Vår Baliresa

Resebrev från Bali (nov 2017)

Ett på många sätt förtjusande land, men lite märkligt med sin tro på andar, både onda och goda. Andarna besvärjes på olika sätt med offergåvor och tygdekoration av statyer i olika färger och mönster. De onda andarna har svårt att komma in genom trånga dörröppningar och kan inte klättra i trappor. Det tror man på allvar, vilket ju känns lite primitivt i tjugohundratalet. Bland annat därför är trappstegen väldigt höga, trots att de flesta balineser fortfarande är ganska små och gracila, om de inte de tillhör de alltfler överviktiga som även finns här, liksom överallt annars. Även de feta är oftast korta här, än så länge. Så även långa nordbor måste liksom hoppa ner till nästa trappsteg. Nu skall man ju inte driva med människors religiösa övertygelser – fast varför ska man inte det?

Hinduerna är i majoritet här på just denna indonesiska ö, vilket är en omväxling mot den dominerande muslimska befolkningen i resten av Indonesien, något som man tackar den gamla kolonialmakten Holland för här på Bali. Holland var bättre att lyda under än England, som tydligen även varit här ett slag och lämnat efter sig vänstertrafik. Ändå frigjorde man sig efter andra världskriget. I hinduismen finns flera vackra drag, men det finns ju i de flesta andra religioner, liksom det finns andra som betonar mera militanta sidor.

Hursomhelst är balineserna ett vänligt folk, ungefär som de buddhistiska thailändarna på landsbygden. Man ler mycket och det verkar äkta. Man bugar lätt med sammanförda fingertoppar likt tärnorna i ett luciatåg hemmavid – fast de senare bugar sällan. Å andra sidan sjunger man inte ”Natten går tunga fjät” här, så det jämnar ut sig som man säger där hemmavid. Ja, man tror på själavandring, flera gudar och förfädernas andar. Så långt är jag med.

Andra får gärna för mig ha olika idéer i den sfär som ej kan bevisas eller motbevisas. Om man tror att det bor andar av mer eller mindre sympatiskt slag i träd och statyer, lite excentriskt därhemma men fine för mig. Det som blir svårt att på allvar acceptera är de lite barnsliga övertygelserna att man har metoder att blidka, lura och till och med manipulera de olika andarna med wrappings i tygstycken eller höga trappsteg och smala dörröppningar. Möjligen har detta något att göra med att hotellets badrumsdörr, tvärtemot europeisk standard öppnas inåt, vilket renderade mig en sårskada i hjässan, när jag reste mig från toalettstolen på natten utan att tända ljuset och stänga dörren ordentligt. Dörren öppnades då precis lagom mycket för att vara i linje med mitt ansikte. Det måste nästan ha varit en ond ande inblandad, hur han nu hade tagit sig uppför trapporna. En smalare toadörr som öppnat utåt hade gjort susen.

Resebrev från  Bali 2017:2

Läsaren erinrar sig möjligen handläggningen av författarens krock med toadörren i ett av föregående resebrev. Har just läst Katarina Wennstams ”Gänget” och är mitt i ”Den Yttersta Lyckans Ministerium” av Arundhati Roy (övers. av Peter Samuelsson). Båda bra böcker, men bara ett mästerverk. Helt olika stilar att skriva. Kan inte uteslutas att de påverkat eder förf.

Men nu till Saken! Dagen efter. Kuvertet under dörren lyser vitt. Öppnar och läser, tänker att nu! Ursäkt från managementavdelningen lyser mot mig. Som en fyrbåk. Jag är inte ersättningsskyldig för den blomliknande blodrosetten på kudden. Även om den inte går bort i tvätten. Lycka! Tänkte väl det, men man vet aldrig. Tänker jag och känner på såret i flinten. Upp till poolen på taket, där man kan hämta handdukar för ett dopp i densamma och sedan återbörda den till en korg med texten ”Dirty” som uttalas likadant som ”thirty” på lokal pidgin English, detta istället för ”Laundry” (vilket hade varit mera korrekt), varefter man måste signera återlämnandet i en liggare, liksom man gjorde när man tog emot handduken av en brunbränd ung man med vita tänder, nästan en pojke, som ler och kallar en för Sir, thank you Sir. Förmodligen från trakten. Det ena stycket var en parafras på den ena författaren, det andra på den andra. Eller tvärtom. Gissa vilken och vilken jag gillar mest, vilken jag tycker att jag skulle vilja skriva som. Den först öppnade rätta lösningen kanske kan belönas med ett gratisex av min kommande bok/böcker. Vad säger förlaget?

