Gensvar:

Det är något särskilt med släkten - som i mitt fall kommer från Skåne på både fädernet och mödernet. När vi nyss besökte Kristianstadstrakten formligen ropade morssläktens andar på mig från våtmarkerna. I flera generationer med sidogrenar hade de bott i trakterna mellan Oppmanna, Ignaberga och Degeberga. Några flyttade faktiskt i två vågor över till USA för att stanna där (först Pehr Samuel Persson/P. S. Peterson från Nöbbelöv, Vä i Lyngsjö församling och senare min Oppmannafödda mormors yngste bror, Anund Nilsson/Arnold Nelson - båda till Chicago), annars var väl min mormor Karin djärvast med en flytt 7-8 mil söderut från Nävlinge till Höör.

Nästa generation spridde sig däremot över Sverige och ytterligare nästa (min) generation över världen. Men vi färdades ännu en bit söderut längs det allt bördigare Österlen och redan kring Piratens trakter nära Kivik och Simrishamn tyckte jag mig förnimma rösterna från min farssläkt som emanerade från trakter som Hammenhög, Virestad, Ystad och Smygehamn (förr Östratorp) nära Trelleborg. Någon var väl bosatt så långt norrut som Eslöv (där förnuftet enligt lundensiska tänkare sägs upphöra helt, emedan avståndet till Lund ökar).

Min farfars generation flyttade väl i allmänhet in till Malmö eller Lund och generationen efter spred sig ännu längre bort över Skåne och Sverige. Och därefter tillkom flera globetrotters i min generation. Och sedan återvände vi via hustruns födelsestad Värnamo till Göteborg, dit jag själv spritt mig för att stanna. Men vi hade faktiskt även besökt Utvandrarnas hus i Växjö och även där hittat en spalt om min släkting P S Peterson, plantskoleägare och före detta guldgrävaren som fått en gata (Peterson Avenue intill Lake Michigan) i Chicago uppkallad efter sig och som blivit så förmögen att han donerat en kyrkklocka till sin gamla hembygdskyrka.

Han måste ha varit densamme Mr Peterson of Rose Hill, Chicago som donerade pengar till den samtida uppfinnaren John Ericssons staty i Göteborg, eftersom hans plantskola hette just Rose Hill.

Hur har det egentligen gått med Ericssons passare?

Har den inte sett lite konstig ut på sistone?

Lars O. Carlsson berättar hela historien om ett konstprojekt som ursprungligen egentligen var en duell mellan Stockholm och Göteborg.

Här ett utdrag:

Claes Adolf Adelskölds levnadsteckning över den store svenske uppfinnaren kom att sammanställas i en illustrerad bok och alla som tecknade sig för ett bidrag om minst tio kronor för uppförandet av en staty över John Ericsson utlovades ett exemplar av denna biografi. Bland de bidrag som kom in kan nämnas ett telegram som kom till Adelsköld vid tolv-slaget på nyårsnatten mellan 1894 och 1895. Det var herr Peterson, ägare till Rosehill i Chicago, som meddelade att han önskade bidra med 500 kronor. Under våren 1895 började det surra lite i huvudstaden. 

Alltså, min förfader Per Samuel Persson/Peterson of Rose Hill!

http://www.e-pages.dk/goteborgsposten/2830/article/919035/36/1/render/?token=e532d9501dc0914a477128fda8d9b94f

Bejaka din genpool

Ingen annan gör det åt dig.

Om farssidan, morssidan och även avigsidan. Om faderskapets utveckling med tiden.

Har jag och mina yngre syskon, trots genetiken, mött samma sociale Pappa? Bejakar även Mammas gener, men också hur det måste känts för henne att bli dissad, när hon var uppåt och kände sig friskare än på länge. Numera vet jag förmodligen hur detta kan kännas, helvete!!! Hon och hennes släkt gav mig förmodligen min bipolära läggning till både gissel och inspiration och tyvärr gällde samma arv även kära syster Lena, vilket blev hennes förbannelse och till sist hennes död.

Pappas – som sagt: var han verkligen samma pappa för mina yngre (halv)syskon som för mig och Lena (?), även om han nästan (inkluderande faderskapets sedvanliga osäkerhet) obestridligen är/var allas vår far. Detta handlar inte bara om den gamle greken Herakleitos(?), av förklarliga skäl kallad ”Den dunkle”, alltså densammes gamla fråga om man tvenne gånger kan nedstiga i samma flod. Emedan både man själv och floden icke längre är desamma. Det som slår mig är problemet med det frånvarande faderskapet. Det både gäller och gäller inte för min fars förhållande till Lena och mig. Gissningsvis gäller det inte på samma sätt för er, älskade Ewa och Uffe.

Och, i hur hög grad gäller det för mitt eget förhållande till mina barn, både biologiskt-genetiska och av bonustypen? Och inte alls beträffande mina cirka 7 500 professionellt åstadkomna barn. Det kan egentligen bara ni biologiskt-genetiskt-sociala barn bedöma!

