A. 

En sorts Dagbok

En ny dag randas

Signe du Leon

Dessvärre inte så bra

 

Om ni undrar vad som hänt så har jag tyvärr drabbats av ohälsa, oberoende av Covid, och kommer sannolikt att behöva någon form av tarmkirurgi, men avser återkomma.

Ni behöver inte gå till den planerade döstädningen ännu.

Jag är ett stycke. Klicka här för att lägga till din egen text och redigera mig. Jag är ett jättebra ställe för dig att berätta din historia på så att dina besökare kan få veta lite mer om dig.

EN SORTS DAGBOK

Hur är läget?

En plats för aktuella funderingar

 

Känns som detta är det mest behövliga i min lite röriga blogg.

Inte för att det kommer att bli en plats för dagliga funderingar, men kanske några gånger i veckan i alla fall.

Just nu ganska stolt över att ha passerat 45 000 besök på min sida.

Upp till Kamp mot Sköna Maj

Tänt var det här

Min första cortege

Men först Valborgsmäss

 

Valborg 1

Mina första upplevelser av Valborgsmässoafton är från omkring 1950, då jag besökte ett stort bål i Skåne. Annars handlar det om Göteborg, dit jag flyttade vid 8 års ålder hösten1953. Alltså måste min första upplevelse av en Chalmerscortege ha ägt rum på valborgsmässoafton 1954. Jag hade turen att bo på Linnégatan men oturen att cortegen inte gick längs de fyra nordligaste kvarteren av min gata utan följde Landsvägsgatan söderut från Järntorget, tills den mynnade ut i Linnégatan i höjd med Prinsgatan (som idag) och följde denna min hemgata till Olivedalsgatan, där den vek av och följde Övre Husargatan - Sprängkullsgatan norrut för att runda hörnet mot Vasagatan österut vid min gamla Samskola och Handelshögskolan och återvända mot Chalmers via Viktoriagatan och Engelbrektsgatan mot Götaplatsen.

Detta hindrade min familj från att kunna åse cortegen bekvämt från vår egen balkong. Vi kunde se vagnarna från mitt rum eller piskbalkongen mot bakgården, men den lilla synvinkeln mot Landsvägsgatan på kanske femtio meters avstånd tillät oss inte att läsa skyltarna annat än genom kikare och då blev ju synvinkeln ännu mindre. Så vi fick bekväma oss ner på gatan och brukade knuffa oss fram mellan åskådarna på Landsvägsgatan med en avundsjuk blick på familjerna på andra våningens balkonger i hörnhuset, där de satt med kaffe eller pilsner.

Innan vagnarna kom från järntorgshållet, föregångna av ordningsmakten på hästryggar och i högtalarbil samt diverse orkestrar, köpte någon förälder oftast årets cortegeprogram av en chalmerist iklädd vit rock med fantasifulla bemålningar och nypåtagen tofsmössa med vit sommarkulle. Yngre försäljare av diverse art ville kränga majblommor, majvippor, ballonger och godis. Och så kom vagnarna, eskorterade av en uppsjö av fantasifulla åkdon med ett eller flera hjul och ackompanjerade av en kakofoni av visselpipor, knallskott, smällare samt hög musik från grammofon och åtskilliga flakburna jazzorkestrar. Det var en sannskyldig karnevalsstämning.

Från detta första år minns jag faktiskt en vagn med Ölandspyromanen som eldade med Solstickan (tända endast mot ladans plank), något flak med gulbleka paratyfuspatienter (utnyttjades ett senare år även som gulsotsepidemi), någon våldsam boxningsmatch eller liknande samt någon vagn med badande chalmerister (alltid populärt). Däremot måtte jag minnas fel, när jag tycker att den oärlige rådmannen Folke Lundquist och hans nemesis, författaren Vilhelm Moberg, förekom 1954. Rådman Lundquist (förlagan till "Domaren") hade varit med 1953, men kom kanske att bli aktuell något senare år, när han dömts för sina bedrägliga förehavanden.

Och det var bara början på mitt valborgerliga liv!

