Vi hörs, sa öronläkaren.

Vi ses, sa ögonläkaren.

Vi ses i en annan hörselgång! Vi hörs i synfältet.

Du kan väl skreva i stället, sa gynekologen.

Kan du ta dig hit om en vecka? sa ortopeden. På en höft?

Vill du komma tillbaka i nästa vecka eller den här veckan?

Vad vill du helst?

Vad vill du egentligen, innerst inne? sa psykiatern.

Träffats? Det är du inte undemedveten om. Det har jag nog inbillat dig.

Har vi träffats? Det är du inte medveten om, sa narkosläkaren.

Tror inte du känner mig - du kände nog ingenting.

Mina doftminnen

Inget skärper minnet så mycket som upplevelsen av dofter. Beklagligtvis har jag ju förlorat mitt luktsinne, men som tur är kan jag ändå nästan känna vissa karakteristiska aromer, när jag tänker på dem. Dessutom känna aromer från vin och mat bakvägen upp i näsan när jag sväljer. Att bara uppleva salt, surt, sött och beskt och möjligen umami (glutamat) och kanske metall hade varit trist. Ja, tänk på alla dessa dofter som finns i mitt minnes arkiv: att närsomhelst kunna blunda och uppleva doften av salt hav, tång och Flommens gyttjearomer i min barndoms Skanör, den fränare stanken av rutten tång efter höststormarna i Kärradal eller lukten av solvarmt gräs med färska komockor. Eller barrskogsdoften i Höör, en skogsluft som kallades ozonmättad på 50-talet och antogs vara hälsosam. Som tur var det inte sant att luften var mättad med denna synnerligen starkt oxiderande och därför giftiga gas. Och de första sexuella dofterna på mina fingrar, den syrliga aromen i spädbarnens blöjor, den fadda lukten av våt hundpäls …

Jag glömmer aldrig sopbilsupplevelsen, när jag opererat bihålorna för andra gången och tagit ut all gasbinda och ändå knappt fått luktsinnet tillbaka och tappat det helt igen efter någon månad. Då fick jag försöka med cortison i tablettform i relativt hög dos i fyra dagar och skulle sedan trappa ned dosen vart fjärde dygn med fem milligram. Inget hade hänt på tre dagar och jag kände mig lite deppig för detta, när jag satt i en bilkö bakom Järntorget. Till råga på allt tänkte jag att någon måste ha stoppat ett ruttet bananskal i askkoppen, fast densamma aldrig användes för vare sig fimpar eller annat avfall. Det stank, men inte från askkoppen, utan från en sopbil fyra bilar framför mig, trots att jag hade rutorna uppvevade. ”Vad sade jag just nu till mig själv?” tänkte jag, ”jag har ju inget luktsinne … Herregud jag känner lukt, till och med mycket kraftigt!”

Sällan har jag blivit så glad av en dålig lukt och njöt i flera månader av härligare aromer som kaffedoft och även en fullödig kaffesmak. Tyvärr blev ju detta inte bestående. För visst kommer man ihåg hur hushållsgasen luktade och samma doft från gasklockan i både Malmö och Göteborg på den tiden, liksom vedeldnings- och koldoften över Haga på vintern. Och doften av en julgran och stanken från soptunnor, som sagt. Att min farsa brukade lukta gott pepparkaksliknande av ”Old Spice”, både som rakvatten och kroppstalk redan på 50-talet, det minns jag mycket väl, detta under en tid där de flesta gubbar på sin höjd luktade av spritlösningen ”Aqua Vera” eller Watzins keratin hårvatten, förutom rök och kanske annan alkohol ibland. De manliga dofterna från rakvatten, Eau de Cologne och deodoranter blev allt populärare och utvecklades från spritlösning till pepparkakslukt och vidare till lime och syrlighet och även mera av mysk och sandelträ och vi fick ”Yardley”, ”Pierre Robert’s PR”, ”Aramis”, ”Monsieur Rochas”, ”Paco Rabanne” och ”Monsieur Givenchy”.

