Dessa är de enda låtar jag kan minnas från min två terminers dansskoleupplevelse:      Vals: "Que sera sera” med Doris Day, "Handklaver och Kärlek" med Towa Carson (alternativt "De fattigas piano", samma Leo Ferré-låt översatt av Lars Forsell, inspelad av Ulla Sjöblom), "Tulpaner från Amsterdam" med Alice Babs eller en purfärsk Lasse Lönndahl. Foxtrot: "Mack the Knife" jazzversionen ur Tolvskillingsoperan med Louis "Satchmo" Armstrong samt några låtar med Bing Crosby och Frank Sinatra, vars titlar jag inte minns. Någon sorts jive som kallades rock´n´roll: "Rock around the Clock" med Bill Haley and his Comets. Rumba: "Carioca" eller "Tico-Tico" med oviss artist. Nedan följer mina upplevelser från Majken Liljegrens danspedagogiska institut - en av tre kända dansskolor från tidigt 50-tal: Majken L (på Valand), Annie Precht (på Rondo) och Lazars dansskola nära Odinsplatsen.

Jag gick i Majken Liljegrens dansskola alldeles för tidigt, 1957, lärde mig någotsånär dansa vals, modern vals, foxtrot och tillika nyssnämnda konstiga variant på rock ’n’ roll som inte var vanlig bugg. Och i fortsättningskursen samba, rumba, tango, kanske mambo, definitivt klassisk polka och amerikansk polka samt hambo och/ eller schottis. Naturligtvis glömde jag nästan allt i brist på träning – behärskar i dag endast foxtrot och halvtaskig vals, samt fristil. Jag var förstås för ung vid 12-13 års ålder. Det var ganska jobbigt att iförd kavaj med vit nylonskjorta och slips infinna sig med ettans spårvagn eller till fots varje måndag kväll i restaurang Valands lokaler och därefter hårdhänt fösas ihop med någon tjej i blus och klockad kjol med flera pilsnerstärkta underkjolar, om man inte bjöd upp kvickt nog. Majken Liljegrens son, som såg ut som en påtagligt längre och mera rakryggad (och därför stiligare) schimpans, var vår demoniske lärare. För att slippa bli knuffad av honom gällde det att rusa över golvet, gärna mot en söt tjej, buga djupt och säga: ”Får jag lov?” I dansskolan fick tjejerna inte nobba, men det hände någon gång ändå och var riktigt genant (se nedan!).

När man kom in i festvåningen kände man hur dofter från 4711, Christian Dior och Estée Lauder blandades med pubertal armsvett, mentoltuggummi och halstabletter som Viol och Läkerol, men inte lyckades helt att dölja de förbjudna dunsterna av alkohol och cigarrettrök från en del av de äldre eleverna (vi var nog mellan 12 och 18 år). Vida kjolar med stärkta underkjolar och jumprar eller snäva och knäkorta kjolar och blusar på tjejerna, som hade utslaget hår eller hästsvans eller någon sorts knut på hjässan, kanske svinrygg à la Brigitte Bardot, och kortklippta killar med och utan brylkräm eller hårvatten, nästan enbart i välpressade grå eller bruna byxor med blazer eller snygg tröja, alternativt kostym i samma färger. Till detta svarta dansskor med lädersula och skor med lagom hög klack på tjejerna. Jag tror att vi killar ansågs böra ha slips, även om några bröt emot detta.

Helst dansade jag med en av mina nya tjejklasskamrater som börjat i samma dansskola – henne var jag ganska kär i men det var nog inte ömsesidigt, eftersom hon inte bjöd just mig på sitt första party. Hette det skutt, hippa, bjudning eller skiva just då? Skiva, tror jag, i alla fall inte party ännu. Mitt nya svärmeri borde ju ha känt till mina danskunskaper – eller kanske var det just det hon gjorde? Herr Liljegren jagade energiskt alla som envisades med att dansa den vaggande så kallade ”siskestilen” ("seskestilen") istället för den påbjudna foxtroten. Efter ett år var det skönt att slippa dansskolan, tyckte jag, fast jag frivilligt även gått fortsättningskursen. Aldrig fick man höra Elvis Presley eller Thommy Steele. Örhänget ”Save the last dance for me” skulle passa in här men tyvärr kom den flera år senare. Annars var det populäraste sättet att försöka träffa ungdomar av motsatt kön att gå på olika dansaftnar, framför allt det som kallades skoldans.Det var sådant jag borde ägnat mig åt direkt efter dansskoleåret för att få träning och kanske en fastare flickvän, istället för att vänta nästan två år till - undra på att jag glömde vad jag lärt! Jag gick inte heller på Rondo eller Vauxhall som var dansställen för kanske lite mognare eller arbetande ungdom. 

Så småningom kom jag mig för att prova skoldanserna när jag var cirka femton. Återigen slås jag av hur lite som ändrats under de tjugofem år som hade gått sedan min far gick ut på dans i Malmö, om man fick tro honom. Stämningen på skoldans måste ha varit densamma: varmt, intill svettigt, högljudd dixiemusik exekverad av lokala förmågor. Grabbar med hårvatten eller Brylkräm, iklädda sin urvuxna konfirmationskostym, än en gång med tuggummi nödtorftigt döljande spritdoften. Om inte det fungerade kunde man bli utslängd. Tjejer med stärkta underkjolar, med och utan smink men oftast läppstift. Det gällde att våga bjuda upp snabbt, annars tog tjejerna slut eller också fanns bara ”panelhönorna” kvar. Det brukade vara de som ansågs fulast, hade glasögon eller nördstämpel av annat slag, men de kunde vara en vinstlott om man bara vågade testa. Det allra värsta var om man fick nobben – det gjorde en kille till en sorts manlig panelhöna, som inte blev uppbjuden på ”damernas” heller. Man kunde förstås bortse från det hela och ägna sig åt att snacka med sina manliga kompisar istället, kanske gå ut och röka och eventuellt i lönndom få en liten slurk ur någons flaska. Jag hade nästan aldrig egen sprit med mig på den tiden och var synnerligen skötsam. Från skoldanserna följde jag rätt många tjejer hem, men endast två blev lite långvarigare flickvänner - det vill säga två-tre veckor. När jag var närmare sjutton träffade jag ett stadigare sällskap som blev min första fru och då blev det inte så mycket offentlig dans. Vi hade ett gäng med tjejer och killar som höll ihop och hade egna fester.