Missa inte nästa avsnitt av resebrev från Bali. Snart i detta medium. Kanske kommer katastrofen att skildras. Tjena! Resebrev Bali sista avsnittet om det går illa Eller Orange Utan Att öppnas om jag inte kommer hem. Kommer i fel ordning (eller inte, i värsta fall...). För visst är detta med Mount Agungs utbrott potentiellt livsfarligt. Jag känner en del individer som ideligen trotsar döden och just detta ger dem en förhöjd livskänsla, vilket jag förstår men inte personligen känner någon dragning till. Det handlar egentligen inte om mod utan om ett behov och ibland är gränsen mot dumdristighet hårfin. Dödligheten förknippad med att bestiga Mount Everest, K2 och några toppar till är verkligen rätt hög och jag delar inte just det behovet. Inte heller måste jag hoppa fallskärm, göra bungy-jump, dyka i havet från klipporna i Acapulco, brottas med grizzlybjörnar, sätta på gorillahonor, köra F-1, fridyka till 200 meters djup eller något som kan förvandla mig till Kropp-kaka. Absolut inte när man har barn och barnbarn, det vore ansvarslöst – det tyckte min far också. Svårt även att teckna en rimlig livförsäkring för att åtminstone garantera de eventuella efterlämnade rimlig ekonomisk säkerhet. Allt annat vore själviskt, tycker jag.

Havande sagt detta måste jag medge att jag får en liknande kick av att vistas här på Bali under dessa dagar, då vi alla åtminstone står med ena foten på tröskeln till Dödens väntrum. Jag känner just en förhöjd livskänsla och behöver nästan inte sova. Känner mig som Hemingway, Gelhorn eller Åsne S och trivs utan att vara det minsta orolig. Skumt, eller hur? För visst råder en apokalyptisk stämning här den 28 november. De fyra ryttarna syns inte ännu (bara de minst fyra råttorna), men Mount Agungs Ginnungagap spyr ut ökande mängder av rök och svaveloxider som retar lungor och näsa, och eldsflammor börjar synas vid kraterns kant samtidigt som snabbt kallnande lavaströmmar rinner över samma kant och blandas med flodernas vatten samt bränner upp allt brännbart ändå. Tv-kanalerna sänder non-stop via webkameror och förutspår ett sannolikt stort utbrott inom de närmaste dygnen. Föga uppmuntrande filmer av stora utbrott visas parallellt med bilder av förtvivlade bybor som måste tvångsevakueras, då de inte vill överge sina husdjur och då framför allt sina kor till en säker död. Barnen verkar mindre angelägna för föräldrarna, men det är nog skenbart, eftersom korna betyder både livsmedel och inkomster. Det handlar därför om ett val mellan pest och kolera, mellan en snabb död i varm lava och kvävning av giftiga svavelgaser eller en utdragen svältdöd och långvarig fattigdom. Ty flera tusen familjer i vulkanens närhet måste föras i säkerhet och alla flyg under de sista två dygnen är inställda på grund av den vulkaniska askan som minskar sikten. Vid ett stort utbrott kan rök och aska föras långt upp i atmosfären och genom jetvindarna föras över hela jordklotet, varvid hela klotet kan kylas ner till den grad att det hoppar över nästa sommar. Och andra mera oförutsägbara miljöeffekter kan sannolikt uppkomma. Eskatologiska profeter av olika trosinriktning börjar redan synas i gatubilden, liksom ett ökat antal ansiktsmasker.

