avbruten svampbit. Var som folk och ta ett bloss och ett bett, vetja! Ta en tripp – turn on, tune in, drop out!

– Jag äter bara kantareller och den kungliga svampen Karl-Gustav, säger Ailice men tar i alla fall ett bett på svampen och kanske, kanske tar hon ett bloss också. Det snurrar till i huvudet och plötsligt spelar en hammondorgel på hög volym i Ailices öron.

– Love potion number 9, säger larven larvigt.

– Kålsson, Kålsson världens bästa kålmask, sjunger han gällt. Men istället för att veckla ut ett par vingpar flyger han iväg med en propeller på ryggen. ”Lucy in the Sky”, ”The Fool on the Hill” och John Lennon sjungande "Imagine" både syns och hörs i den psykedeliska upplevelsen efter svampbettet och det dyker upp hemska stroboskopiskt flimrande syner som till exempel Mårran i en accelererande virvel.

Meningen E=mc2 i olika fantastiska färger exploderar som ett fyrverkeri inför Ailices ögon Ailice blir yr och vill kräkas. Hon vill bara hem – men hur?

– Vill du ha lift, bruden? – Hoppa ombord, vetja! ropar någon plötsligt och rycker upp henne på en förbiflygande underbart magisk matta (”Flügel”, IKEA, 890 :-), där både Aladdin och Ture Sventon redan tagit plats.

 

Och sedan måste Ailice ha svimmat av. Lika oförklarligt som plötsligt är hon tillbaka hemma igen. Allt ser normalt ut, fast är inte gräset orange och har inte Salikonbuskens rosor vissnat? Hela familjen med chère Mama, bästa Papa, moster Euphemie och alla hennes systrar Belice, Delice och Eloise och lilla, lilla Felice kommer mot henne för att kramas.

– Var har du varit, kära lilla Ailice? frågar alla med en mun, frågan är bara vems mun det är. Vi har varit såå oroliga och letat i flera timmar, allihopa! Fast det för Ailice känns som hon varit borta i flera dagar, åtminstone. Medan hon kramar alla, särskilt lilla, lilla Felice, funderar hon på om den upplevelsen är följden av att passera genom svarta hål eller vinkelrätt mot fjärde dimensionen. Har allt hon tycker sig ha upplevt verkligen hänt IRL – vad det nu är? Då hör hon plötsligt ett jamande och det kommer från Schröd-Ingers katt som just nu sitter i toppen av ett annorlunda träd (och samtidigt verkar finnas i en papperskorg) och blinkar mot henne och Ailice blinkar tillbaka och säger:

– Jag var bara runt kröken. Av rumtiden. Och glömde både Tid & Rum. Och bestämt känner hon trycket av en ny Holophone® 7Gx Pro i klänningsfickan?

 

Göteborg (Västra Frölunda) om aftonen den 1 - 2 april, 2020, aktuell rumtid

Lars Nilsson, författare

Alla likheter med något tidigare verk måste vara ren hörsägen och hör sen!