Angeläget dammbygge för oss med flöden av svarta tankar och obalans i monoaminströmmarna, särskilt när dygnsljuset skiftar. När de minsta problem tornar upp sig likt en bergskedja. När man inte orkar betala räkningar eller deklarera. När inspirationen tryter. När man helst vill bli kvar i sängen och bara sova.

Det gäller att insupa maximalt med dagsljus och minimalt med alkohol. Konsumera kultur, tvinga sig att umgås med vänner, barn och barnbarn, även när man vill gömma sig. Stiga upp på morgonen. Motionera. Det var ofta lättare när man hade ett regelbundet jobb att besöka.

Sir Winston Churchills "Svarta Hund" var hans namn för sina egna endogena depressionsperioder. Det är en hund jag känner alltför väl. En dödlig jycke, ungefär som Baskervilles mytiska dogg som kanske inte dödade sina offer direkt, snarare drev dem in i döden av fruktan. En bra bild för den bestialiska ångesten och självföraktet som hör till depressionen. Min mor, min syster, jag själv och flera av mina vänner har varit drabbade - majoriteten har sökt döden för egen hand i sin flykt från Hunden. Dessvärre har de flesta lyckats, inkluderande min syster. Fick just en påminnelse om detta faktum, dels genom min egen regelbundet återkommande vårförstämning, dels genom att vi hittade ett antal brev från min syster till vår mor, vilka skrivits vid några av de otaliga tillfällen då mamma var intagen på psykiatrisk klinik, oftast efter ännu ett misslyckat självmordsförsök. Där fanns till och med ett brev som jag skrivit till mamma för min systers räkning, då hon ännu inte lärt sig behärska skrivkonsten. Det är brev fyllda av återhållen saknad från en liten flicka mellan sex och tio år som inte vill göra sin mor ännu mera deprimerad.

Ja, jag minns. Och jag tänkte återkomma till detta längre fram.

Från läsningen av min lillasyster Lenas brev minns jag, återigen, hur det var att ha en mor som regelbundet togs in på psykiatriska kliniker flera veckor om året, ibland flera månader. Detta inträffade mest regelbudet före julen, därnäst hösten och våren. För det mesta var det frågan om depressioner, då hon själv och hemmet förföll allt mer och man inte gärna ville bjuda hem skolkamrater. Dessutom var man rädd att hitta henne omtöcknad av undangömda mediciner i ännu ett förtvivlat men misslyckat självmordsförsök. Det måste ha liknat den situation som barn till alkoholister beskriver.

Ju äldre vi blev, desto mera kunde vi naturligtvis klara oss själva och sköta hushållet åtminstone hjälpligt, även sedan vår far lämnat hemmet och träffat en ny kvinna. Ofta hade han lyckats få tag på en hemsyster för att hjälpa oss och han fanns ju alltid att nå per telefon. Men man kunde aldrig riktigt slappna av, oavsett om vår mor var deprimerad med risk för suicid eller hade ett av sina fåtaliga maniska skov, då hon kunde företa sig nästan vad som helst, vilket var otäckare, eftersom detta var så helt olikt hennes försynta väsen. När hon var manisk blev hon ofta ganska tjock och klädde sig i färgglada plagg, annars var hon liten och mager med otvättat hår och mörka, illasittande kläder. Hon gick omkring utan att tända ljuset i den mörka lägenheten, vred sina händer och ältade långa besvärjelser.

Även om jag var äldst och tog huvudansvaret tror jag att Lena tog det hårdare och led ännu mera av situationen, särskilt besöken på sjukhuset, där man bara ville gå hem om man hade kunnat med. Man gjorde det ju för mammas skull. När hon själv insåg att hon drabbats av samma sjukdom måste det ha känts extra svårt. Att hennes barn skulle få uppleva samma sak orkade hon till sist inte med.

Så kom den tidiga morgon när jag ovanpå allt annat skulle flyga till København inom någon timma för att hålla ett inledningsföredrag på ett symposium och kanske sovit endast en timma under natten.

