1 b. Mindre pestuellt
Dikter i pesttider
Denna var det
Lite funderingar, mestadels i diktform
I Love Corona - dance macabre under dagens pest - tidig dikt
Bergamovisan.
Tjo, uti Bergamo Intuberad jag var
Minst tjugoåtta dar.
Kände mig coronar.
Sjöbergsk visa.
Jag flämtar i Italien, I Lombardiets land.
Upphostningarna gula
Satt lungorna i brand.
Serenad i Pestgatan (fritt efter E Taube)
Ajajajaj mina Bröder
Det står nån i fönstret och blöder.
Eller
När jag kom hem från Aosta
Så börja jag genast att hosta.
Behöll dock min röst molto bello,
Jag gurgla mej med Limoncello.
Det är den välkända pesten från Goa
(fritt efter Karl Gerhard).
Iögonfallande Frånstötande Fjällvisa
Det är ohälsosamt, ej stärkande i fjällen,
Alltsedan nollåttor tatt plats på alla ställen.
De borde ha sin gondol blott i Nordens Venedig.
Res från mig Stina
Är som en robot i Kina.
Det är så lagom kul.
Tangocovidören eller Doin´ the Coronary Bypass
Tangomedley I Coronans tecken - förtjänar att bli viral.
Den första tangon är en gammal goding, "Får jag bli din tangokavaljer" - får jag lov? Music, maestro, please! Ram-tam-tam-tam
Intro: Jag viskar dig ömt
Men vad, det har jag faktiskt glömt.
Jag satt där ensam i min cell
Tills jag kom hit ut i kväll.
Det sägs ju att smek
Och kyssar är en farlig lek,
Men det är ganska långtifrån
Det du hört på grammofon.
Huvudtema: Kan vi trå en tango på distans
Blott i fem minuter.
Och få en blick, ja kanske två
Innan vi ska gå
Inte hälsa på.
Får jag viska tyst liksom såhär
Genom dubbla munskydd.
Med dig uti en tango där
Ingen mer berör den andre.
Det gäller att hålla varandra kort och ändå på distans, vilket alltså sker genom en danstur, vilken vi döpt till "the Coronary Bypass". Allra bäst om dansen sker enbart på nätet.
Lektion 2 Mellanspelet, varsågod! Ram-tam-tam-tam
Den sanna livspoesien
Var förr en riktig tango.
Om möte ej kan beviljas,
Hur kan man skiljas Numer?
Huvudtema: Får jag bli din tangoinstruktör
En PeTe i munskydd
Och minns att det är jag som för
Nästan på gehör
Från gatan utanför.
På det sättet ingen kan bli störd
Ännu mindre upprörd.
En dans, en tango nog så fjär
Där vi inte rör varandra.
Mellanspel igen: Den snabba kroppsatrofien
Förhindrar vi med en tango.
Som dansas långt från varandra
Och sen vi skiljas än mer.
Och sedan slutkläm utan (norsk) klem:
Och till sist är allt vad jag dig ber
Om du inte nyser (underförstått: det går inte för sig).
Få bli din tangoinstruktör
Som en bit ifrån dig rör sig.
Faran med distans är
Var är du nånstans? Se men inte röra, men om man inte kan höra?
Kombinationen närsynthet och lomhördhet är ofördelaktig vid distansdans.
Kanske blir det en tango till, minst. Varför inte Tom Lehrers gamla "The Masochism Tango" i ny tappning?
Nya Covidvalsen
Kom i Covidvals,
Nu så hostar jag knappt något alls.
Jag är pigg och rask
Kan snart sluta med syrgas på mask.
Covidvalsen går
På sin höjd i tre-fyra år.
Jag är din
Och du är fin
Och snart får vi vaccin.
Min dejeliga mö,
Om du ej e´ dö´
Snart så kan vi träffas pö om pö.
I maj eller april
Kan vi, om du vill,
Kramas och lite till.
OM DU BARA VILL
Fritt efter Runeberg (jmfr HasseåTage!)
Henrik Snål, Henrik Skål, Henrik Hut
och andra Henrickningar
Till förpestdagar återgå
Min tanke nog så gärna.
Hur gjorde myndigheter då
Att Folkets Hälsa värna?
Hur gjorde man tvånollnollfem?
Till Henrik Hut då gick jag hem.
Jag läste Dagens Nyheter
Men Henrik höll ej med här
Han läste Dalademokraten han
Och fann sin egen Grei der.
Och jo - han Göran G har skrivit en klok bit om detta - ska söka länken!
Henrik Snåls Fortsatta Sägner
Hur får man till så hut går hem?
Vem vet väl det, jo jag vet vem!
När goda råd är alltmer dyra.