Utan att påstå att min far, Lennart, var påfallande frånvarande för den tidens seder och bruk, vet jag att jag ibland kände mig osäker på vad vår familj (det vill säga i första hand just han) tyckte, helt enkelt vad vi stod för i olika sammanhang. Med få undantag på den tiden (1950- och 60-talen) var detta något som åtminstone en traditionell Pater Familias brukade ha förmedlat. ”I vår Familj, kära barn och ungdomar, står vi för Konungen och hans vördade Familj, Vårt Älskade Svenska Fosterland och en Helig Allmännelig Körka (då äro vi givetvis konservativa). Och då vördar vi Familjen och finner Homosexuella vara nästan okej, men definitivt avvikande och nästan ett hot mot just Familjen. Och Utlänningar och andra Främmande Raser är säkert bra på sitt vis, nästan lika bra som Ursvenskar, men bör hålla sig på sitt håll och icke blanda sina gener med andra, framför allt inte med oss Ursvenskar.” Kunde varit fullt rimligt att hålla sig till – då visste man i alla fall! Alternativt (men osannolikt) är just vår Familj Revolutionärer och ogillar praktiskt taget allt jag nyss räknade upp. Jamen, då vet jag i alla fall!

Eller vi är Socialdemokrater och på den tiden (1957) förvånansvärt konservativa, varför vi håller på Konungen, fast egentligen inte, och Arbetar-internationalen, fast ändå inte för vi HATAR Kommunister och tror att Det Stora Hotet kommer från den Ryska Björnen i grannskapet, och kanske från de Kinesiska Röda Gulingarna. Men USAmerikat är bra!

Fast nog är vi väl Liberaler? Bertil Ohlin har ju en ordentlig utbildning och ser stilig ut. Så nog fan gör jag bort mig, särskilt på Stora Samskolan, där jag bland annat vid något tillfälle råkar argumentera mot ”rasblandning”, mellan svarta och vita såväl som mellan judar och ja, vadå – arier sa jag ju inte!? Varpå min blivande kollega, Mikael Romanus, synnerligen liberal och dessutom med en judisk mor (likt så många elever på Samskolan) hugger direkt och påstår att ”rasblandning” bara är gynnsamt. Och jag rodnar och retirerar.

Vad tycker vi egentligen – i Vår Familj? Är vi religiösa eller inte: mamma är, pappa inte, det har jag förstått. Likadant blir det när kompisen Magnus Rönnmark med farsan och Chalmersrektorn Lennart som är kommun(al)fullmäktig för Högerpartiet och gamle klasskamraten Sven Nyström med farsan och socialdemokratiske landshövdingen Per är häpnadsväckande eniga om att man skall bygga raffinaderier och annan tung industri i Stenungsund, mest för ekonomins och sysselsättningens skull. Och jag vill ha rent havsvatten att simma och dyka i, men det måste jag tydligen göra i insjöar istället, där sötvattnet irriterar mina ögon. Då är jag nästan en förtida miljöpartist som hånas av deras ovanliga vänster-högerkoalition, men vad fan tycker Vi?

Min mammas släkt, eller åtminstone vissa individer ingående i densamma komplicerar det hela ännu mera, eftersom de snarast är mera konservativa än min far. De gillar MRA och beundrar starka ledare av fascistoid typ som Henry Ford och Thomas Alva Edison, och vår egen Charles Lindbergh, fast även Albert Schweizer och Dag Hammarskjöld. Och Hans Werthén och Axel Wenner-Gren, liksom Wallenbergfamiljen. Och mina farföräldrar är frireligiösa, ehuru toleranta, och helnykterister. Dessutom är Farfar Socialdemokrat, medan Farmor brukar rösta på Högern (som min far, visar det sig – det gäller även den eventuella svenska atombomben).

Fast tydligen var min fars föräldrar båda egentligen Folkpartister som så många andra frireligiöst troende, innan KDS, sedermera KD blev till. Alltså Liberaler, fast Farfar gick över till sossarna i samband med ATP-pensionsstriden i slutet på 50-talet (i likhet med ”förrädaren” Königsson) och stannade där, tills Olof Palmes hånleenden skrämde bort honom. Ja, Vad fan tycker Vi? Egentligen?!

Vad tror mina barn att jag står för? Förhoppningsvis goda saker som plikttrogenhet, tolerans och demokratiska ideal. Och humor. Men flera söner uppfattade mig nog som Socialdemokrat och det är egentligen inte helt fel, fast jag nästan aldrig röstat på dem. Typisk fesliberal – det är vad jag är, men taktikröstar oftast längre högerut (ungefär som min far, tror jag). Om bara inte moderaterna innehöll så många individer som jag inte sympatiserar med. Tja, Barnen, vad står jag för? Är jag frånvarande, är jag osynlig?

Detta om Arv contra Miljö, och därmed epigenetik. Men aldrig flum och aldrig i livet den nya postmodernismen med dess faktarelativism.