Och jag minns fortfarande hur jag vid min första USA-resa sommaren 1978 kände en Old Spiceliknande pepparkakslukt bakom mig på tunnelbanan i New York, vände mig om och förväntade mig att få se en medelålders gentleman och såg en eller flera tjejer. Ofta snygga, ofta mörkhyade och alla använde Esteé Lauders ”Youth Dew” den sommaren. Kan detta kallas omvänd könsdoft? Och hur gott luktade inte tobak, både cigarretter och piptobak, för att inte tala om cigarrer, trots kompisen Stefans pappas aversionsterapiförsök, då vi fick röka feta cigarrer tills vi spydde. Men rökare blev vi ändå, mest jag. Fast inte i evighet...

Barcelona klockan 07.00 a.m: Strandpromenaden full av joggare, powerwalkare, cyklister och hundägare i olika faconger - såväl djur som ägare. Sanden kammad i manchestermönster som en pist och allt skräp bortstädat. Kaféägaren från Afrikas guldkust öppnar gäspande sin strandkiosk.

Hem igen till Lull-lullgatan, som uttalas som (C.) JOL ungefär. Om någon timma är man tacksam för de skuggande platanerna som silar det starka ljuset. Ett av mina favoritträd, liksom mullbärsträd, olivträd och vinrankor. Alla har hängt ihop med oss människor sedan årtusenden.

Läskiga, snarare än läskande recept ur den fiktiva kokboken "Fejkmat".

Gammal räv i fotogen. Häst i fullt sken. De danska specialiteterna: Hunde i Snor og Lort i Pose.

Boeuf med lik

Båriff med Lackad Hök

Flata slungad i Smör

Inbackad Hegröv

Sil i Dildo med Flänsost

Rålätt Djursadelgjord

Lättsnuvad Potatisnäsa med Efterdropp

Utsikt genom tågfönster?

På väg mot Göteborg igen. Tåget stångar sig fram genom Sydsveriges sommarfagra ängder. Allt är plötsligt djupgrönt redan i maj månad. I höjd med det vackra Stenkullen besöker jag toaletten vars dörr hakat upp sig och rytmiskt öppnar och stänger sig som ett levande väsen utan att för den skull kunna reglas. Använder mig av mitt köns och min höga ålders fördelar och tömmer min sprängfyllda blåsa med ryggen mot publiken. Nöden har ingen enda  lag och korven den har två.

Klassisk bild

Ett radioprogram påminde mig om begreppet klass. Förmodad vänsterreporter tacklade typ "Borgar-kärring" som inte förstod "arbetarklass-begreppet".

Det gör tammefan inte jag heller. Vad är den dagsaktuella socialvetenskapliga definitionen av arbetarklass, övre och nedre medelklass, respektive eventuell överklass. Eller socialgrupp 1, 2 och 3, om den indelningen finns kvar? Det är inte nödvändigtvis samma sak som klass. 

Fråga 2 är i så fall om definitionen mest är avhängig ekonomiska förhållanden, utbildning, så kallad status eller kanske makt och inflytande. 

Fråga 3 är i så fall om klass är ärftligt, oavsett eventuell egen klassresa eller ståndscirkulation, uppåt såväl som nedåt. 

Fråga 4: om svaret på fråga 3 är ja, I hur många generationer varar i så fall denna ärftlighet?

Så mycket enklare i Indien där en oberörbar, en dalit är en paria och till och med kastlös och en brahmin är en bra man, överklass for ever. Lägsta kasten är shudra, alltså arbetare. Enkelt eller kanske inte?

Inte mycket enklare med höger- och vänsterskalan idag. Det har väl alltid pendlat en del med större och mindre svängar kring mitten, men nu är det som Focauds (stavning rätt?) pendel, som rättar sig efter jordrotationen och till sist beskriver en sorts konisk rörelse. Var är vi då?

Från skolgården, troligen 1963 - latinarna.