Sångarhyllning

Sista året förbi Linné

Valborg 2

 

När vi blev äldre vågade vi oss längre bort, även om Cortegen fortsatte att passera vårt närområde (Järntorget-Landsvägsgatan-Linnégatan) fram till och med våren 1967, då jag fick min första rivningslägenhet i Landala. När Cortegens färdväg kortades till att väsentligen omfatta Vasastan våren 1958 hade jag definitivt flyttat till egen lägenhet i Södra Guldheden. Men redan i början på 60-talet gick vi oftast till min skola, Samskolan, där vi kunde stå precis där vagnarna saktade ner och svängde in på Vasagatan för färden tillbaka mot Chalmers. Fortsatte i regel med denna vana även efter min studentexamen 1964 fram till just 1968, då det blev bekvämast att gå från Guldheden, antingen från min lägenhet eller från Sahlgrenska sjukhuset. Om vi inte gick från mösspåtagning och andra studentevent i Trädgårdsföreningen och blev för sena för att hinna ända fram till Chalmers, då vi kunde se vagnarna i den motsatta ändan av Vasagatan jämfört med den tidigare utkiksplatsen vid gamla Sam (skolan flyttade så småningom till sin nuvarande plats österut)och Handelshögskolan.

Vilka vi var varierade med åren: först var vi lillasyster Lena och jag, förstärkta med kompisar, sedan var vi inte vi utan Vivi (min flickvän från 1962 och sedermera första hustru) och  jag, men ofta även Lena och några kompisar till oss och det hela brukade fortsätta med party  i olika grupperingar hos någon kompis eller hos oss på kvällen. Ibland sken solen, men på 60-talet var det nog oftare regn eller till och med snö eller hagel under cortegen - då var det synd om de mera lättklädda cortegedeltagarna, för såvitt inte de hade turen att vistas i den nästan obligatoriska bassängvagnen med uppvärmt vatten, vad den nu än föreställde just det året. En del värmde sig helt tydligt med olika sorts drycker, liksom vi. Det är nyktrare nuförtiden.  

Varför det är lämpligt(?) att här skildra  den första tiden som medicinarstudent kan ni ju fundera på. Det handlar huvudsakligen om åren 1965-68, då traditionen bjöd att man samlades i trädgården till det gamla kårhuset, gamla Villa Medici på Föreningsgatans högsta punkt, uppklädd i kostym eller motsvarande, eventuellt studentmössa, samt solglasögon eller ytterplagg och paraplyer, alltefter läge. Man drack billiga drycker från baren, mina närmaste studiekompisar och jag föredrog ofta vodka lime, Blåshjuden spelade och hurrade för våren. Kaffe med punsch intogs innan man begav sig efter Blåshjuden till Trägårn för att eventuellt simulera mösspåtagning, lyssna till tal från några rektorer eller liknande och musik från alla studentorkestrarna. Och dricka lite mera, oftast öl. Kanske titta på kapprodd i Vallgraven och förtära en varm korv med mera öl. Sedan fick man skynda sig till Cortegen och där sluter vi cirkeln. The rest is silence...

Fortsättning kan komma att följa.

Kungliga Hofmessingsmusigue Corpsen Blåshjuden af Götheborg

Kära gamla Villan

Valborg 3

 

Lyssnar just på gamla Souzamarscher för att komma i Valborgsstämning, fast...

Sedan var vi plötsligt vuxna, sådär omkring 1975. Då hade de flesta i mitt gamla gäng hunnit få barn och Vivi och jag också. Så från och med våren 1976 blev det till att köra bil, alternativt åka spårvagn från först Angered och sedan Önnered (men red gjorde vi, eller i vart fall barnen), försöka parkera på Sahlgrenska (om jag hade p-tillstånd) eller övriga Guldheden och marschera med barnvagn till Chalmers stora parkeringsplats, där man kunde titta på vagnarna i förväg, om man kom i tillräcklig tid, innan spektaklet körde igång. Barnen, kladdiga av glass och spunnet socker, fick sitta på ömmande axlar, tills de - barnen och tyvärr inte axlarna - blev för stora. Då myllrade de istället och for upp i träd eller ovanpå busshållsplatstak för att se. Och oftast hittade både de och vi en massa bekanta - i bästa fall även de kompisar som vi och de skulle festa med senare.

