A.  Nästan Daglig

 

En sorts Dagbok

En ny dag randas

Signe du Leon

En plats för aktuella funderingar

 

Känns som detta är det mest behövliga ( inte bedrövliga) i min lite röriga blogg.

Inte för att det kommer att bli en plats för dagliga funderingar, men kanske några gånger i veckan i alla fall.

Just nu ganska stolt över att  ha passerat 48 000 besök på min sida.

EN SORTS DAGBOK

Hur är läget?

Dessvärre inte så bra

 

Om ni undrar vad som hänt så har jag tyvärr drabbats av ohälsa, både beroende och oberoende av Covid, och kommer sannolikt att behöva någon form av tarmkirurgi, men avser återkomma.

Ni behöver inte gå till den planerade döstädningen ännu.

Och polypen i ändtarmen är avlägsnad och tydligen inte malign, men en viss blodbrist måste kureras.

Dödens Ängel

Besökte mig många gånger denna vår och försommar: först med Covid-19 som drabbade både mig och hustrun samt äldste sonen samt lyckades ha ihjäl flera goda vänner. Därefter urinvägsbesvär och blödning från tarmen, vilken berodde på en polyp som gudskelov inte var malign. Hjärntrötthet efter Covid och allmän oro parade med okänslig kritik av mina memoarböcker och min egen person ledde slutligen till mitt livs andra djupa depression, på suicidtankens rand. Åtta behandlingar med ECT (s.k. "elchocker") vände på det hela efter närmare en månads vistelse på psykiatrisk klinik. Då undertecknads levnadsbana  med råge passerat 70 år hamnade jag bland mer eller mindre senila kamrater, vilket inte var alldeles uppfriskande. Behandlas efter hemkomsten med diverse medikament, bland annat litium för att stabilisera mitt stämningsläge.

Nedanstående är mera ett uttryck för vårens funderingar.

Har slitit på tomten som en bävertomte

Fast mer har hustrun och hantverkarna slitit, enär jag varit sjukdomsdrabbad. Men nu är det snyggt och prydligt med ett litet orangeri och en liten badavdelning med snygg träinramning och insynsskydd. Så välkomna, alla goda vänner!

Sliten bäver?

Orangeriet

Ut ur Qurantinen 1.

 

Förbereder uttåg i samhället efter mer än ett år i karantän, en stroke, en svår depression, covidinfektion samt vaccination 1 med AZ. Har förlorat 7 kg, tyvärr även muskler och kanske en bit hjärna. Inte ett spår av den kroppsdel Leif G W Persson kallar Covidmuskeln i analogi med Nordsjömuskeln.

Har familjen kvar trots att några också blivit infekterade, men har förlorat flera vänner. En trevlig kille, Anders S fick jag reda på först i söndags. Tog i alla fall första vårdoppet idag och såg då ut ungefär som den mindre mannen här nedan. Men vi lovar vara på banan igen. SNART!

Avvaktar utträde, eller kanske avträde

Före

Efter (repris)

Ut ur Quarantinen 2

 

Funderar över en sak till: Inte bara att hudkostymen behöver tvättas och pressas före utträdet i vårsolen- alla kläder är slitna och en ny garderob måste anskaffas, om nu pensionen räcker till en sådan investering. Bilderna nedan visar undertecknad före och efter quarantinen - ni får gissa vilken som är vilken.

L-EGANS

Perikles

Att bli/vara en MAN

Bätre än Arne Tammer?

Att bygga sin kropp.

 

Till tjejers eller killars beundran?

Kan man ju lifligt fråga sig. Måhända gjorde man i min ungdom med en vältränad kropp och därtill hörande muskelstyrka mer intryck på killarna än på tjejerna. Jag minns attt jag vid fem till sex års ålder i Malmö började titta i serietidningar som "Blondie", "Kalle Anka & Co.", "Tarzan" och "Fantomen". Det var väl vid fyllda sex år som jag lärt mig läsa någorlunda, men först från och med sju i Borås (1952) som jag läste det finstilta tillräckligt bra för att få korn på annonserna och därmed hälsoprofeten Arne Tamm. I hans ganska standardiserade annons fick man se en profilbild på en tanig och kutryggig kille som skulle markera "före behandlingen" och bredvid denne en muskulös "efter behandlingen-gestalt" med svällande biceps och bröstmuskler.