Träffade faktiskt åtminstone en av dessa gamla parallellklasskamrater i söndags. Några av de på bilden var faktiskt klasskamrater till mig på realskolan, då vi hade den pensionerade operasångaren Elof Benktander ("Banka Tänder")som sånglärare.

En fryntlig men kolerisk man med hög ansiktsfärg. Men tänk vilken sångskatt han lärde oss - från gamla studentsånger, via någon operettmelodi till engelska ballader.

Jag säger bara "Ye Mariners of England", "You can smile", "The little Man and the Duck", "Gaudeamus igitur" och "Skeppsgosse lilla".

Många av dessa kan jag finna mig själv sjungande i duschen eller när jag seglar, cyklar eller diskar. I söndags visade det sig att även kamraten Magnus hade samma vanor och liksom jag längtade efter att komma ut ur (om inte garderoben, så åtminstone) duschen. Alltså ekekverade vi första versen av "Ye Mariners of England".

Kulturprofil?

Härskarteknik 

Härskar Horace över 
Härskaror 

Här ska horas/Hor as ska hör as
Hos kul tur p-filen 
Ett före döme utan om döme

En rätt o-risk fråga 
En rätt o-ral fråga.

Måste R-känna att jag är mycket bättre på att medlida än medglädjas över andras framgångar. Utom barnens  och barnbarnens. Sym-, anti- eller empatiskt?

I brist på egna framgångar är andras motgångar en betydande glädjekälla. Vad trodde ni att Janteloven handlade om? Noreg är inte det enda land där avundsjukan är större än sexualdriften. Vi kunde gott ha behållit unionen.

Med åren hoppas jag på Visdomen och arbetar för att nå den, en egenskap och ett tillstånd så sorgligt underskattat idag. Något annat än det man beskylldes för att vara som liten: envis, frågvis och näsvis. Så lustiga var de vuxna mot oss yngre dåförtiden. Men egentligen – byt ut envis mot uthållig, frågvis mot vetgirig och näsvis mot ifrågasättande och ni har utmärkta medel för att nå kunskap och så småningom kanske även visdom. Ty visdom förutsätter kunskap (och helst erfarenhet), men kunskap leder inte automatiskt till visdom.

Ännu en gång såg jag i G-P en rätt kul kommentar över vad man missar rent språkligt i könsneutralitetens heliga namn. Att "herre" har fler dimensioner än en beteckning för (finare) män, liksom "man" i många språk traditionellt även betyder människa. Och karl som kan vara ett namn och ibland dessutom ganska könsneutralt.

Nämdeman och  huvudman kan givetvis även vara en kvinna - huvudkvinna kunde väl gå men huvudperson är något helt annat. Baneman, våldtäktsman och överhuvudtaget våldsman är åtminstone relativt sett abonnerat av just män. Förutom i "Kill Bill" och karaktärer som Lisbeth Salander och nu Ramona Franssons  Leah Quiller och några till, verkar inte intresset så stort för könsneutralitet beträffande dessa benämningar.

Timmerman är i lika ringa mån samma sak som fruntimmer som fälthora är en kvinnlig variant av fältherre (ursäkta!) - det finns manliga horor även bildligt talat.

Bridgens träkarl då? Truppens riktkarlar?

Och skalden Carl(?) Mikael Bell-Person?

Ett nyord är "killgissa" (men tydligen inte "tjejveta"). Men att påstå något dåligt underbyggt med tvärsäkerhet är inte helt könsbundet (trots teorierna om testosteronberoendet), snarare en generationsfråga. Fenomenet är besläktat med mansplaining, vilket möjligen förekommer oftare än den kvinnliga varianten bland oss födda på 40-talet eller tidigare.

I egenskap av expert inom vissa begränsade områden har jag stundtals förvånats av vissa individers oblyga inhopp på mitt område, där de till exempel svarar på en fråga som rimligen var ställd till mig.

