För den gynekologiska biten se istället nästa stycke:

"D. O-gyn-samheter".

Första kyssen

Min första kyss, med tunga och halvöppen mun, fick jag (just före den andra) av några äldre tjejer på tåget hem från ett internationellt läger i Tjeckien. Jag var mellan tolv och tretton år vid denna omtumlande upplevelse. Det var både behagligt och obehagligt att känna en annan människas varma tunga som en liten slemmig, våt snigel som genomsökte ens munhåla. Bestämde mig för att det var mest behagligt, trots allt.

För mig skulle det dröja till nästa upplevelse av sexuell natur, om vi bortser från regelbunden onani. Jag var så blyg och oerfaren i de sexuella idrotterna att det inte ledde till något, om inte någon tjej tog initiativet. Eller om man lekte någon form av sällskapslek med inslag av tafatt och kom åt brösten på någon flicka - mer eller mindre av misstag. Kanske var detta i själva verket meningen med leken.

Fina flickor förmodades på 1950-talet inte hysa några sexuella lustar så leken var väl ett sätt att kringgå de officiella kyska reglerna. Troligen var det av samma skäl som flickor kunde "ge efter" för lite mera framåtsträvande gossar - deras motstånd betvivlades inte, fast de egentligen ville pröva sexuella övningar. Fräckare och erfarnare pojkar stod därför högre i kurs än sexuellt blygare och mindre erfarna killar - SOM JAG.

Samma sommar som tjeckienresan och sommaren efter (bör ha varit 1958 och -59) sov vi, min kompis och jag, ofta utomhus i tält längst bort i sommarställets trädgård. Detta mest för att umgås och berätta spökhistorier och i samband med detta få kroppslig kontakt med några flickkamrater som var två eller tre år yngre än vi. Antagligen var det därför våra andra polare sällan var med, eftersom de tyckte att tjejerna var nästan jämnåriga med deras småsystrar och per definition för små.

Jag lyckades väl komma åt att smeka någon av flickorna på brösten utanpå pyjamasjackan eller nattdräkten, men mycket mer än så blev det inte. Enligt den gällande koden var detta en så kallad "tvåa", där en kyss var en "etta" och en "trea" innebar att smeka någons bröst direkt över huden. Denna kod användes av både tjejer och killar. Tror att min äldre kompis som hade bättre övertalningsförmåga (se ovan!) lyckades något bättre i att plocka högre nummer i koden.

När jag var nere i Malmö på besök följde jag min jämnårige, men erfarnare syssling till smärre fester som realexamensskivor och föstes då av honom ihop med olika tjejer som skulle vara de mest sexuellt erfarna i Elimförsamlingen. Det gick både bra och mindre bra. Tjejerna visste i allmänhet vem jag var och flera av dem var nog släktingar till ingifta släktingar till mig. Det visade sig inte utgöra något hinder för stillsamt hångel, men tjejerna måste ha uppfattat mig som en fin och eftertraktad kille, så de valde att hålla mig i handen eller låta mig lägga armen om dem. Så inte lyckades jag avancera i nummerskalan i Malmö heller.

Om ingen gör något, så blir det knappast något.

Han som flöjtade fem gånger per dygn såg vi aldrig in persona – det rörde sig om en bekanting till en av två svensktalande herrar vars konversation min hustru råkade avlyssna på kanten av en gräsmatta bredvid en swimmingpool för innehavare och hyresgäster i Nuova Suecia, Puerto Banus, Spanien. Herrarna som med viss avund skildrade sin gemensamme bekants prestationer föreföll inte ha kommit på tanken att kvinnorna runt poolen, inklusive min hustru, kunde vara svenskkunniga.

De föreföll vara sysselsatta inom underhållningsbranschen, mera inom film eller dansmusik än just sexindustrin. Och de föreföll vara svenskar, mellan fyrtio och femtio år, båda med rakade hjässor, tatueringar och halskedjor. Det som avhandlades var en jämnårig manlig bekants dilemma eller dildolemma med lemmen därhemma – eller kanske tvärtom. Ty mannen ifråga tycktes ha en säregen färdighet då det gällde att få utlösning – något som betecknades som att flöjta. ”Han kan flöjta sju gånger på samma dag,” hävdade den en ene, medan den andre förhöll sig något tvekande till uppgiften. Efter åtskilliga påståenden angående den flöjtandes oerhörda färdigheter, varvid den frånvarande sexatleten svingat sig från fem till åtta flöjtsolon, hade herrarna gått till den närbelägna serveringen och min fru kunde inte höra dem längre. Hon fick därför aldrig chansen att visa sin egen svenskkunnighet, än mindre fråga efter detaljer i flöjtistens färdigheter.