Underst fanns alltid en bild på Mr Tammer själv vid ca 40 års ålder, solbränd och vältränad med ett stadigt grepp om någon fjäderbelastad tingest - säkerligen en tung pryl att döma av Arne Tammers spända muskler. Man skulle bara anmäla sig och betala en tia för varje kursbrev så skulle lyckan vara gjord. Mr Tunn skulle förvandlas till mr Muskelknutte på några månader. 

Nu var jag inte så mycket den pinniga sorten sådär vid 7 - 10 års ålder, så även om det kliade i fingrarna att skicka in en ifylld annons med vidhängande tio kronor i frimärken så var jag kanske fel målgrupp, jag som var lite småknubbig mer än tunn. Fast, särskilt stora muskler besatt jag ju inte. Då fanns kanske ett alternativ i Motormännens tidning, där samme Arne Tammer med samma porträtt och redskap utlovade en Adonis´ kropp till alla småfeta bilförare. Slutresultatet, mr "Efter B" visade sig vara exakt detsamma som i "Fantomen", även om mr "Före B" var en tjock herre med bilmage. Så, om jag klippte ut den annonsen kunde jag kanske hamna rätt - eller var det likgiltigt i vilken ända man började, mager eller fet?

Så småningom insåg man att det där motsatta "stönet", alltså tjejerna, var mera komplicerade när det gällde vilka killar de föredrog. Och egentligen var det nog inte för tjejernas skull jag började med att läsa annonserna heller... det var ju även det att han, S:t Tammer, lovade ge alla av hankön en ny och bättre kropp och att det bara behövdes en kvarts träning om dagen. Tilltalande för den lättjefulle.

Jag struntade alltmer i Mr Tammers lockrop och det dröjde ända till 1966 och min 21-årsdag, innan jag startade på riktigt med muskeluppbyggande träning, och då på lokal (kallat gym). Sjutton kg muskler redan året efter byggde i alla fall upp mitt eget självförtroende. Kanske var det snarare detta självförtroende som imponerade på andra tjejer och killar.

 

 

 

Mannen som lovade ge dig en ny kropp på en kvart om dagen

Filmstjärnor

Fler att beundra

 

Till min stora tillfredsställelse kunde jag på sommarnöjet i Kärradal 1953-56 regelbundet låna våra äldre granntjejers favoritlektyr. Då förstod man vad tjejer tyckte om att läsa. Ville man veta vad de äldre killarna föredrog som lektyr skulle man låna idrottstidningar (jodå, med Arne Tammer-annons i). Föredrog boxningen i dessa. Tänk att Rocky Marciano fortfarande var tungviktsmästare!

Jag kommer inte riktigt ihåg flicktidningarnas titlar på den tiden - tror inte att "Bild-Journalen" börjat komma ut än, men "Min melodi" med schlagermusik och romantiska äventyr fanns. "Mitt Livs Novell" var en aning för tramsig till och med för mig. Varje novell slutade med den stora, romantiska slutkyssen. Alla var vackra och den mörke killen fick alltid den blonda flickan och tvärtom. Alla var vita. Så, tjejernas ideal var romantiskt och helst med filmstjärnor inblandade, medan  killarna föredrog "Pang-Pang", krig och sport. Så småningom gick killarna över till porr, tror jag.

Från de äldre tjejkompisarna kunde jag till min båtnad låna någon filmnovelltidning med utvalda svartvita foton och en kort text som beskrev handlingen. På detta sätt lärde man sig innehållet i en hel del populära filmer. Och genom att samtala med och ännu mera lyssna till tjejerna så fick man reda på vilka filmstjärnor (flest killar) som var mest populära. Kanske var man eller kunde man bli lik någon av de populäraste. Inte alltid de snyggaste - det kunde vara de "tuffaste" eller mest tragiska.