Har jag verkligen något att säga? Folk kanske tycker att jag bara mal samma saker jämnt och ständigt. Jag kanske faktiskt är värdelös?

Det är kanske nu jag kommer att bli virrig, få en propp och falla ner död? Jag kan inte åka!

Och så vände jag mig mot L bredvid mig i den äkta sängen och närmast kved: HJÄLP MIG!!! Hon förstod direkt vad det handlade om. Förklarade för henne att jag omöjligen kunde åka, att jag för denna enda gångs skull skulle svika alla, att jag skulle dö om jag åkte. Hon förstod lika direkt allvaret bakom detta beslut – jag hade faktiskt aldrig tidigare lämnat återbud till något sådant uppdrag, inte heller varit hemma från jobbet ens när jag borde ha varit det.

Jag orkade inte ringa någon, utan hon ringde och sjukskrev både sig själv och mig samt ringde till de som snart skulle ha träffat mig på Landvetter flygplats och meddelade förhinder. Därefter ringde hon min närmaste chef och krävde att jag skulle få en tid på företagshälsovården samma dag. Sedan åkte vi dit (till mottagningen i den modesta skyskrapa som kallas Läppstiftet, eller vatten-ståndet, i Göteborg) och träffade den utmärkte kollegan (ännu en P O) som ordnade stark sömnmedicin och flera veckors sjukskrivning för min del (samt totalstopp för alla pågående byggprojekt med dessas buller och annan stress), varefter vi hälsade på vårt första barnbarn i Vasastan och talade om för den barnlediga föräldern vad som hänt.

Så långt verkade allt kunna ordna sig och jag nästan gladdes åt att kanske kunna gå promenader med lilla A i vagn medan våren kom och jag hämtade mig. Men denna optimism höll inte länge. Även om jag sov som ett barn hela den första natten på den nya medicinen. Det stod inte länge på förrän tankarna jagade mig igen.

"Du är en värdelös jävel – det vet alla," väste en enträgen röst i mitt inre. "Hur länge trodde du att du skulle kunna dölja det?" " Men det verkar som om folk ändå gillar mig," försökte jag. "Mina patienter, de flesta kollegor, min fru och mina barn – ja, till och med mitt alldeles nya lilla barnbarn?" ”Det hör du väl själv hur det låter, din satans odugling!?” sa väl Rösten, ungefär.

Det är ju sant att jag, liksom de flesta medmänniskor av och till anfäktats av tankar om att man innerst inne är en bluff och undrar när man ska bli avslöjad. Var det nu bubblan skulle spricka, en gång för alla? Endast långa promenader i högt tempo flera gånger om dagen hjälpte något, höll dessa självdestruktiva tankar stången, om så bara för stunden, varför både L och jag blev slanka som vinthundar. Vår Förtvivlans Älskog; varje gång kunde ju vara den sista. Märkligt att just den fysiska delen av kärlekslivet fungerade trots själstillståndet och all medicinering.

Så fanns där också, å andra sidan, alla goda råd man inte ville ha just då: Skriv ner dina tankar, träna, pröva mindfulness – ungefär analoga med alla råd jag fick angående obevisade cancerterapier, när min första fru var döende. Och sannolikt mest syftande till att betvinga förslagsställarens egen existentiella ångest. Oartigt nog fick jag nästan slänga på luren i örat på alla som egentligen menade väl. Förlåt!

Tränade var väl just det jag gjorde, snarast till övermått: miltals av snabba promenader, tusentals armhävningar och situps. Inte heller alkohol gav någon varaktig lindring trots denna drogs kända effekt på ångest. Inte mat heller. Och vi var flera gånger på mottagningen, när sömnmedicinen inte längre hjälpte och fick mera, samt antidepressiva, när depressionsdiagnosen tedde sig klar, att detta inte bara var utmattning. Att veta så mycket om medicinerna är tyvärr inte till någon hjälp i det läget, när doktorn blivit patient. Jag visste att antidepressiv medicin kan behöva flera veckor innan den är riktigt effektiv, även om de nya sorterna (SSRI-typen) kan verka snabbare.