Om jag hade råkat göra sådant som yngre (vilket säkert hände) och sedan upptäckte vem jag knuffat undan skulle jag åtminstone rodnat. Och efteråt gått hem iklädd en osynlig dumstrut, därefter under flera nätter vaknat hopvikt i fosterställning i Vargtimman och tagit åtskilliga bett i den beska skämskudden.   

Sista Dagskrönikan från Coronaquarantinen nummer 366 (minst), fredagen den 26:e mars 2021: Detta är alltså enligt mitt löfte den sista dagen med gänget, fast inte med Gänget. Emanuel/Immanuel är namnet Ever Given. Ett alternativt namn på Jesus Kristus, innan han föddes. Jag har redan tidigare avslöjat betydelsen på hebreiska. Dagens fråga belystes så bra av en ovanligt begåvad panel hos Malou von Sievers i tv idag: "Varför får man inte vara sur och varför är finnarna så lyckliga?" Det kan förefalla svårt att tro när man sett filmen "Jorden är en syndfull sång" från 1973 ("Maa on syntinen laulu", bok av Timo K Mukka, regi och produktion Rauni Mollberg, filmmanus Rauni Mollberg, Pirjo Honkasalo) Handlingen kan rått beskrivas som: "Trolliknande, småfeta och helnakna individer av båda (huvud)könen badar bastu, knullar, super skallen av sig och hänger sig nära bastun, END" Ursäkta ordvalet!

Och islänningarna då som också är lyckligare än svenskarna nuförtiden festar hysteriskt, när de inte klagar över mörkret och tråkigheten, dricker för mycket "Svarta Döden" och tar numera till tyngre stuff samt säger sig längta bort. Men den käre homosexuelle svenskfinnen, USA-medborgaren och Gardellpartnern Mark Levengood finns med i panelen på länk och förklarar det hela väldigt bra: hemligheten är att inte försöka vara så himla lycklig hela tiden, inte öppet yvas över att man är vacker, duktig och väldigt tillfreds - kanske inte ens tycka det själv. Han berättade om en självupplevd scen i saunan (var annars), fast inte en "sådan" bastuklubb, då även kvinnor var närvarande. Någon, troligen någon av kvinnorna, berättade att Suomi/Finland nu låg på första plats som världens lyckligaste nation. varpå en äldre, korpulent och rödskäggig purfinne replikerar: "Det var det jävligaste!" Det är dom små, små detaljerna som gör´et. Kännns som ett Sverige för längesedan. Och häri ligger även hemligheten bakom att jag önskar vara mindre offentlig framgent och ägna mig åt familj och vänner - det som "egenklien" betyder något - ja, allt! Men någonstans, om inte alltför lång tid kommer min programförklaring för mitt fortsatta författande - och det kommer offentligt. OCH SEDAN ÄR DET SLUT! Så vi kanske ses en gång till, men det gäller inte mina riktiga vänner som får vara kvar ett par månader till. Till sist: började våren den 24:e mars? Inte för att det känns så, men vi har inte haft nattliga minusgrader sedan dess. Fyra dygn till och vi är hemma. Även om det är blåst och regn och dimma som det anstår Göteborg.

Bilderna syftar på en Emanuel och anknyter till Robinson, respektive handlar om "American Grafitti", obegripligt om man inte vet den svenska titeln. Vi/jag hyllar Steven Spielberg som gett oss så mycket men påminns också om att vi (åtminstone jag) har ett litet gäng, där egentligen alla behövliga typer redan finns. Och det räcker för att stor Konst ska kunna uppstå. Jag lär ha varit lik berättaren/skådespelaren i filmen Richard Dreyfuss (inte som han ser ut i den filmen, men senare som i "Jaws", fast inte nu på gamle dar) och vi har en alldeles egen "Fonzie" i vårt gäng. Och ni då? Fast det inte var meningen vill jag idag ge en enda kommentar till fast det är den 27:e mars: Glöm inte vrida fram klockan ikväll eller inatt - kanske blir det sista gången med det här gänget? Och det ökar förvirringen och kräver kanske en tablett Melatonin - TACK OCH HEJ for now.