Samtidigt blommar nöjeslivet upp inför den yttersta dagen och spritförsäljningen stiger. Liknande reaktioner kunde även ses vid Titanics undergång, vid den senaste stora tsunamin och vid den stora jordbävningen i San Fransisco. Inget blir bättre av att regimen i Nordkorea, en plats som känns mindre avlägsen här, skjuter upp ännu en missil och ådrar sig den obalanserade amerikanske presidentens missnöje och krigshot. För denne fortsätter att trumpa vidare i världens alla klaver och lyckas just nu med att fortlöpande förolämpa samtliga USA:s minoriteter med fördomsfulla och rasistiska kommentarer på Twitter, senast handlade det om att kalla någon för ”Pocahontas”. Man spekulerar över hans mentala hälsa och bristande verklighetsbild i de nyhetsmedia han för länge sedan gjorde till sina svurna fiender. Kanske kan det bli krig, kanske kommer vi inte hem till våra barn och barnbarn och till våra gamla vänner före jul, kanske aldrig. Ska vi dö här? Ändå blir jag märkligt upprymd och samtidigt väldigt kall. Skriver och planerar och flyter ändå med strömmen. Här passar en del av melodierna i mitt collage ”Banala Balaniter” på Spotify mycket väl, särskilt ”We´ll all go together when we go” med den begåvade Tom Lehrer, ”Vad ska det väl bli av oss när vi dör” med Alf Hambe, ”Närmare Gud till Dig” och några till. Och så lugnade vulkanen sig lite och jag hostar mindre och man börjar kunna evakuera fler och fler turister med flyg Våra norska vänner verkar komma iväg nu och vi kanske kommer att kunna avresa om två dagar, bara sex dagar försenade, så detta dokument kanske inte hade behövt öppnas.

Missa därför inte den spännande fortsättningen av ”Resebrev från Bali”!

Resebrev från Bali 2017:3

Läsaren erinrar sig möjligen vad som tilldrog sig före det att den apokalyptiska skildringen trängde sig på.

Det verkade ordna sig med den nedfläckade huvudkudden. Vi närmade oss slutet på vår vistelse på Artotel Sanur på östkusten med utsikt mot den hotfulla vulkanen i fjärran, på tillräckligt säkerhetsavstånd. Under vår tolv dagar långa vistelse hade vi avverkat tre utflykter, varav en gick på vår egen bekostnad och var den dyraste, i form av en heldagsutflykt med en stor segelkatamaran på över femtio fot till Lembogan Island, där vi kunde snorkla, åka halvubåt med fönster för fiskspaning och bada. Dessutom gjorde hustrun en ingående shoppingtur till Ubud (med überstort utbud av varor) tillsammans med vår norska väninna, som då åkte gratis under pseudonymen Lars Nilsson, så jag slapp. I övrigt hade vi gjort en eftermiddags/kvällstur för att se på solnedgången och en heldagstur till den andra och lugnare vulkanen Batu och sjön med samma namn. Den första turen började en smula tveksamt med en överentusiastisk guide som ville visa alla tempel han såg, liksom alla små offerplatser som snarare gödde råttorne och småfoglarne än eventuella förfäders andar, tror i alla fall en skeptiker. Han förevisade även sevärdheter som intressanta bensinstationer av olika slag liksom alla djävla risfält under och över vatten. En del var dock mycket vackra och påminde om väldigt gröna vinodlingar i terassform. Om det blev fart på den regntid som just börjat måste de förvandlas till system av vattenfall. Dessutom uppmuntrade den ambitiöse guiden oss idogt till att ställa frågor, vilka han sedan berömde på ett något överdrivet sätt för dessas kvalitet och skarpsinne. Den engelsktalande, möjligen holländska kärringen, förlåt äldre damen, som redan ställt alltför många frågor för min och min hustrus och de flesta andra normalbegåvade passagerares smak, blev därav så speedad att hon inte kunde hålla käft mer än fem minuter i sträck.

En del uppgifter var dock intressanta som exempelvis förhållandet till den tidigare kolonialmakten Holland/Nederländerna vilket tydligen i huvudsak varit gott, trots att en ofta avbildad nationalhjälte (I Gusti Ngurah-Rai) vunnit sina sporrar, och tyvärr förlorat sitt liv 1946, på sitt upprors- och frihetskrig mot holländarna efter andra världskriget. Tydligt var dock att det holländska inflytandet bidragit starkt till Balis relativa självständighet visavi den sunnimuslimska omväxlande militärdiktatoriska och rimligt religiösa indonesiska centralmakten i Jakarta. Ett mycket gammalt tempel (från 800 till 1000-talet efter Kristus, tror jag) var en formlig oas mellan två svalkande flodarmar. Till sist kom vi fram till vårt slutmål: det hinduiska templet, beläget på en halvö eller ö beroende på tidvattenläget ungefär som le Mont-Saint-Michel mellan Normandie och Bretagne eller dettas motsvarighet (Saint Michael´s Mountain) på Cornwall, fast väsentligt mindre och lägre.

