Vi har börjat, hustrun och jag, att röja bland alla papper, foton och tidningsurklipp från vind (som vi inte har) till källare. Barnen ska ju inte behöva städa efter oss - varför inte det, förresten? Så mycket som vi har städat efter dem och deras ätteläggar.

Rätt vad det är under städningen kommer det upp något som man måste stanna upp inför. Det kan vara ett recept från till exempel 70-talet - kanske "Chili con carne" eller "Africana", eller rentav "(Flygande) Jakob". Ja, sådant måste man ju genast dokumentera och kommentera. Och kanske tonsätta med läplig musik.

Varför inte just här?

Blev betydligt tröttare efter en förkylning, lite mindre schwung. Min ständigt låga vilopuls blev alltmer extrem, vilket även hade synts på mitt telemetriska EKG - när jag har gått upp och varit i badrummet hamnar jag ofta på det värde som brukar symbolisera Meningen med Livet, 42 (enligt Douglas Adams i "Liftarens Guide till Galaxen"). Och då är det ju inte riktigt vila - fast jag mår bara bra.

Det är under 40 som tröttar mig, och det är svårt att få upp pulsen över 60-65/min. Men nu känner jag mig i alla fall i form igen och väntar på beskedet från lite bättre dygns-EKG-registrering. Läge för pacemaker? Men det börjar så sakta gå framåt, även med pulsen (ligger mestadels mellan 55 och 70, per minut väl att märka, efter medicinbyte) och hostan efter min 75-årsdag den 23 september. Tackar som frågar!

Och en dryg månad senare är allt bra, utom den envisa hostan som återkommit efter ett kort uppehåll. Ingen tumör på röntgen, så man får väl välja mellan bronkit, astmatisk bronkit och KOL. Om ni ber mig enträget ska jag en dag ge er en otrolig men faktiskt sann historia om en god anglosaxisk vän till nyligen bortgångne PeO Janson som (vännen, alltså!) nästan dog på en västgötsk myr på gränsen mot Småland. Och vad som räddade den förstnämnde...

Frukost med surgubbar, nyttjandes surmjölk som sanna filofiler.

Att vi fötts ur en moders kvede (bortser här från diverse tekniska undantag) torde vara säkert. Om vi då tänker oss döden som en återgång till ett varmt moderskvede, där man vaggas till ro, känns även ödet tryggt. Kan man hamna utomkvedes igen?

Om man vinner hela världen men förlorar sin själ? Om man vinner stora värden men förlorar sig själv i såhär hög ålder. När man är ung vill man bli något och gärna någon. En del blir Någon men inte sig själv. Vem var det då som blev?

Här kommer den påvliga bullan. Tjo och faderullan från Laila Bagin Box 

Imorgon kanske läge att berätta om den nästan kvävde gästforskaren.

Jag har tidigare hotat med att delge er historien om den nästan döde gästforskaren men tror aldrig att jag kom mig för.

Det rör sig om en tidpunkt, antingen i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet, då vår nyss bortgångne forskarkollega Per-Olof (PeO) Janson relativt nyligen förvärvat en ganska stor lantlig fastighet i Kölingared, Ulricehamns kommun, tämligen nära såväl Viskans som Ätrans källflöden. När man befann sig där var man fortfarande i Västergötland, ehuru nära Småland. PeO brukade ofta bjuda gästforskare och andra institutionens gäster till sitt lantliga chateau, och om årstiden så tillät bjöds det på promenader, kryddade med svamp- eller bärplockning.

Den gången institutionen gästades av den aktuelle fysiologkolllegan som vi kan kalla Gordon var tranbärsplockning planerad. Jag tror att PeO och möjligen hans hustru Gunilla hade bjudit dit kollegorna Björn och Jan, samt en samtidig forskargäst vid namn Robert Seamark från Australien. Förutom Gordon då...

PeO var lite småknubbig större delen av sitt vuxna liv, Gunilla smärt, Björn och Jan ganska ordinära och Bob S slank och senig som det anstår en Australian. Dr Gordon från Texas eller Arizona, däremot, var gravt överviktig och hostade en smula varje gång han tog sig en Philip Morris ur ett välfyllt paket. Den första aftonen dracks det en del öl och vin och dryftades djupa spörsmål, vilka skulle revolutionera reproduktions-endokrinologin. Dr Gordon hade visat sina stora kunskaper i ämnet - bara för att man är fet behöver man inte vara trög i huvudet.

Alla såg fram efter bärplockardagen dagen efter.

Så, dagen efter förtärdes vid tiotiden en stadig frukost med bland annat stekta ägg. Man fördelade välsittande gummistövlar av märket "Tretorn" och påbörjade vandringen. Jag har för mig att Dr Gordon fraktades första sträckan med bil, eftersom det regnat och mossmarken var sankare än vanligt. Jan och Bob älgade iväg under glada rop, medan PeO och Björn tog det relativt lugnt.

Dr Gordon blev emellertid allt tystare och hans intellekt lyste alltmera sällan. Till sist bad han få sätta sig ner och vila. Det hjälpte inte särskilt mycket, då han knappt fick ur sig några sammanhängande meningar mellan flämtningarna. Mest stötte han ur sig ett ljud som lät som "Hayayayay". Hans hud var blek, fuktig och gick så smått i violett. I detta läge beslöts att Jan skulle försöka hämta bilen närmare, särskilt om sjukvård skulle bli nödvändig. Medan bilen hämtades hade Dr Gordon sjunkit ihop som och på en tuva, dock utan tranbär, hjortron eller svamp. Han gjorde en signal mot sin ryggsäck, antydande att han behövde någon förnödenhet ur densamma.

Då man räckte honom säcken orkade han inte öppna den, än mindre lyfta upp den. "Haygggh", sa han. "What do you want?" undrade PeO och de andra. "Cigarrettes", blev det något tydligare svaret. Ingen hade hjärta att neka Dr Gordon ett sista bloss, så man grävde fram ett knöligt paket "Philip Morris" (det kan ha varit "Marlboro" lika gärna). Med darrande händer tände Dr G en cigarrett (PM eller M) och drog ett djupt halsbloss, hostade några gånger, varvid hans ansiktsfärg gick från violett till hälsosamt rosa. Ansiktet blev mindre fuktigt och Dr G kunde resa sig upp och börja gå med försiktiga steg. Alltså lyckades vårt forskarlag (jag var inte med den gången) inte avliva denne kände amerikanske forskare.

Var och en som inte tror att en patient med kronisk bronkit kan bli påfallande mycket piggare av en cigarrett  borde få se en sådan demonstration.

Något mera mosslik i Kölingaredstrakten blev det inte den dagen.