Så vi såg "En man steg av tåget" ("Bad Day at Black Rock" 1955) med en enarmad, inte särskilt vacker Spencer Tracey, som i filmen var heltuff och stjärna på jiujitsu. Så kom den stora sexstjärnan Marlon Brando med muskulös kropp och med filmer som "Storstadshamn" ("On the Waterfront" 1954), "Linje Lusta"("A streetcar named Desire" 1952), och "Viva Zapata" (1952), där han spelade en mexikansk upprorsledare. 

Och sedan slog hjälten med sammetsögonen, James Dean, igenom 1956 i filmen "Jätten" ("Giant"). Fast han körde ganska snabbt ihjäl sig med sin Porsche. En mindre att konkurrera med. Fast jag tror inte att tjejerna, särskilt inte de äldre, såg mig ändå.

Mr Dean

Är vi inte lite lika?

Mera nyligen i en ort söderut

Elegi till en sailor

 

Den gamle mannen tittar ut genom den spröjsade fönsterrutan, ut i den mulna, ganska sena septembereftermiddagen. Ett flertal regndroppar försöker penetrera gästgiveriets fönster. Matens kvalitet övertrumfar regnet och väcker den gamle mannens minnen. Som barn var jag nog aldrig här på Skanörs Gästgiveri, tänker han. "Gästis" var nog relativt sett dyrare då kring 1949-52, så kanske föräldrarna gick hit någon gång, men inte med oss småbarn. Men visst var jag någon gång här utanför mitt på dagen och retade de ilskna gässen. Säkerligen skedde busstrecken i sällskap med min äldre och tuffare lekkamrat Eva L. Men någon mat blev det inte. Då.

På sjuttiotalet var jag här både en och två gånger, tänker den gamle. Jag körde hit i min Volvo Amazon, tillsammans med min första fru - hon som inte skulle få leva mer än cirka tolv år till. Min farfar (då relativt nyligen änkling) var vår gäst - han älskade att äta ute, och som den nykterist han var låta den utsökta fågeln ledsagas av ett glas Coca-Cola. Jag var klädd i en ljusblå manchesterkostym med gult foder och vita rallyhandskar därtill. Min farfar var kanske lika gammal då som jag är nu? tänker den gamle mannen (alltså jag), men inser direkt att jag med mina 76 år står mig slätt mot min farfars cirka 88. Men jag kan skåla in mina nyfyllda 76 just idag. Hustrun kör till övernattningslokalen i närheten.

Dagen efter sitter vi där igen och äter bland annat konfiterad anka. Solen skiner genom Gästis gamla fönsterrutor. Idag är ändock en sorgens dag, då vår gamle kompis är borta, vår kompis från seglingar i Sverige, Danmark och Tyskland, från utförsåkningsäventyr i de franska Alperna och ryttarupplevelser i de andalusiska bergen. Det är svårt att fatta att denne store, skånske man, så full av liv, plötsligt inte finns i livet längre. Att hans nästan två meter och dryga 100 kg plötsligt fösts ner i en liten urna. 

Må han vila i Frid.

Urna, inte kista - man, inte kvinna

I början av min sjukdom

Förargelseväckande? Alla 3?

Värt att bränna?

 

I början av min sjukdom för närmare 1,5 år sedan fick jag kontakt med en gammal flickklasskamrat (B) från Samskoletiden, närmare bestämt 1956-60, följt av skolkamratskap i två år, då vi inte gick samma klass, eftersom B var ett år i USA på ett stipendium. Kanske kan hennes USA-vistelse ha något med de fortsatta händelserna att göra, men det kan jag bara spekulera i.