Det som höjde utbytet av utflykten samtidigt som det gjorde upplevelsen mera arbetsam var att vårt besök sammanföll med en stor, väsentligen lokal religiös högtid. Alltså trängdes vi med hundratusentals hinduiska familjer med vita kläder och turbaner, blomstergirlanger, bjällror och röda snören runt handleder och möjligen vrister. Och vi lärde oss att den entoniga musiken byggde på högst fem toner mot vår egen musik, byggd på sju eller till och med tolv toner. Trängseln var enorm, dofterna eller stankerna sannolikt påtagliga (jag har ju inget luktsinne, så jag får alltid gissa på något minne ur mitt doftbibliotek) och de små skotrarna med tre, fem eller flera familjemedlemmar på fanns överallt på ett sätt som rentav slog trafiken på Vespor och Lambrettor på Napolis bakgator. Solnedgången då? Tja, det var ju rätt mulet, men lite såg vi väl. I alla fall fick vi köpt lite mat och öl eller vin samt mineralvatten, förstås. Efter solnedgången mörknade det ekvatoriellt snabbt, men man kunde se att flera familjer med små barn efter avslutad tillbedjan nästan fick simma från ön hållande i uppspända rep, eftersom högvattnet nått maximum. Ibland fick man tydligen vid springflod övernatta på den heliga platsen. Guiden envisades med att kräva en utvärdering på stående fot för att slippa bli avskedad av åldersskäl, som han eventuellt på skämt anmärkte. Denna grymhet mot gamla och trötta européer lönade de flesta av oss med att inte ge någon dricks, annat än till chauffören.

Jag glömde en upplevelse, nämligen besöket på en mindre restaurang tidigare på dagen, under vilket vi underhölls med en folkloristisk show av traditionell Barongdans och tempeldans. Det påminde om kasperteater eller sådan barnteater som sätter en ära i att vara just barnslig. Jag antar att man uppskattar denna mera om man har en lång tradition och kan tolka den allegoriska föreställningen med alla drakar, innehållande två viga personer och krigarnas hopp och skutt med svärd och groteska ansiktsmasker. Jag inser att man kanske skulle kunna lära sig tempeldansens turer med små stampningar och sirliga handrörelser upp och ned och i rotation med förlängda naglar och faktiskt kunna uppskatta en skicklig konstnär. Allra mest intressant var de alltid fylliga danserskornas sätt att parallellflytta sina hårdsminkade huvuden åt sidorna som om de hade en extra led mitt på halsen. Hustrun och jag tränar fortfarande utan framgång på detta. Vi var faktiskt eniga om att den sannolikt något äldre av de båda danserskorna (bajadärerna?) var bäst, eftersom hon kunde bryta halsen bäst och gå ner djupare i varje steg. En föreställning räckte dock gott för hela tiden! Logistiken vid hemfärden till de olika hotellen var obegriplig och ledde till att vi avlämnades med taxi allra sist och fick se flygplatsen flera gånger. Och det var definitivt inte sista gången som Läsaren redan vet.

Heldagsutflykten tillsammans med våra norska vänner (paret Lem) och med en mindre tjatig guide var faktiskt nästan riktigt bra, även om logistiken vid upphämtningen var svårförståelig. Vi for upp i bergen till den mindre aktiva vulkanens krater och fick en hastig blick av Batu Lake (samma namn som kratern Mount Batu) från en bra restaurang på mer än 2 000 meters höjd över havet. När molnen då och då skingrades var utsikten magnifik. Men givetvis skulle vi fösas in och ut i olika gamla byar och avsmaka kryddor och olika sorters kaffe. Samt helst köpa hemslöjdsföremål. Och visst trängdes vi alltid in i olika butiker och fick pruta på saker som vi oftast egentligen inte ville ha. Detta gjorde dock prutningen ännu mera effektiv, särskilt som min småländska hustru handhade proceduren och jag plånboken med för dagen minimal reskassa i den lokala valutan indonesisk/balinesisk rupie. Varav åtskilliga gå på en svensk som det brukade stå i fotnoterna i gamla romaner. En miljon rupier var just nu cirka 700 SEK och dryga 650 NOK, men vänta bara tills den norska oljan sinar! Men några små smycken blev det för Lisa. Billigare än när hon för dryga tio år sedan skulle köpa frimärken i Sydafrika och kom tillbaka med en blå tanzanit (en särskild diamant) för närmare 8 000 pix. Det slog i sin tur den gången hennes salig mor på marknaden i Värnamo skulle köpa en plastmatta till köket och kom hem med en fågelholk.