Man kan undra om herrarna skulle ha blivit generade, om de begrep att de talat inför landsmän.

Eder författare har alltså stått naken i hotellkorridoren på ett stort Köpenhamnshotell, jodå Kastrup Hilton! Nähä? Joho!

En gång hörde jag ett våldsamt kraxande liv mitt på dagen från en hög tall och fick syn på den blinde, eller åtminstone bländade ugglefar som jagades ut i solskenet av skränande kråkfåglar. Utan att ha gjort någon djupintervju med den stora ugglan så vill jag påstå att exakt så kändes det att stå och blinka mot den oväntade korridorbelysningen utan att förstå hur jag hamnat där. Och sedan sakta inse att jag är helt naken och dessutom fortfarande kraftfullt pissenödig.

Hur hade detta gått till? Det var ett större läkemedelsbolagssponsrat evenemang just på Kastrup Hilton Hotel. Det hade varit en tung dag i en tung arbetsvecka och efter alla första dagens föredrag och debatter hade vi ätit en god middag med några glas vin och sedan hade jag fastnat på eftersnack med begåvade yngre forskare och intagit kaffe med cognac, men inte någon alkohol till övermått och inte heller alltför sent innan jag gick till sängs. Nu hör det möjligen till saken att jag vid den tiden tvingades att med jämna intervall inta ganska höga cortisondoser vilka menligt påverkade min nattsömn, förutom att de verkade starkt urindrivande. Detta är under en högdosperiod. Jag misstänker starkt att jag även hamnade i en sorts somnambula tillstånd och alltså delvis gick i sömnen. Eller så skyller jag bara ifrån mig – det är en risk du, käre Läsare, får ta. Till saken hör även i någon mån att jag föredrar att sova naken.

Alltnog, jag tror mig vakna för att lätta min blåsa (utan att tända några lampor eller ta på mig ens glasögonen, eftersom jag vill somna om snarast), men är inte så vaken att jag minns var toalettdörren finns utan går rakt fram och hör en dörr slå igen på ett liksom ödesdigert sätt. Och det är där och då som jag blinkar mot det skarpa nattljuset i korridoren utanför mitt hotellrum och finner att dörren gått i lås bakom mig. Och hoppas att jag råkat genom dunkla omständigheter ha gått ut genom min egen ytterdörr i det trevna huset hemma i Önnered, istället för att gå in på gästtoaletten intill densamma. Vad jag nu hade där att göra? I mitt halvvakna (men helnakna) tillstånd trodde och hoppades jag att min yngste son och jag var ensamma hemma (vilket vi skulle vara veckan efter) och att han skulle komma till min räddning från sitt sovrum just intill toan. Lite märkligt var det kanske att dörren gått i lås, eftersom vår ytterdörr inte stängs av någon fjäder och dessutom måste låsas med nyckel. Så jag knackar på dörren och ropar: ”Jonathan!” lite hest.

Märkligt nog börjar jag mer och mer inse att han inte finns på andra sidan den aktuella dörren och vågar därför inte bulta kraftigt eller öka röstvolymen. För varje minut är jag mindre och mindre hemma och mer och mer på just Kastrup Hilton. Och mot min vilja är jag mer och mer vaken och därmed likaledes mer och mer naken. Nu kunde Gud (om hen fanns) ha ropat: ”Adam, where art thou?” Ty jag hade blivit varse att jag var naken och blygdes därför.

Att vara så översynt som jag då var utan glasögon eller kontaktlinser eller andra synhjälpmedel var på sitt sätt en tillgång, ity om man icke ser någon annan är det lättare att få för sig att en eventuell annan icke ser en själv, det vill säga mig. Var dessutom i det ögonblicket mycket glad att jag var femtioåtta år gammal istället för till exempel tjugoåtta. Värre saker kan hända (trodde jag … nog). Och med ålder kommer ibland visdom eller åtminstone erfarenhet av diverse, i bästa fall liknande problem. Kanske rentutav lösningar på dessa. Nu drog min hjärna igång med problemlösning. Först och främst: skyla mig med något. Sedan: kissa någonstans, och det snarast! – Gå in på en toalett, förstås. – Nix, moderna hotell har inga toaletter eller badrum i korridoren, eftersom alla har toa på rummet. – Rycka åt sig en handduk från städvagnen. – Nix, på ett femstjärnigt hotell står inga städvagnar framme och skräpar senare än klockan 16 eller så. – Dra ner en gardin och betala sedan eller riva upp den limmade heltäckningsmattan? – Finns inga gardiner eller draperier av brandsäkerhetsskäl (däremot förmodligen övervakningskameror) och mina naglar räcker inte för att riva upp mattor.