Och sedan blev barnen så stora och många att de flesta av dem hellre skulle dö än ses tillsammans med föräldrarna. Vi fick inte ens vinka till de större. Så småningom gick vi inte på samma fester heller. Och sedan blev vi äldre och tyckte inte alltid att vi orkade åka in till stan, särskilt inte om det regnade eller var kallt. Och festandet avtog så sakteliga, även om vi till relativt nyligen brukade ses med några av de gamla vännerna just på Valborg, förutom nyår och kräftskiva och ibland midsommar.

En annan fest med Gänget

annan fest

Fössta Maj

 

Trots  eller tack vare Souzamarscher i hörlurarna är minnet oftast huvudvärk denna dagen efter Valborg som inte ens var en helgdag på den tiden, fast nu går vi längre tillbaka till min oskyldiga barndom...

Men det måste väl medges att vi borgerliga familjer på Linnégatan 10 inte  brukade delta i demonstrationer på den tiden. Vissa  av oss har nog ändrat sig, åtminstone periodvis, men inte jag. I våran trappuppgång kan undantaget på den tiden möjligen varit ogifte typografen Leland J som begav sig i riktning mot sin arbetsplats, Wezäta & Melin(?) på andra sidan Järntorget, möjligen för att demonstrera tillsammans med sina arbetskamrater, möjligen bara för att umgås, möjligen såväl det ena som det andra. Oavsett vilket återkom han regelbundet framåt natten, gladlynt och något ostadig,

Men trots detta kunde vi från vår balkong avnjuta musikkårerna och de fackklubbar eller övriga organisationer med fanor och banderoller som använde Linnégatan som uppmarschområde, innan  de samlades på Järntorget för att åhöra årets talare. Oftast en högt uppsatt socialdemokrat. Om jag minns rätt har både Tage Erlander och Olof Palme talat på Järntorget. Litet frågetecken för Palme - han kanske valde Götaplatsen.

Mina sista år på Linnégatan (1963-67) väcktes jag oftast av marschmusiken omkring klockan 12. Sedan bodde jag inte ens i närheten. 

Lisa, min småländska hustru, berättade att småföretagarna i Värnamo, Bredaryd och Gnosjö bara åsåg förstamajtåget någon enstaka gång och då mest av nyfikenhet. "Jaså, han gick i år? Ja,ja." Kanske kände de lust att sjunga med i versen "Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ned"? Vem vet? Något barn trodde att man sjöng "Upp till tanten på svalen" istället för "Upp till kamp emot kvalen".

Men vi ska vara glada för demonstrationsrätten. En dag går jag kanske själv där.

 

 

Den första

Röda tjejer

Ut ur Qurantinen 1.

 

Förbereder uttåg i samhället efter mer än ett år i karantän, en stroke, covidinfektion samt vaccination 1 med AZ. Har förlorat 7 kg, tyvärr även muskler och kanske en bit hjärna. Inte ett spår av den kroppsdel Leif G W Persson kallar Covidmuskeln i analogi med Nordsjömuskeln.

Har familjen kvar trots att några också blivit infekterade, men har förlorat flera vänner. En trevlig kille, Anders S fick jag reda på först i söndags. Tog i alla fall första vårdoppet idag och såg då ut ungefär som den mindre mannen här nedan. Men vi lovar vara på banan igen. SNART!

Avvaktar utträde, eller kanske avträde

Före

Efter (repris)

Ut ur Quarantinen 2

 

Funderar över en sak till: Inte bara att hudkostymen behöver tvättas och pressas före utträdet i vårsolen- alla kläder är slitna och en ny garderob måste anskaffas, om nu pensionen räcker till en sådan investering. Bilderna nedan visar undertecknad före och efter quarantinen - ni får gissa vilken som är vilken.

L-EGANS

Perikles