Vi besökte även en park med små rhesusapliknande primater som ömt vårdade sina små ännu mera människoliknande ungar med stora pepparkaksögon och vingmutteröron. Småvuxna kvinnor (ungefär i storlek vuxenapa x 3,5) från byn fungerade som påkförsedda vaktmästare och skydd mot de tiggande och stjälande aporna. De hade alldeles särskilt roligt åt apornas ständiga kopulerande och fnissade högt inför mig. De ville även uppmuntra oss att fotografera en ful jättestaty av en aphanne eller möjligen apgud med förvånande stor penis och det rödmålade ollonet förföriskt blottat. De fnittriga kvinnorna ville även sälja nötter till oss att mata aporna med och förde in oss i en utgångssluss i form av små butiker där de sålde mer eller mindre pornografiska souvenirer. På samma ställe kunde man även iaktta de flygande hundarna som heter Flying Foxes här och är större och mycket sötare än andra fladdermöss med sina stora vemodiga ögon. Erbjöds att fotograferas med någon av dem, medan man skulle hålla i vingarna och räta ut dem – på läderlapparne, alltså! Kändes som en förolämpning mot de godmodiga fruktätarna, liksom samma erbjudande från små pojkar att mot betalning tävla med boaormar om vem som kramas hårdast. Dessutom har jag gjort det förut och vet ju att jag är starkast. Ja, jag skämtar! Utflykten med lyxig segelkatamaran till Lembogan Island var kanske bäst, men snorklingen i det grumliga vattnet var inte i närheten av mina besök på Australiens Stora Barriärrev, även om det var skönt att simma runt och dyka ner till kanske tre meters djup. Korallreven verkade misstänkt döende med få arter och få andra färger än brunt, lite gult och en smula blått. Stopp. Vi gissade på miljöförstöring, men lokalbefolkningen hävdade att det rörde sig om slam som under regntiden fördes till havs och skymde sikten. Att Mount Agung började tömma flöden av kall lava samma väg gjorde inte sikten bättre. Hoppas det är sanningen! Tyvärr har man även på Bali gått över till att använda plastpåsar och dito folie, istället för att slå in varor i hoprullade palmblad och liknande komposterbart material. Ändå behåller man vanan att kasta bort emballaget fast detta kan ligga kvar i evighet eller ännu oftare fraktas med de rikliga regnen till de redan plastbemängda världshaven för att på ett för dem kvalfullt sätt avliva representanter för den lokala faunan i form av fiskar, sköldpaddor och småvalar. Av lämplig musik kan jag varmt rekommendera Povel Ramels lustmord på Evert Taubes ”Möte i Monsunen” i form av ”Balladen om Eugen Cork”, där slutet efter den stora surströmmings- och fylleskivan lyder som så: ” Så lämnade vi platsen för vår fest. Det var bäst. Och kvar flöt bara en och annan rest, som lukta´ pest. De´ va´ summa sjuttitvå, blanka burkar som där lå´ på den doftande blåa Oceanen.” Hur skall det gå för vårt yra klot, kan man med fog fråga sig och andra, såsom Greenpeace.

Missa därför inte den spännande fortsättningen av ”Resebrev från Bali”!