Återstår endast att söka hjälp. Tyvärr vet jag inte på vilka rum mina kompisar bor – om manliga eller kvinnliga skiter jag vid det här laget, som man säger, blankt i. Bor kanske Christina B i nästa rum? Då kan jag säkert knacka på och be henne kasta ut en handduk, så kan jag förklara sedan, dock efter ett alltmer angeläget toalettbesök. Så eder sagesman står alltså där i sagda lyxhotell vid oklar tidpunkt på natten med en hand över skrevet och knackar med den andra på en dörr, bakom vilken finns en okänd person. Trots mina måttligt stora händer gör kylan vid det här laget skyddet ifråga fullt tillräckligt. Jag försöker le mitt mest förtroendeinjagande leende mot fiskögonlinsen på sagda dörr och ändå se lite olycklig ut, samtidigt som jag försöker hålla underkroppen utanför fiskens förmodade synfält. Knackar lite till och ger sedan upp.

Måste fortsätta mot någon form av hjälp, förmodligen nere i receptionen. Alla tänkbara (och en del otänkbara) tankar passerar genom mitt huvud: – Inte gärna åka hissen, om någon skulle befinna sig i densamma redan, alternativt komma in och kanske börja skrika. – Bäst ta närmsta brandtrappa åtminstone sju våningar ner. Kanske ligger det en bortglömd, icke bortstädad dagstidning eller en tappad halsduk på vägen ner? Och kanske kan man (jag) kissa någonstans lite obemärkt? Och när man når entréplanet kanske man kan skyla sig nödtorftigt med något medan man får hjälp i receptionen. Detta är alltså förklaringen till varför eder författare vandrar genom korridoren mot centralhallen med hissarna, där den ligger som själva kroppen på en åtminstone femarmad bläckfisk. Ja, jag vet att sådana inte finns, men den har väl blivit stympad på något sätt! Om ni inte förstod det, så är armarna korridorerna, där jag färdas utefter en av armarna. OK? Och nu kommer ett förebud i form av den där andra eller tredje sammandragningen av min urinblåsa som rimligen är den sista eller näst sista som jag kan motstå. Jag kommer helt klart inte att hinna till brandtrappan.

Då står där på en fyrbent ställning ett – av någon (kanske Gud?) – utplacerat metallkar som kruka för ett rikhaltigt, närmast tropiskt blomsterarrangemang. Ett Halleluja är här på sin plats. Mina putslustiga yngre syskon föreslår att det rörde sig om en yucca-palm, alternativt en liten regnskog. Vare hur det vill med den saken, men jag lyfter resolut den ganska tunga pjäsen ur sin ställning och håller den, likt en gammaldags cigarrettflicka eller konfektyrförsäljerska på kinematografen, framför min kropp och något som rimmar på densamma. Och nu låter jag mitt vatten som en (kanske inte dånande, men ändå) flod, när fördämningarna ger vika. Det är inte vårflod men det är min flod och livet blir så mycket bättre. Tills ett stilla droppljud avslöjar att karet ifråga inte är helt vattentätt. Jag får väl betala mattan senare, tänker jag då jag i detsamma tycker mig se några personer röra sig i en annan korridor på våningen nedanför. Centralhallen har nämligen en öppen ljusbrunn från glastaket på våning elva eller så, ända ner till receptionen eller kanske till frukostmatsalen ännu en våning lägre. Nu ångrar jag att jag inte gjorde bläckfisken till en ananasskiva med hål i mitten eller ännu hellre en hålstansad stjärnfrukt (Carambole), men va faan! Jag har väl berättat att jag (före min starroperation med samtidig korrektion av mitt synfel) endast såg skarpt på två kilometers avstånd. Allt annat var för nära. Så jag uppfattar figurerna som hemvändande hotellgäster utan att vara säker, inte heller säker på om jag vill att de ska se mig eller inte. Men jag är i varje fall lättad, som sagt, och dessutom skyld bakom ett närmast skrytsamt tilltaget buskage, so why not, som dansken sier? Alltså vinkar jag relativt diskret och väser kanske något intelligent, som: ”Hallå!” Vet inte om de ser mig. För nu blir det action.