Har Henrik strängar på sin lyra.
Jag rökte inte längre jag
Men gubben han var fräck, den.
Han satt och rökte under fläkten
Och spreja sen för andedräkten.
Efter Sven Duva
Jag minns jämväl Tegnellen Anders
Vår Statsepidemiolog.
Han kunde allt om virus och spiriller
Och andra bakterier och baciller
Som var så små att man dem knappast såg.
När Anders synts var dagen räddad.
Och tv-soffan alltid bäddad.
Vår Anders där i rutan
Kan vi ej vara utan.
Daglig Coronakrönika
Både retroaktiv och pågående innan vi glömmer, eller dör
Dagbok från Coronära tider. Plus elegi över Anders Elisabeth Och Sten Rosberg
Ab Sordo
En bisarr upplevelse
Javisst tär coronalivet hårt på oss äldre och isolerade, även om vi inte har riktigt samma behov av att festa, umgås med tusentals mer eller mindre okända människor på stan, på konserter utomhus eller inomhus eller häva shots eller till och med röka på eller snorta droger på olika parties som en del av oss kanske faktiskt hade förr, för inte så länge sedan. Eller i alla fall något liknande. Men det vore ju också förfärligt tråkigt att vara ung igen just nu, en ålder när man har så bråttom med att leva fast man som regel har så långt kvar och varje förlorat år är en så stor del av det liv man hittills har en uppfattning om.
Paradoxen med att åldras är ju att perspektivet blir tvärtom: Man kan tycka att tiden går långsamt ibland, fast man inte borde önska att den går fortare, när alla vet att slutet inte är så långt borta för de flesta av oss. Procentuellt har vi relativt lite av vårt långa liv kvar och kanske de bästa tiderna bakom oss. Vi är någonstans i den sista perioden av vårt livs ishockeymatch, kanske efter sidbytet som alltid gjordes förr. För en del blir det avblåsning om några få matchminuter - kanske sudden death. Ja, jag gillar den analogin och borde kanske "kill my darlings" som det heter. Fast det ger ju andra obehagliga associationer till nära och kära som borde få leva längre än vi. Jaja, än jag då, om det ska vara så himla noga!
Men vi gamla är, i allmänhet, bättre på att sänka tempot och vana vid att vänta utan att bli galna - fast de minuter som går kan vara våra sista. Åtminstone är det en allt större sannolikhet för oss än för yngre. Men fler av oss undrar vad det ska tjäna till med att rusa runt som en ångvaporiserad gnagare av arten Rattus (googla på det ni!) - i värsta fall undrar vi (lite gnälligt, gärna av en örebroare) vad allt ska tjäna till. Ja, för det vet ju egentligen ingen av oss - men säj de inte te nån!
Fast inte jag, förstås! Jag är fortfarande ganska otålig och har varit van vid att kunna hålla många bollar i luften samtidigt - nej bildligt talat alltså, jag är inte en lysande jonglör. Fast då kommer Viruset och då måste jag isolera mig, acceptera att jag inte får fler jobb framöver och att jag tröttnar mer och mer på att försöka sälja mig som författare på en övermättad marknad av allt fler läsare som bara läser korta stycken, eller lyssnar förstrött på någon uppläsare av dessa, samtidigt som de gör något annat och nyttigare. Och, till råga på allt, så får jag snart inte gå på mitt gym, men lyckas hålla vikt och muskler någorlunda i trim med grejer hemma, tyngden av min egen kropp, gummiband, stavgång med teleskopstavar utomhus.
Kära hustrun och jag har gudskelov varandra, men av och till behöver man egentid och har sagt det mesta så ofta att man tystnar, eller inte lyssnar, eller förfaller till tjatig monolog (jag) som jag finner mera lysande än hustrun. Jag vill lyssna, men får problem med hörseln, på framför allt ena örat, men egentligen bara på ledningen av ljudet förbi envisa vaxproppar med inflammation och överväxt på trumhinnan. Själva hörselbenen och framförallt innerörats fantastiska trappa med nervceller och dess samarbete med en ännu rätt vital hjärna därinne på bara någon centimeters avstånd är i det närmaste intakt och riktigt god för min ålder. Trevligt att höra (haha) men vad nyttar det, när ljudvågorna inte når in dit, om jag inte sätter en liten telefonlur mot benet bakom örat och utnyttjar benets förmåga att fortplanta ljudet till båda öronen. Svårt att avgöra varifrån ljudet kommer i det läget.