Då hon kontaktade mig via nätet blev jag närmast glad, då jag mindes henne som en glad och trevlig och ganska söt tjej med smilgropar. Hon var en ivrig ryttarinna, liksom minst tre andra tjejer i klassen. Efter lite korrespondens hit och dit visade det sig att hon hört att jag givit ut mina memoarer och jag lät förmoda att hon hade mest att hämta från del 1, vilken mest skildrar vår gemensamma skoltid. Nästa gång vi hördes av på nätet var hon som förbytt och sade sig ha bränt mina böcker, eller kanske bara "Ettan" (för hon hade nog inte läst resten, vilket i så fall kan vara lika bra). Jag kontaktade henne efter något dygn och sade mig vara chockad, eftersom man i min värld inte bränner böcker. Naturligtvis undrade jag vilka känslor som förorsakat en så drastisk åtgärd. Ska man som författare vara glad att kunna väcka så starka känslor, även om de är negativa eller tvärtom...

Funderingar åt det hållet visade sig reta upp B ännu mera och hon sade sig egentligen ha förväntat att en så självgod och okänslig individ som jag skulle klämma ur sig just ett sådant epos. Mansgris var jag också, eftersom jag i texten hade indelat tjejklasskamrater i sexiga och mindre sexiga. Och där slutade hennes meddelande. Synd att jag inte kom på att uppfinna "Facebook", när jag ändå höll på, då det begav sig! Då hade jag blivit först. Men nu var det ju så, att jag först inte förstod vad hon syftade på.

När jag tänkt och läst om en del i "Ettan" började jag förstå mera. Som ni väl sett på de olika avsnitten ovan, så var jag inte medveten om någon egen fägring eller attraktionskraft visavi det motsatta könet - än mindre det egna könet, då jag inte visste något om homosexualitet förrän flera år senare, fast vi förmodligen hade en eller två killar med den läggningen i klassen. Mina närmaste kompisar hade ungefär samma uppfattning beträffande sin attraktionsförmåga visavi de kvinnliga klasskamraterna. Riktigt illa var det ju om man, som jag, var ett skolljus och dålig i gymnastik.

När vi var på skolresa en gång delade vi "osexiga" grabbar rum och vågade inte närma oss de mest attraktiva tjejerna. Däremot gjorde några av oss vissa försiktiga närmanden till några av de trevliga men enligt rådande normer mindre tilldragande flickorna. Vi vågade egentligen aldrig göra något mer än lägga armen om dem, när vi samlades över varsin "Cuba libre" på ett av tjejrummen. Efter litet historieberättande skildes vi i all kyskhet.

Inte heller tror jag att beteckningen "sexig" egentligen användes bland oss redan vid den tiden. Den är med som översättning till dagens språk. Själva den aktuella berättelsen tog jag med mera som en redogörelse för oss mindre sexiga killars liv och leverne på 1950- och 60-talet och hade egentligen inte tjejerna i åtanke. Så dåligt självförtroende hade många av oss killar (och förmodligen många tjejer) faktiskt då, åtminstone inom detta område.

 

Så, kära B, du har gravt missförstått min avsikt med texten. Du lyckades faktiskt elda på min begynnande depression med ditt bokbål - men nu är allt detta över.

Jag ogillar bokbål.

Fin kvinnoakt

Schieles självporträtt

Nyfikenheten var ungefär lika stor som blygseln

 

Nog för att vi, i alla fall jag, rätt tidigt visste hur flickor och pojkar (och även vuxna sådana) såg ut med och utan kläder. Min far hade läkarböcker och -tidningar i bokhyllan hemma och även målningar och småskulpturer av nakna kvinnofigurer. Några av dessa var presenter från min konstnärligt lagda moster, varav följer att man även kunde exponeras för nakna människor, i vart fall i lera, hemma hos henne. Dessutom badade mina föräldrar - särskilt min far - gärna nakna, och jag gick gärna till bastubad på "Ribban" i Malmö med min pappa. Hur gubbar såg ut i all sin skröplighet var alltså inget okänt för mig. Inte var jag heller obekant med småflickors anatomi, då jag flera gånger hjälpt till att tvätta och pudra min fyra år yngre lillasyster i och kring stjärten och då även den lilla springan som vi inte hade något namn på - i vart fall inget jag minns. Vi badade också tillsammans i badkaret tills jag var åtta eller nio år gammal.

I änggården flickorna Ju och Jo

mörk akt

Nationalmuseum

modern akt