Hissen rör sig och gör halt på min våning. Hissen ifråga spyr ut sitt innehåll i form av tvenne väktare från ”Falck security AS” (eller kanske ApS eller IVS): en lille en og en stor en, varav den lille är chefen. Han går före den store emot mig med ena sidan vänd i min riktning för att minska målytan, i den händelse jag skulle vara beväpnad. Det enda vapen jag bär är långt ifrån draget, om än undanskymt. Inte heller bär jag det rest. Bakom honom kommer biffen, men ingen av herrarna bär ens en dragen batong. ”Can I help you, sir?” säger Chefen. ”Yes, you sure can”, säger jag, utan att fundera över varför vi inte snackar skandinavisk. ”You see, it is like this …”, börjar jag och redogör för hur jag blivit utelåst och tror att jag kanske minns mitt rumsnummer. ”Do you have an ID, sir?” undrar Chefen, varvid jag slår ut med händerna – alltså har jag ställt ner baljan med regnskogen – och frågar var jag skulle ha förvarat detsamma. Inget nyckelkort, inget kreditkort, inga glasögon och ingen ID förutom min lilla id-bricka i guld om halsen som utgör mitt enda klädesplagg. De verkar tro mig och följer mig till rummet som de öppnar och jag igenkänner vissa av mina persedlar, om än oskarpt. Avstår från att omedelbart ikläda mig min morgonrock, eftersom jag redan gått åtskilliga meter naken med herrarna. Drar fram plånboken och visar mitt leg, förutom båda mina egna lägg ända upp till höften. Falckmännen önskar mig en god natt och jag somnar nästan omedelbart efter att ha konstaterat att hela händelseförloppet på sin höjd tagit mellan åtta och tolv minuter i anspråk. Sover den oskyldiges djupa sömn, tills jag vaknar på morgonen med ett ryck och erinrar mig, som efter en ond dröm, vad som faktiskt nog har hänt.

Jag har alltså streakat på Kastrup Hilton. Vilka har sett det? Kommer någon att skvallra? Det bästa jag kan göra är ju att berätta historien själv, på det att ingen, absolut ingen ska berätta detta bakom min rygg. Det är ju en fantastisk historia som jag gärna bjuder på. Jag börjar vid frukosten med just Christina B, som ibland kan verka lite pryd. Frågade på vilken våning hon bodde och det visade sig inte vara på min egen – jag hade blivit lite uppgraderad. ”Som jag önskade att du bott i rummet bredvid”, började jag. ”Du kan inte aaana vad jag har varit med om i natt …” Christina lyssnar bekymrat med huvudet lätt på sned och lägger sedan handen på min överarm medan hon yttrar: ”Åh, så gräsligt. Det ska jag inte berätta för någon.” ”Jo”, säger jag, ”det är just vad du ska göra – och jag med! Det är ju en rolig historia och den ska ingen annan få berätta före dig och mig.” Och sedan hinner i alla fall jag med att berätta den för ett dussin åhörare redan vid frukosten. Här kunde historietten varit slut, om inte jag blivit nyfiken på huruvida jag blivit filmad (och vem som i så fall kunde få tillgång till övervakningsfilmen innan den raderades) Skulle jag räkna med att dyka upp som humoristisk bild under några föredrag framöver? Därför ville jag vid min utcheckning fråga om hur de båda Falckarna fått nys om Ugglefar i korridoren sju våningar upp. Han som skulle checka ut mig begrep ingenting av mina frågor, men en annan portier fattade vad det handlade om och bytte plats med den förste. Nej, några kameror hade man inte, försäkrade han mig – sannolikt lögnaktigt. Vakterna hade ryckt ut till vad som blev min räddning, sedan damen i rummet bredvid blivit orolig både för och över den ganska store nakne mannen som (kanske utkastad av sin älskare, eventuellt lystrande till namnet Jonathan) plötsligt bultade på hennes dörr. Därför hade hon ringt ner till receptionen. Eftersom jag var i starkt behov av en smula tröst blev min slutfråga: ”Nå, sådant här är ni väl vana vid på ett såhär stort hotell?” Jag är förvånad över att portieren inte var tillräckligt professionell för att bejaka detta. Tvärtom påstod han att han aldrig varit med om något liknande! Klen tröst i Kapernaum. En större tröst är att ingen visat några nakenbilder av mig i samband med någon kongress. Ännu.

Nu får man sannerligen vara glad att denna incident inte inträffade i USA, där man säkerligen lätt kan bli skjuten för nakenvandring i hotellkorridorer, särskilt om man knackar på någon annans dörr – om så bara med näven. Tänkte jag och gjorde om nästan samma bravad en vecka senare på Marco Island, Fla, USA. Men det, mina vänner, är en helt annan historia.