Vi lyckas, min idoga öronspecialist mest, med att idogt få bort vax och inflammation helt från det ena örat och nästan helt på det andra, men då krävs besök ungefär var tionde dag och så småningom var femtonde och till sist nästan var tredje vecka. Och förstås att jag dagligen droppar framför allt det ena örat fullt med först inflammationsdämpande medel och sedan allt fetare oljor och krämiga salvor de sista dagarna, då jag verkar ännu dövare. Och då ska jag ändå hinna träna kropp och själ, smörja eczem som kan bli till cancer, försöka åtminstone ibland hjälpa till att laga mat. Göra fotvård och annat som äldre människor måste syssla med och ändå finnas ute på sociala medier (som egentligen passar mig illa). Ja, det är nästan tur att vi inte får umgås tillräckligt med barn och barnbarn och gamla vänner, fast det är trist. Extra viktigt när ett år gått och vaccinet ska komma. Bara en liten, liten stund till!
Och då, just då brakar det till och både hustrun och jag smittas, trots vår försiktighet, med det farliga viruset eller kanske till och med en ny mutation. Den som smittar oss tillhör den närmre familjekretsen och behöver vår hjälp och har ingen aning om att han bär på smittan när han bor i vårt gästrum och då blir sjuk, fast måttligt och skulle kunna vara biverkningar av en medicin han fått och verkligen behöver. Och sen blir vi sjuka men inte med så väldigt mycket luftvägssymptom. Vi är båda vana vid astmatiska besvär av sinsemellan olika art och jag vid kronisk snuva och utslaget luktsinne sedan minst tjugo år, så symptomen blir inte värre än så. Men man blir väldigt trött och sover mycket i två dygn, aptiten är borta och man känner sig ungefär som när man var på väg att få någon av vår bardoms influensor (Asiaten, Victoria, Hongkong och allt vad de nu kallades). Fast ingen av oss blir tillnärmelsevis så sjuka som i barndomen - det stannar vid kalla fingrar och tår, lite frossa och en febrig känsla som kommer och går i närmare två veckor, men ingen temp mycket över 38 grader celcius lyckas någon av oss mäta upp. Kanske var vi för slöa att mäta när den var som högst? Och behöver ingen sjukhusvård eller läkarbesök (både jag och en dotter är ju läkare). Vi står i munskydd utomhus och hämtar en påse med odlingsgrejer i ett tält, odlar, skickar i förseglat kuvert och är allihopa positiva för Covid.
Och sedan... men nu måste jag lägga mig!
In Absurdum Rum
Något om hur man neutraliserar isolationen i dövburen med surrealism - låtsas att alla, eller alla utom du själv är galna och fått helt absurda repliker i ett kammarspel in ab sordum i flera akter! Snurriga akter i en aktersnurrande pjäs av Frithiofs Saga Norén Beckett Vonnegut? Jotack sådär men bra, och du själv..?
Men det kan hon ju inte ha sagt och dessutom till mig, eller kanske inte, utan till honom där, men då kan han ju inte ha svarat så, för då är han ma-ma-mad-ddd. Eller jag eller världen-vården-vicevärden. Perchance I die or sleep, perchance I dream? Ingen fara med MIG-22, Catch 22, jag är bara död, nej döv tack! Deafanddumb som en Hoffaklump i halsen.Ingen orsak så länge kon sitter på det isiga plåttaket och äter Plotter-mos ur en plåt-termos. Och med familjen då..?
Har någon sett synvinkeln? Eller grodmallen eller övermåttet eller ögonmåttet eller läst månadstegleringen eller hört kon-trasten? Jag är för aktern, men föraktar inte den som är mot vals eller för den delen twistefrön. Jag menar bara; bara frågar åt en vän, sa Khan i balen. Det är väl ett fritt land, från California to the Islands? Jaså inte?
Idéfix för idefixare
OBS galet språk! Attention - Achtung! C upp!
Den kan verka tröttande för en trött hjärna.
Sängkantat om sängkamrat
Vi polyamorösa snoppbärare känner oss kränkta av epitet som muspekare, häradsbetäckare, sädesskvättor mm.
För Hoppning om Om Hoppning:
Om hoppning krävs om hoppet kvävs.
För hoppning from är bättre än för löpning, för kastning och för kastelse (dom)
eller att för lyfta sig.
Och flerfallt bättre än svår för stoppning.
När vi nu har Fart-Winden uppe!
Är Julian en me2man?
I Tiden efter bliven/kanske bara efter given/eller lite lag om vriden.
Som ett tidens utropstecken, ett trotsigt långfinger långt upp i häcken,
en interjektion som reser mot himlen sin prakterektion,
en phallisk symbol,
en nålarnas nål, alla målares mål,
alla läckande läckra ålars mest läkande Läkerol,
alla alkisars favorit- alkohol,
en dos av flytande smältande stål, det allra högsta djungelvrål.