Resebrev från Bali 2017:3

Sista Brevet Hem (och från) Sverige Nu har vi ju faktiskt varit hemma flera dagar, så nu måste bara sista avsnittet bli klart. Ske alltså! Det började verka hoppfullt, när vi underrättades via vår KLM-app att de sålt oss till Singapore Airlines för transporten mellan Denpasar och Singapore nattetid. Detta flygbolag är inte ens en partner till KLM, Air France och British Airways (Flying Blue), utan ingår i ”Star Alliance” tillsammans med bland andra Lufthansa och SAS, där jag dessutom är medlem. Lite skrymteri från holländarna, som av säkerhetsskäl inte flög på natten och sade sig inte vilja överantvarda sina passagerare till flygbolag som tog denna risk. Nu hade de ju försökt två gånger med oss redan, varpå vi ändå råkade ut för cancellering. Vid det här laget var vi nog beredda att ta risken med ett så pass seriöst flygbolag. Men skulle det hålla ända in i kaklet? Skulle Mt Agung ånyo vredgas och ännu en gång stänga Ngurah-Rai:s internationella flygplats (minns ni vem den är döpt efter?), innan vi hunnit iväg. Missa inte den olidligt spännande fortsättningen...

Nej, jag skämtar. Fortsätter direkt. À propos kakel så sysselsatte vi oss den sista dagen på vår egen Garden of Eden (Hotell Eden i Kuta, Denpasar, med att sola, bada och äta. Jaja, vi dricker en del G&T och R & C och en del lokala Cocktails för att inte deppa ihop, om vi inte kommer iväg. (Recept kan bifogas vid anfordran). Vi läser böcker och sociala medier och skriver. Åtminstone undertecknad tränar brandutryckning genom att kolla vattenposter, nödutgångar, möjligheten att hoppa från balkongen eller kanske fira sig ned en våning med hjälp av duschslangen och först ha kastat ner madrassen (det senare bara i teorin). Och jag lär mig att man skall gå ner vid brand (genom rumsdörren, om den inte känns varm) och uppför trapporna vid en tsunami. Alltså blir det en hel del extra gympa och spring i trappor – vid katastrofer skall man ju inte använda hissen – och det kompenserar en smula för bortfallet av tillgången på gym på norska vänfamiljen Lems hotell på Sanur Beach.

Hallå, utropar nu säkert Läsaren, var tusan blev kaklet av? Lugn, framför allt Lugn, det kommer. En av Författarens egenheter är att jag, fortfarande vid 72+, försöker slå gamla ungdomsrekord, som till exempel att simma under vatten. Mitt tidigare från 17–18 års ålder sattes i 25-metersbassängen i Malmös då splitternya simhall (tautologiskt/ologiskt döpt till Simhallsbadet – nästan som Simhallssimhallen eller kanske Baden-Baden), dit syssling P O och jag ofta gick för att simma och basta. En gång hade vi tagit med simfötter (kanske smugglat in, kanske var det tillåtet) och klarade först de 25 meterna och sedan de cirka 14 meterna på tvären fram och tillbaka med en vändning under vattnet.

Jaja, tänker nu Läsaren, eller hur? Ha, den här gången inga simfenor, ingen avspark eller dyk från början – dessutom astma aktiverad av min vulkanhosta och åldern då. Min serie: cirka 20 meter, praktiskt taget 25 meter nästa gång (de gjutna sittplatserna vid baren förhindrar full sträcka) och till sist raskt crawl med vändning och utan att lyfta huvudet ur vattnet ungefär 27 meter. Slutsats: under gynnsamma omständigheter, och mera träning borde eder Författare kunna mäkta med åtminstone 30 meter, såhär vid gravens rand. Eller vid bassängkanten, kanske? Till vad nytta? Kan ni inte applådera, åtminstone?

En annan bassängupplevelse under denna förmodade sista dag på Bali och i Lustgården, utan att min egen Eva (min A-dam, HustruLisa) frestat mig med någon kunskapens frukt, bara med sin kropp, var att få skåda och låta sig nedplaskas av tre frustande, visserligen unga men icke desto mindre smällfeta australiensiskor. Dessa demonstrerade praktiskt Archimedes (Archimedes-Pentas?) första princip om displacement av fuktiga element, motsvarande kroppsvikten, och på samma gång Archimedes-Pentas andra princip: Där spriten går in går vettet ut, om dere kjenner denne. Arkimedes/Penta gjorde ju aktersnurror, även kallade baksmällor, och bara akterkastellen på dessa tre unga tjejer med en sammanlagd beräknad vikt på farligt nära 300 kg (90+95+110 kg) var imponerande och skulle fordom glatt en Rubens. Men torrvikt var det inte, långtifrån! Deras diet bestod av chips, så kallade ”pommes”, ostburgare och massor av öl. Samt en och annan drink även mitt på dagen, vilket gjorde flickorna pigga och rosiga (kanske mera rödbrusiga) och inte så lite pilska (som det verkade) och hela poolområdet liksom drabbat av en mindre tsunami – kommer ni ihåg vart man då skulle gå? Just det, uppför trapporna! Damerna var förvånande ogenerade av sina respektive fysionomier (och det var ju berömvärt i dessa anorektiska tider) och flirtade ohämmat med de lokala bartendrarna och andra manspersoner. Själv tycker jag nog att min fru är betydligt snyggare, trots att de varken går i samma viktklass eller åldersklass. Utom möjligen då hon nattetid ikläder sig sin portabla CPAP mot andningsuppehåll och därvid liknar gamle Ganesha med snabeln eller en jetpilot med masken på. Fast inte så mycket mera klädsel, vilket kompenserar en del.