Också att risken för självmord finns, när den depressiva handlingsförlamningen släpper innan melankolin minskar. Jotack! Och sedan kom dagen då L måste börja jobba igen och jag kanske måste klara mig själv hemma, trots att jag inte blivit tillräckligt mycket bättre. Ensam med den där väsande, elaka Rösten, som egentligen visste hela Sanningen om den ynkliga varelse som var, eller en gång hade varit ... lilla jag.

Hjälp, klarade jag mig ensam? Men hon måste få slippa från mig lite, särskilt som jag blivit nu – annars kunde hon ju aldrig stå ut i längden. Kanske var hon redan trött på mig? Inte att undra på, jag visste ju hur jobbiga deprimerade människor kan vara och hur svåra att leva med i längden. Förresten hade hon kanske redan träffat någon annan – det vore ju inte så konstigt Kanske var det bra att inte L var där, tänkte jag alltmer, då kunde jag ju lösa hela det problem som var jag genom att ta livet av den ynkedom som, återigen, var jag, jag, jag! Men kanske dög jag inte ens till det?

Ja, hur gick det? Följ fortsättningen strax...

Jag trodde när jag sitter här drygt tio år senare och försöker minnas, hur det kändes att ha sådana tankar, att det skulle bli nästan omöjligt. Men idag, när jag väl kommer igång, återvänder minnet på ett plågsamt sätt. Det finns kanske en risk att alla dessa minnen triggar igång en depression.

Skulle jag kanske hoppa från balkongen? ”Kom igen din fegis, vad väntar du på!?” sa genast den väsande Rösten, någonstans i mitt huvud. Jag lämnade sängen där jag försökt få en smula sömn för att från balkongen uppskatta avståndet till marken. Det räckte nog inte, måste nog åtminstone klättra upp på taket ovanför – risken var ändå att jag inte skulle dö utan bara skulle få sitta i rullstol resten av mitt liv – och förresten, oavsett vilket, kanske yngste sonen kunde komma hem tidigt av någon anledning och hitta sin far som en blodig röra på garageuppfarten. Så kunde jag ju inte göra mot J, nej inte mot någon! Ja, kan man över huvud taget göra så mot dem som älskar en (mot allt förnuft) och som man själv älskar (så gott man kan), alltså överge dem? Och då förstod jag depressionens sjuka logik, den som jag aldrig förstått förut! Det är det bästa du kan göra för dina nära och kära: att utan att ens tillfråga dem befria dem från en sådan belastning, att rädda familjens heder genom att utplåna dig själv. De kanske blir ledsna, men på sikt kommer de att förstå och hålla med om att detta var den bästa lösningen.

Jag gjorde mina försök att ljuga även för mig själv och klädde mig i ljusa färger vid återbesöket, tryckte kollegans hand med auktoritet och påstod att jag kände en klar förbättring i mitt tillstånd. För andra gången fick jag göra en självskattning av mina symptom; formuläret är lätt att genomskåda för en intelligent och medicinskt välutbildad person – märkligt nog även under inflytande av en djup depression med dess nedsättning av den kognitiva förmågan. Jag ljög alltså, markerade på de flesta frågor en förbättring genom kryss i rätt box, men inte för bra. ”Varför?” frågar sig Läsaren säkert? Helt enkelt för att behålla så många dörrar öppna som möjligt, så att man har den sista utvägen kvar. Det höll! Jag lurade även honom, men hustrun blev rasande, både för sin egen men mest för min skull! Det var då hon begick sitt livräddande förräderi mot sin make.

Jo, min Älskade, du räddade med största sannolikhet mitt liv den gången, men just då var jag bara arg, om jag orkade känna något alls. Allt finns i "Underlivstankar 3", om ni vill veta allt. https://www.adlibris.com/se/bok/underlivstankar-del-3-9789187779473

Nu har jag snart skrivit av mig detta. Återkommer!

Dessvärre