Här tycker jag man bör lyssna på min Spotifylista ”Banala Balaniter” (Blandade intryck och rupietryck) med melodier som Paul Ankas ”Adam & Eve (The Garden of Eden)” och Bernt Stafs gamla landsplåga från 70-talet: ”Familjelycka”- Nej Fy, inte den, det är låten som faktiskt heter så! Ni vet, han har gjort en melodi som han kan sjunga. ”Den passar lika bra för snälla som för dumma.” Den passar i Denpasar, haha! Ja han vill leka lustgård med en kvinna som är mogen. Och så sin (vild?) havre i en fåra efter plogen, snuskig association??? Nu närmar vi oss slutet, nästan tragiskt! Vi kom med flyget och Singapore Airlines levererade oss mitt i natten på gamla bekantingen Changi International Airport i just Singapore (SIN), varefter vi fick checka in två gånger med visitation av bagage, innan vi återbördades till KLM, som ombesörjde vår hemfärd till Göteborg-Landvetter (GOT) via Amsterdam (AMS). Och vi slapp fler missöden. Inga flygkapningar, inga terrorhandlingar (Gud är större), från någon politisk eller religiös extremist.

Väl hemkomna på söndagen den 3:e december (i stället för måndagen innan) upptäckte vi efter dessa extra sex dygn att vi skulle äta surströmming dagen efter med redan inbjudna (och nog så kära) norrländsk-skånska vänner, som också var mina kära avlidna systers och svågers vänner. Det blev mycket lyckligt, och det passar (inte Denpasar!) därför att än en gång referera till Spotify-listan med fina örhängen som Povel Ramels (må Guds frid och välsignelser vara över honom!) tidigare citerade ”Balladen om Eugen Cork” och givetvis ”Titta Vi Flyger” och ”Flug med till Siam” (om den går att ladda), annars ”The Shake of Araby”).

Farväl, kära Läsarvänner, and May the Force be with You! Och håll alltid även den vänstra handen ren, önskar och uppmanar Eder Författare.

Kom av någon anledning att tänka på familjens galna resa till Maria Alm i Österrikes Salzburgerdistrikt, måste ha varit vecka 7 1992, då Phil Collins började prioritera sin solokarriär allt mer men "I Can´t Dance" med hans gamla grupp "Genesis" fortfarande toppade listorna i Europa. Vi (fru Lisa och jag) öste alltså med oförblommerat dödsförakt in fem pubertetsmonster plus en lillebror som ännu ej fyllt två i en mörkblå WV Caravelle och drog till alps via Rödby-Puttgarden. Under färjturen trakterades storebror (16,5 år), oss ovetande med Strohrom av några föga äldre "skaraborgsbönder", varefter de yngre syskonen turades om att duscha och valla honom, tills han kräkts upp det mesta och föll i sömn.

Dagen efter blev ganska hård tills vi nådde Maria Alm i kvällningen. Men oj så vackert det var, som ett riktigt julkort med snö och allt, även om denna kom att smälta undan alltmer nere i byn under vår vistelse. Den eller möjligen nästa kväll gick vi ut och åt på ett ställe, där ägaren förvarade ätbara karpfiskar i ett akvarium på utsidan. Lille minstebrodern yttrade därvid något i stil med "Sisken babar, huhuhu". Skidsystemet visade sig vara enormt och det blev, trots allt, en fin upplevelse.

Fast barnen brukar säga: "Och det kallade ni semester?"